Ruuth, släkter

Ruuth (Rutha; Ruta; Rhulanus; Ruth; Rutt), namn på flera släkter, bl a i Finland. Den mest kända av dem härstammade från borgaren Jöns jute i Borgå (nämnd 1519–25). Hans son (Teitt) länsmannen i Borgå socken Per Jönsson (d något av åren 1559–63) adlades 1559 varvid han som vapen fick två halva rutor och en hel (R 24). Litteraturuppgiften att Per Jönsson skulle ha följt Gustav Eriksson (Vasa) från Lübeck till Sverige 1520 har kunnat beläggas först i en likpredikan 1679 över hans sonsons dotter Beata R och förefaller dubiös eftersom hans far Jöns jute redan dessförinnan var borgare i Borgå.

Per Jönssons dotter Märta Persdotter blev i äktenskap med borgmästaren i Hfors Lars Michelsson mor till söner som tog namn efter sin mödernesläkts vapen. En av dem, sedermera teol och med kand Petrus Laurentii Rhutanus (d tidigast 1614), kallades "Petrus Ruta Helsingforsensis Finlandus" vid sin inskrivning vid universitetet i Helmstädt 1589 och har också identifierats (Ramsay; Melander; Callmer; annorlunda Walde) med en "Petrus Rutanus Finlandus nobilis", som inskrevs vid Rostocks universitet 1607. Efter att ha varit privatlärare för bl a hertigar av Sachsen-Lauenburg och sedermera generalguvernören och riksrådet Bengt Oxenstierna (bd 28, s 476) blev han gymnasierektor i Parchim i Mecklenburg. Han författade även latinska dikter och gravskrifter.

Släktnamnsbildningen efter vapnet kan redan i föregående generation beläggas hos Petrus Laurentii Rhutanus' morbror Diderich Pedersson (d något av åren 1602–17). Denne hade nämligen 1581 såsom "Theodoricus Petri Rutha Wiburgensis" inskrivits vid universitetet i Rostock där han blev magister 1584. 1582 utgav han i Greifswald Piae Cantiones, en samling av 74 till stor del medeltida latinska sånger. Forskare har funnit att ungefär hälften av dessa kan beläggas även i äldre utländska källor, medan fyra av sångerna återfunnits enbart i sv källor. En finsk översättning utkom 1616, och en ny upplaga utgavs av släktingar till honom 1625. Flera senare upplagor har publicerats, den senaste 1900. Diderichs poetiska begåvning tog sig under de närmast följande åren uttryck i flera latinska dikter, i vilka han visar sig på ett mästerligt sätt behandla språket, och han har kallats "Finlands äldste humanistiske skald" (Collijn 1927–31). Han blev 1588 en av Johan III:s sekreterare och var 1594–98 och 1600–01 fogde i Västerbotten och 1599 i Ångermanlands och Umeå lappmarker. 1597 ingav en birkarl till hertig Karl en vidlyftig klagoskrift i vilken Diderich beskylldes för bedrägerier och övergrepp mot allmogen, och vid undersökning av hans räkenskaper konstaterades ett underskott på 3 224 daler. Han var bland dem som gick i landsflykt undan hertig Karl (Hertigh Carls Slaktarebenck). Diderich uppges (De la Gardieska saml) ha dött i pesten i Danzig (Gdansk).

Hans son major Per Dirichson Ruth (d 1637) arkebuserades för att han utan motstånd uppgivit den strategiskt viktiga Werbenskansen vid Elbe.

Pers bror Carl Dirichson Rutt (d 1656) deltog i Gustav II Adolfs krig i Livland, Preussen och Tyskland (RR 1645) och blev senast 1637 (AOSB; RR) överstelöjtnant vid artilleriet. Han uppges (Lagus) ha blivit tillfångatagen 1638 i slaget vid Wittenweier mellan hertig Bernhard av Sachsen-Weimar och de kejserliga. Senast 1640 (AOSB) befordrades Rutt till överste för ett infanteriregemente, och åtminstone från 1644 (Mankell, s 280) och ännu 1650 (Lagus) var han kommendant i Landsberg an der Warthe (Gorsow Wielkopolski), varjämte han 1646 (RR) var inspektor över artilleriet i Pommern. 1651 (RR) blev han kommendant i Stettin, och 1656 (Carlbom) var han kommendant i Elbing (Elblag).

Brorsons son till Diderich Pedersson var borgmästaren i Viborg Bartholt R (d 1681). Hans bror rådmannen där Hans R (begr 1657), som var riksdagsman 1650, blev far till bokhållaren i Tjärukompaniet i Sthlm Jacob R (1654–1728), som adlades 1685 och blev stamfar för en släktgren som dog ut i början av 1800-talet.

Hans R:s och Bartholt R:s farbror – Diderich Pederssons brorson – borgmästaren i Viborg Peter R (1598–1682), vilken liksom Hans R representerade sin stad vid riksdagen 1650, var far till Bartholl R (1626–1707). Efter tjänstgöring i Kammarkollegium, Kommerskollegium och Kammarrevisionen befordrades denne 1680 till kammarråd men tillträdde ej denna tjänst. Han var kommissarie i Likvidationskommissionen 1680–82 och i Reduktionskommissionen 1680-83. Den från ättartavlorna till litteraturen spridda uppgiften, att R 1659 skulle ha fått "förnyelse på sitt gamla adelskap" (jfr Kommerskoll, s 601), är oriktig och beror på förväxling med stamfaderns adelsbrev 1559 (R 24). Rester av hans arkiv finns i RA (E 5224–5249; jfr HT 1933, s 131).

Bartholl R:s son Carl R (1662–1736) var i holländsk sjötjänst 1679–82 och bevistade 1691 sjökampanjen på Ludvig XIV:s fienders flotta. I den sv flottan befordrades han till schoutbynacht 1700 och deltog i överförandet av den sv armén till Själland 1700 och av sv trupper till Tyskland 1711 samt i sv flottoperationer i Finska viken 1703. R befordrades till viceamiral 1703 och till amiral 1710 samt fick avsked på grund av sjukdom 1712. Han var en av de amiraler efter vilka kvarter i Karlskrona haft namn i flera sekler.

Hans son Gustav R (1697–1757) blev volontär vid amiralitetet 1712 och tillfångatogs av danskarna i sjöslaget vid Femern 1715, ur vilken fångenskap han återkom 1717. 1722–28 (reseberättelse 1729 i X 383, UUB; se även M 1836) studerade han galärer i Italien, Konstantinopel och Frankrike (jfr bd 15, s 243). Därefter deltog han i uppbyggandet av en sv galär flotta med vilken han deltog i kriget i Finland 1742–43. R befordrades till varvsmajor i Sthlm 1737, fick schoutbynachts karaktär 1743 och lön 1746 samt blev viceamiral 1748, amiral och amiralitetsråd 1753, serafimerriddare 1754 och riksråd 1755.

Hans båda söner upphöjdes för sin fars förtjänster i friherrligt stånd 1777. Den ene av dem, Eric R (se nedan) blev greve 1792 och stamfar till en släktgren som dog ut på manssidan med hans sonsons son generallotsdirektören Magnus Daniel R (1835–1903) och på kvinnosidan med dennes syster Ebba Fredrica Eleonora R (1844–1917). I sitt senare äktenskap blev hon skalden och överbibliotekarien Carl Snoilskys andra hustru.