Johan Pehrsson

Pehrsson, Johan, f 2 aug 1700 trol i Gustafs, Kopp (fb saknas), d 16 april 1756 i Sthlm. Föräldrar: bonden Pehr Månsson o Maria Påhlsdtr. Bonde, kopparskrivare o kolkommissionär åt Falu bergslag, klockare i Enbacka, Stora Tuna, nämndeman, led av bondeståndet vid riksdagarna 34–52 (led av lant- o sjömilitiedeput 34, av bergsdeput 34 o 51–52, av sekreta deput 38–39, 40–41, 46–47 o 51–52, av SU 42–43, av exp:deput 46–47, av sekreta handels- o manufakturdeput 51–52).

G 1) trol 1728 i Falun m Beata Reimer, f 25 maj 1705 i Falun, d 1729, begr 5 april i Stora Tuna, Kopp, dtr till bergslagsbokhållaren o handelsmannen Johan R o Barbro Trygg; 2) 1730 (lysn 24 maj i Stora Kopparberg, Kopp) m Elisabeth Mattsdtr, dp 18 sept 1704 i Stora Kopparberg, d 1772, begr 5 nov i Stora Tuna, dtr till bergsmannen Matts Larsson o Margareta Trygg.

P var en av de främsta medlemmarna av bondeståndet under frihetstiden. Om hans val till riksdagsman uppstod redan vid hans första riksdag 1734 strid. Många menade att han på grund av sin verksamhet som kopparskrivare var att betrakta som ståndsperson och borde nekas säte i bondeståndet. Under 1740–41 års riksdag ifrågasattes av samma skäl hans valbarhet. