A Wilhelm Roos

1 Roos, Adolf Wilhelm, f 21 juni 1824 i Kristinestad, Finland, d 19 jan 1895 i Sthlm, Finska. Föräldrar: vice pastorn Johan Henrik R o Maria Lovisa Wenman. Elev vid Åbo gymnasium 42–45, inskr vid UU 10 okt 45, studentex där 14 juni 48, sv medborgare 12 juni 49, kansliex vid UU 12 dec 51, e o kanslist i Finansdep:s exp 22 dec 51, i Kammarkoll 20 febr 52, tf kanslist där periodvis 8 juli 53–1 april 55, revisor vid Elektriska telegrafverkets kameralavd 30 aug 55, sekr vid Chefsämbetet för telegrafverket i riket (senare Telegrafstyr) 15 sept 56, förordn att biträda med prot: tjänstgöring vid Finansdep 12 maj 57, sekr i Generalpoststyr 12 juli 60, kanslidep:chef där 6 nov 63, generalpostdir 29 nov 67–31 okt 89, led av FK 75–89 (led av tillf utsk 76, 80 o 86), led av komm ang skjutsväsendets ordnande mars 76–mars 77, ordf i komm ang lönereglering för Generalpoststyr o Telegrafstyr 76–april 77, i direktionen för Civilstatens pensionsinrättn 78–92, i komm ang inrättande av en allm postsparbank dec 81–dec 82, i styr för Sveriges postsparbank 83–89.

G 24 sept 1857 i Törnsfall, Kalm, m Sophie Maria Nordenfalk, f 29 febr 1836 där, d 18 april 1923 i Sthlm, Finska, dtr till justitiestatsministern frih Johan N (bd 27) o Maria Risellschöld.

Wilhelm R tillhörde en gammal österbottnisk prästsläkt. Redan som gymnasist i Åbo visade han prov på sin förmåga att uttrycka sig i skrift och fick 1843 stipendium för en uppsats i botanik. Han medverkade också i gymnasisttidningen och publicerade mindre noveller och poem i flera dagliga tidningar, såsom Åbo underrättelser och Helsingfors morgonblad. 1845 fick R i uppdrag av Zacharias Topelius att då och då redigera dennes Helsingfors tidningar. Han blev också personligen bekant med J L Runeberg efter ett besök i Finland 1851. R tvingades på grund av sjukdom – han led av upprepade blodstörtningar – att flytta till Sverige 1845 för att i Uppsala undergå behandling hos läkaren, sedermera professorn O Glas (bd 17). Där fortsatte R sin litterära bana och lämnade flera olika bidrag bl a till kalendrarna Amaranthen, Verdandi och Slättblomman. 1846 fick han SA:s andra pris för den elegiska dikten Runosångarens död. Även efter sin pensionering offentliggjorde han åtskilliga poem och tidningsuppsatser, bl a i samlingen Gamla koncepter (1892).

Som sekreterare i Chefsämbetet för telegrafverket väckte R uppmärksamhet genom att med framgång – i strid med verkschefens förslag – yrka på zonindelningens slopande och införande av ett enhetligt inrikes telegramporto, oavsett avstånd. Tidigare hade det funnits olika porton, beroende på avståndet mellan telegraforterna men R menade att man liksom med det 1855 införda enhetsportot för inrikes brev borde avskaffa zonindelningen. Detta skedde 1859.

Sin stora insats i sv offentligt liv gjorde emellertid R som generaldirektör för Postverket. Han började sin karriär inom verket på initiativ av finansministern J A Gripenstedt (bd 17), som uppskattade R:s självständighet och energi. Som sekreterare i Generalpoststyrelsen utarbetade R en skrivelse till K M:t med förslag till ny instruktion för styrelsen. Då den nya instruktionen trädde i kraft 1863 skedde en fullständig omorganisation och R utsågs till departementschef för kansliärenden.

Redan 1864 fick R i uppdrag att förhandla med Preussen om ett nytt postfördrag. Genom detta infördes för första gången likformigt porto för all korrespondens mellan länderna. R skötte därefter de flesta av Sveriges förhandlingar med främmande länder vilket ledde till att postfördrag slöts med Danmark och Norge 1865, 1869, 1873 och 1886, med Preussen 1864 och 1869, med Frankrike 1868 och 1880, med Nederländerna 1868, med Ryssland 1868, med USA 1873 och med Storbritannien 1881. Han var också Sveriges ombud vid de allmänna, internationella postkonferenserna i Bern 1874, i Paris 1878 och 1880 och i Lissabon 1885. Vid förhandlingarna med Danmark infördes nya regler för postutväxlingen med Danmark och Norge. Avgiften för brev skulle framdeles tillfalla inlämningslandet och inrikes brevporto skulle tillämpas.

R hade goda relationer med den tyske generalpostdirektören, Heinrich von Stephan, som anses ha varit Världspostföreningens särskilde tillskyndare. De två förberedde genom flitig brevväxling de frågor som sedan förelades den första världspostkongressen i Bern 1874. De träffades också i Berlin veckan före kongressens öppnande. Genom dessa förberedelser underlättades arbetet vid kongressen vilket medförde att den kunde genomföras på så kort tid som tre veckor. Genom besluten vid den s k Bernerkongressen infördes enhetliga posttaxor för brev, brevkort och trycksaker i den internationella postutväxlingen. För Sveriges del innebar dessa att t ex ett brevporto på 20 öre per 15 gram ersatte något hundratal olika portosatser till de 22 deltagande länderna i Europa samt Egypten och USA. Två år senare kom avtalet också att omfatta en del engelska och franska besittningar, dock med dubbla porton. Det skulle emellertid dröja ända fram till 1895 innan enhetsporto kunde införas till samtliga länder i världen.

