Fredrik (Fritz) W H Pegelow

Pegelow, Fredrik (Fritz) Wilhelm Henrik, f 15 april 1852 i Västra Alstad, Malm, d 13 okt 1925 i Sthlm, Klara. Föräldrar: lantbrukaren Johann Joachim Fredrik Theodor P o Maria Dorothea Christiana Vaegler. Mo-genhetsex vid Malmö h elementarlärov 4 juni 70, inskr vid Teknolog inst i Sthlm 10 sept 70, avgångsex från avd för maskinbyggnad där 9 juni 73, elev vid Statens järnvägars (SJ) första distrikts maskinavd i Sthlm 73, ritare vid SJ:s andra distrikt i Gbg 1 jan 75, verkmästare 1 juli 79, maskiningenjör 1 jan 84, maskindir 1 jan 91–99, led av distriktsförvaltn 98–99, allt vid SJ i Gbg, lär i teor mekanik o mek teknologi vid Chalmers tekn läroanstalt i Gbg 75–91, led av stadsfullm i Gbg 87–99 (led av bl a byggnadskomm o styr för gasverket 87–99), av AK 97–99, VD för Sthlm-Västerås-Bergslagens nya järnvägs ab 99–07, led av styr där 02–07, av Sthlms bangårdskomm mars 01–sept 05, av stadsfullm i Sthlm 02–07 (led av kommunala org:komm 05–09, av beredn:utsk 06-08), ordf i styr för Sthlms allm telefonab 03–18, led av styr för Hönshylte-Kvarnamåla nya järnvägsab 04–07, av komm ang trafiksäkerheten å ensk järnvägar dec 04–sept 07, av styr för GHT 05–14, v ordf i Sv järnvägsfören 05–07, ordf där 14–19, led av komm ang järnvägsstyr:s omorg aug–nov 06, av järnvägstaxekomm juni–dec 07, tf generaldir för Järnvägsstyr 25 nov 07, ord 1 jan 08–31 dec 13, ordf i styr för ab Stockholmstelefon 08–18, i styr för Telefondir H T Cedergrens uppfostringsfond 11–25, led av komm ang sjöfartsförbindelserna med Ryssland sept 11–dec 16, ordf i styr för ab Sundsvalls handelsbanks sthlmsavd 14–I7, i 1914 års tullkommission juli 14–sept 19, v ordf i Statens arbetslöshetskommission aug 14, ordf där 11 april 19–31 mars 23, v ordf i riksvärderingsnämnden 16–20, ordf i styr för ab Nordiska kompaniet 17–20, i styr för Upplands ensk banks sthlmsavd 17–23, v ordf i styr för Allm telefonab L M Ericsson 18–25, ordf i ab Vin- & spritcentralen 23–25. – LVVS 95.

G 31 dec 1895 i Gbg, Domk, m Emma Hedlund, f 6 april 1864 där, ibid, d 3 jan 1943 i Sthlm, Hedv El, dtr till publicisten Sven Adolf H (bd 18) o grev Christina Maria Rudenschöld samt tidigare g Swahn.

Fritz P växte upp i ett sydskånskt lantbrukarhem som äldste son i en stor syskonskara. Av föräldrarna, som på 1830-talet inflyttat från Rügen, dog modern tidigt. Efter läroverksstudier i Malmö genomgick P maskinlinjen vid Teknologiska institutet i Sthlm med mycket goda betyg. Efter två år som elev vid SJ:s maskinavdelning fick han anställning som ritare vid SJ i Gbg. Där avancerade han snabbt och blev slutligen 1891 maskindirektör, en av två avdelningschefer.

Vid sidan av tjänsten vid SJ undervisade P vid Chalmers. Han utredde och genomdrev här 1888 inrättandet av Sveriges andra materialprovningsanstalt. Även i övrigt verkade han som föredragshållare i tekniska ämnen och engagerade sig 1882 i bildandet av Tekniska samfundet i Gbg. Efter en studieresa 1876–77 till bl a Tyskland, Frankrike och England anlitades han 1878 för den sv paviljongen vid världsutställningen i Paris. Han var aktiv också vid industriutställningen i Gbg 1891.

