Erik F Rosenberg

Rosenberg, Erik Fridolf, f 17 aug 1902 i Visnum, Värml, d 20 dec 1971 i Örebro, Almby. Föräldrar: fanjunkaren Fridolf Johansson R o Gerda Alfrida Austrin. Elev vid H a l i Örebro o Lunds privata elementarlärov, medarb i Nerikes Alleh 25–30, led av styr för Sv naturskyddsfören 44, av styr för Sveriges ornitologiska fören 45, naturvårdskonsulent i Örebro län från 1 juli 48. Ornitolog, förf. – Ogift.

Erik R föddes i Visnum och hans barndomsintryck av naturen i detta ganska flacka och odramatiska gränsområde mellan Värmland och Västergötland vid östra vänerstranden skulle bli livsavgörande. I uppväxtåren deltog han i jakter tillsammans med sockenborna, något som han senare skulle komma att känna vissa samvetskval för. R anförtrodde en av sina äldsta vänner att han förmodligen inte skulle komma till himmelen eftersom han "skötit så många änder". Som förmildrande omständighet tillade han att han alltid var noga med att arrangera bytet estetiskt på aktertoften när han återvände från jakten.

R lämnade Värmland i samband med att fadern fick förflyttning till Örebro och där skulle det ornitologiska intresset snabbt komma att dominera. Han hade turen att få en inspirerande biologilärare, Sven G:son Blomqvist, som uppmuntrade den försynte elevens fågelintresse under gemensamma exkursioner i de då tämligen okända våtmarkerna kring Örebro. Det uppstod en förtrolig vänskap mellan lärare och elev och de beslöt snart att tillsammans samla sina iakttagelser i en uppsats för tidskriften Fauna och flora. Artikeln publicerades 1921 och blev uppmärksammad genom sitt spänstiga språk och sin fältbiologiska inställning, ett på den tiden ovanligt grepp i naturforskar-sammanhang.

R blev respekterad som naturalist redan i skolåldern och citerades, vid 24 års ålder, i 1926 års upplaga av Alfred Brehms klassiska Djurens liv. Åren som journalist vid Nerikes Allehanda blev hans livs enda fasta arbete i vanlig mening. Han var oberoende ungkarl och hade små krav på livet – så länge han fick ägna sig på heltid åt ett fritt fågelskådande. Livets nödtorft klarade han genom freelance-skriverier i tidningar och fackpress.

Debutboken om träskfåglarnas liv, Oset och Kvismaren (1934), placerade R på den naturskildrande parnassen och han kom att betyda mycket för naturintressets starka uppsving på 1930-talet. Han befäste sin ställning som naturskildrare med boken Uvberget och tjäderskogen (1937), som skildrade Kilsbergens skogar och blev ett slags komplement till våtmarksskildringarna från Hjälmarstränderna. Dessa båda böcker blev R:s enda litterära naturskildringar. I fortsättningen ägnade han sin penna huvudsakligen åt fackornitologi.

Som en höjdpunkt i R:s författarskap framstår handboken Fåglar i Sverige (1953). Med sina pregnanta artbeskrivningar i förening med träffande metaforer och ordmålningar blev den genast en stor framgång – en sjunde upplaga utgavs 1995. Till R:s mer betydande insatser får också räknas uppdraget som en av fyra huvudförfattare till fyrbandsverket Våra fåglar i Norden (1942–47) där R svarade för ett stort antal artiklar.

Det är ingen överdrift att säga att R:s verksamhet som popularisator och skribent fick avgörande betydelse för framväxten av fågelskådandet som en folkrörelse i Sverige. Kanske var det han som gav upphov till begreppet "fågelskådare". Som sådan blev han en legend framförallt i Närke, men genom sina böcker och populära radioprogram, bl a med naturkännarna Tore Hansson och Nils Dahlbeck, blev han känd även på riksplanet. Som radioröst debuterade R redan på 1920-talet och hans återkommande rapporter från markerna under fyra decennier samlade växande lyssnarskaror.

Tack vare sin auktoritet blev det i hög grad R som fick ge uttryck åt oron i den s k kvicksilverdebatten på 1960-talet. För honom kändes det som en personlig tragedi att se hur vissa fågelarter hotades till sin existens, direkt eller sekundärt, av det betade utsädet. "Vart tog tornfalken vägen?" frågade han i en uppmärksammad radiosändning 1963. R kunde berätta att av de 20-tal tornfalkspar som var bosatta kring Kvismaren 1957 fanns fem år senare inte ett enda kvar. Hans dämpade men osentimentala sätt att formulera sitt inlägg gjorde stark effekt. Den upprörda debatt som följde ledde i det långa loppet till en vändning när det gällde bruket av miljögifter och fick betydelse för att ett förbud mot kvicksilverbetat utsäde infördes 1966.

Det var som mogen man R kom att göra sina stora insatser som naturvårdare och miljökämpe, men redan som sjuttonåring skrev han en artikel i Nerikes Allehanda där han skildrade fågellivet i Hemfjärden intill Örebro och krävde att hela området borde fridlysas, vilket också snart skedde. Trots sin blygsamma framtoning hade R en auktoritet som beslutsfattarna respekterade. Långt senare fick han befattningen som naturvårdskonsulent och Sv naturskyddsföreningens ombud i Örebro län. En av de många åtgärder han genomdrev var att omvandla de föråldrade anslagen till skottpengar på "skadedjur" till ett årligt betydande naturvårdsanslag. Genom R:s insatser fick Örebro län snart rykte om sig att vara landets utan jämförelse mest naturvänliga. Man verkade där för R:s önskan att naturskydd skulle vara till för människans bästa och för den enskildes rätt att få uppleva en vild blomma och en sträckande tranflock.

R var en äkta empiriker i linneansk anda; han ville helst vara självsynt övertygad innan han trodde. Till det fordrades en iakttagelseförmåga och, inte minst, ett tålamod utan gräns. R hade dessa egenskaper i rikt mått. Sitter man tillräckligt länge och stilla i skogen så upplever man nästan alltid något av intresse – och händer inget så är ändå själva stillheten berikande, sade han. Med denna filosofiska inställning gjorde han många värdefulla rön och upptäckter, och man lyssnade när han berättade på sitt eftertänksamma östvärmländska idiom. Att vandra med R i hans favoritmarker var alltid en upplevelse. Hans skarpa blick och lyhördhet kunde vaska fram guld ur det skenbart triviala. För R var naturen outtömlig och alla fåglar lika intressanta. Han gjorde fågelskådandet till en konst. – R erhöll på sin 50-årsdag en festskrift.