R medverkade synnerligen aktivt vid de internationella postkonferenserna, vilket medförde en hel del fördelar för Sverige. Således lyckades han vid konferensen i Paris 1880 om enhetliga pakettaxor i den internationella postutväxlingen genomdriva att Sverige fick rätt att ta ut en extra avgift på 1 franc per trekilospaket, ett belopp som var högre än för något annat land. Den extra avgiften motiverades med att Sverige hade långa landtransporter och ett ännu inte utbyggt järnvägsnät.

Under R:s tid som generaldirektör skedde en snabb modernisering och utveckling av det sv postverket. Nya posttjänster infördes: det blev möjligt att skicka pengar per postanvisning 1866, samddigt som företag och allmänhet kunde begära postförskott på brev och paket. Brevkort infördes 1872 och särskilda lägre korsbands-porton för tidningar och andra trycksaker blev verklighet 1877. Även postdistributionen förbättrades genom inrättandet av postkupéexpeditioner på tågen med början 1863, ångbåtsexpeditioner 1871 och lantbrevbäring 1878. En ännu mera genomgripande förändring var att postverket övertog distributionen av tjänsteförsändelser 1874. För att kunna genomföra detta åtagande blev det nödvändigt att kraftigt öka de mindre postkontorens antal. Dessa s k poststationer som 1873 var 383 stycken uppgick 1876 till inte mindre än 1 686. Denna expansion kunde genomföras tack vare stora statliga investeringar som R hade pläderat för bl a i sin ställning som riksdagsman. Tjänstepost blev på sikt för övrigt en lönsam affär för postverket, vilket resulterade i portosänkningar för både tjänstepost och allmän post. Således sänktes brevportot 1885 från 12 till 10 öre och trycksaksportot från 6 till 4 öre redan 1880. Postmängden ökade samtidigt kraftigt och utan dessa portosänkningar skulle Postverket ha fått redovisa vinst, något som stred mot R:s uppfattning.

Postverket blev under R:s tid ett mer centraliserat verk än tidigare. Till detta bidrog de många bestämmelser som infördes genom s k allmänna poststadgorna. Dessa innehöll detaljerade anvisningar om hur de olika postförsändelserna skulle hanteras liksom om övriga posttjänster, t ex rekommendation, assurans och inkassering. Särskilda bestämmelser behandlade vilka slag av post som kunde lämnas in till de olika postanstalterna samt hur obe-ställbara, förkomna eller skadade försändelser skulle behandlas. Den första allmänna poststadgan infördes 1873 men redan 1869 presenterades ett förslag med fullständiga motiveringar till hur en sådan regelsamling borde utformas. R arbetade personligen med att utforma detaljer i detta förslag som kom att utgöra grunden för den omarbetade version som lämnades till K M:t i nov 1872. Denna första allmänna poststadga gällde från 1873 och följdes av nya versioner 1881 och 1887.

R var också intresserad av postverkets historia. Han anses vara författare till en omfattande posthistorisk översikt för perioden 1636–1864, vilken i början av hans ämbetstid publicerades i postverkets första årsberättelse som utkom 1865. Arbetsanteckningar som R lämnat efter sig tyder på att han även genomförde egna källforskningar.

Som chef ansågs R vara sträng och relativt otillgänglig. Personalen uppfattade honom dock som rättvis och mån om dess ekonomiska villkor. Han såg också till att avskaffa principen att personer som inte tidigare hade haft tjänst i Postverket, t ex militärer, inte kunde få anställning i verket utan särskilda meriter. En annan nymodighet var att R pläderade för att kvinnor skulle få tjänst inom de stadiga verken. Redan då han var anställd i Telegrafverket skrev han artiklar i Aftonbladet och föreslog att kvinnor borde få statliga tjänster. I Postverket infördes möjligheten för kvinnor att bli poststationsföreståndare och sedermera även postexpeditörer och föreståndare för postkontor.

Som ämbetsman visade R ovanlig kraft och energi. Han var initiativrik och hade mycket stor arbetskapacitet; det förekom t ex att han på ett dygn arbetade upp till två normala arbetsdagar. – Cap Roos på Spetsbergen är uppkallad efter R.

R:s äldste son Carl Johan Adolf R (1858–1937) examinerades från Ultuna lantbruksinstitut 1880 och innehade befattningen som statens lantbruksingenjör i Gotlands län 1888–90 och i Kronobergs län 1891–1918. Vid sidan av sin tjänst var han från 1893 som initiativtagare och föreståndare för arbetena sysselsatt med järnvägsbyggnader, och han blev en av de ledande när det gällde att utvidga järnvägskommunikationerna till Växjö. Adolf R var ledamot av stadsfullmäktige i Växjö 1903–18 och av FK 1911–19 (lagtima riksdagen). I riksdagen slöt han sig till det nationella partiet och valdes till bankoutskottet, från 1917 som ordinarie ledamot. R innehade från 1903 egendomen Djursnäs i Ösmo, Sth.