Under 1880-talet började P arbeta kommunalpolitiskt och anses vid sidan av stadens då ledande politiker, prof August Wijkander vid Chalmers, ha utövat ett avsevärt inflytande vid utbyggnaden av stadens kommunikationer och tekniska verk. Genom sitt gifte med en dotter till publicisten S A Hedlund etablerade han sig i kretsen kring GHT och Göteborgsliberalismen och satt två år på Göteborgsbänken i AK. Detta uppdrag måste han dock lämna då han tillträdde posten som VD för Sthlm-Västerås-Bergslagens järnvägar.

Inte heller i Stockholmspolitiken framstod P som särskilt profilerad, men han tog aktiv del i främst stadsbyggnads- och kommunikationsärenden, bl a exploateringen av Enskedefältet 1907 och kommunaliseringen av spårvägen. I förhandlingsfrågorna mellan staden och staten drev han en samför-ståndslinje.

Av brev till svågrarna Henrik och Torsten Hedlund framgår att P som moderatliberal, sparsamhetsman och försvarsvän i längden inte kunde följa K Staaff mot ökad vänstersamverkan. 1914 lämnade han slutligen sina intressen i GHT, som han ansåg genom sin uppslutning bakom Staaff "blivit ställd med en fot i det socialistiska lägret" (brev till T Hedlund 11 febr 1912).

Som chef för Bergslagsbanan ansågs P vara en av landets ledande järnvägsmän; han förenade organisatorisk talang med teknisk kunnighet och energi. Utbyggnaden av linjen Ängelsberg-Ludvika-Vansbro blev emellertid mycket kapitalkrävande och ledde fram till planer på ett trepartssamarbete med Bergslagernas järnvägar och Gävle-Dala järnväg. Initiativet fullföljdes först efter P:s avgång.

Från 1901 betroddes P med en rad kommittéuppdrag inom transportområdet och ingick även i den organisationskommitté avseende Järnvägsstyrelsen som tillkallades 1906. Som riksdagsman hade han emellertid motionerat mot den decentralisering som genomfördes 1897, och då kommitténs majoritet avsåg att föreslå en fortsatt utveckling i samma riktning, genom bl a självständigare distriktsförvaltningar, valde han att lämna uppdraget. Att P på hösten 1907 kallades till generaldirektör väckte därför viss förvåning. I fackkretsar välkomnades valet som ett brott mot principen med högre ämbetsmän som SJ-chefer. Mycket tyder också på att P tog uppdraget från regeringen Lindman med stor tvekan och på villkor att Viktor Klemming (bd 21), även han järnvägstekniker och studiekamrat från Teknologiska institutet, samtidigt utnämndes till överdirektör.

Vid P:s tillträde drogs SJ med fortsatta interna organisationsproblem, ett föråldrat taxesystem, stigande lönekostnader och kraftigt vikande lönsamhet. Därutöver kunde förutses stora kommande investeringsbehov i bl a nya statsbanor och elektrifiering. Med viss draghjälp av konjunkturuppgången närmast före kriget lyckades emellertid P på fem år kraftigt öka driftsöverskottet trots högre och mer realistiska avskrivningar. Bokföring och järnvägsstatistik förbättrades samtidigt.

Utöver en viss förnyelse av lok och annan rullande materiel genomdrev P framför allt avsevärda investeringar på anläggningssidan. Speciellt ville han satsa på den internationella gods- och persontrafiken, vilket gjorde det nödvändigt att bygga ut bangårdar, ersätta äldre järnvägsbroar, anlägga grövre räls för tyngre transporter och driva utbyggnaden av dubbelspår på delar av stambanenätet. Etableringen av ångfärjelinjen Trelleborg-Sassnitz 1909 åtföljdes av samtrafikavtal med flertalet europeiska stater. Särskilda exporttariffer infördes i samband med en generell taxerevision. I och med riksdagsbeslutet 1907 om en första statlig byggnadsetapp av inlandsbanan fick P ansvaret för att det trafik- och arbetsmarknadspolitiskt kontroversiella projektet påbörjades. Likaså elektrifierades riksgränsbanan, och P ville gå vidare med elektrifiering även i södra Sverige. Tanken vann inte gehör då men måste ses som det principiellt viktigaste inslaget i den tioårsplan som P redovisade vid sin avgång 1913.

Som SJ-chef uppfattades P allmänt som krävande, och han införde bl a en ny disciplinstadga. En rad föreskrifter tillkom för att striktare reglera anställningsvillkor och tjänstgöringstider och därmed öka effektiviteten. Hans förhållande till Järnvägsmannaförbundet ansträngdes även av kraftfulla direkta ingripanden i några lokala konflikter. Utan tvivel fanns en latent spänning mellan P:s affärsmässiga syn på SJ:s uppgifter, som han ansåg följa av sitt uppdrag, och de mer socialt präglade ambitioner som företräd- des av regeringen Staaff och i synnerhet civilminstern Axel Schotte. H Hedlund synes ha försökt tala för P hos Staaff (brev till Staaff 15 mars 1910). Till Schotte försämrades relationerna inför öppen ridå genom ett avgångshot från P i juli 1912, motiverat av ministerstyre i ett upphandlingsärende och återtaget först efter medling. Själv såg P ett samband mellan den tilltagande kritiken i arbetarpressen för "mångsyssleri", byråkrati och repressiv personalpolitik inom SJ och den brist på förtroende han tyckte sig möta hos regeringen Staaff. Sommaren 1913 anmälde han därför att han inte önskade kvarstå efter förordnandeperiodens utgång.

En genomgående ståndpunkt hos P, som han gav uttryck åt både under sin tid som riksdagsman och senare som ordförande i Sv järnvägsföreningen, var att statsjärnvägarna i första hand borde byggas ut planmässigt på centralt initiativ och inte genom förstatligande i efterhand av enskilda järnvägar. Han ansåg att det tvärtom var angeläget att stärka dessas konkurrenskraft genom bl a större sammanslutningar, enhetstaxor och vagnförbund.

Under Göteborgstiden hade P kommit i kontakt med utvecklingen av lokaltelefonnätet där, och i Sthlm engagerade han sig ännu mer i telefonbranschen. Bl a som ordförande i Stockholms allmänna telefonab kom han att medverka i telefonpionjären Henrik Cedergrens (bd 7) expansiva ryska engagemang liksom fusionen 1918 med L M Ericsson och försäljningen av anläggningarna till Telegrafverket så. Cedergren var vid sin död 1909 gift med P:s syster Ida, och P intog ordförandeposten i den stora "uppfostringsfond" som bildades av ca hälften av Cedergrens kvarlåtenskap, främst bestående av telefonaktier. Krigsutvecklingen, nationaliseringarna i Ryssland och deflationskrisen efter första världskriget nedsatte emellertid fondens tillgångar till en bråkdel, och utdelningarna inställdes tillfälligt 1921. Fondens predikament uppmärksammades särskilt i vänsterpressen, och P beskylldes hösten 1924, såvitt kan bedömas helt utan fog, för förskingring och svindel. De hätska anklagelserna tog P mycket hårt och resulterade bl a i ett tryckfrihetsmål mot tidningen Arbetet i Malmö.

P ingick från början i den vid krigsutbrottet tillkallade arbetslöshetskommissionen och efterträdde där våren 1919 civilministern som ordförande. Under P:s ledning drevs en stram linje, där nödhjälpsarbeten med lön under marknadsnivå prioriterades framför kontantstöd. Riksdagens s k konfliktdirektiv tillämpades strikt. – Från vänsterhåll beskylldes P och kommissionen för kallsinnighet och formalism. Under trycket från arbetskonflikterna 1922 verkade den andra regeringen Branting för en uppmjukning av direktiven och uttalade sig vid flera tillfällen på ett sätt som kunde uppfattas som misstroende mot kommissionen. Efter att ha övervägt avgång en tid lämnade P och övriga borgerliga ledamöter slutligt sina uppdrag i mars 1923. Även regeringen Branting föll till sist på direktiven efter nederlag i riksdagen.

P beskrivs ofta som tystlåten, analyserande och medlande utan förutfattade meningar men samtidigt som ytterst målmedveten, någon gång tom brysk, i genomförandet av fattade beslut. Principfast, mån om sin oberoende roll som ämbetsman och med stark rättskänsla kunde han utveckla en viss ömtålighet och brist på förståelse gentemot de fackliga intressena och de politiska vänsterkrafterna. Som starkt resultatinriktad och med ett utpräglat ekonomiskt sinne lyckades P föra SJ ur den stagnation verket befann sig i vid sekelskiftet. För ledningsfunktionen företrädde han principiellt en centralistisk linje.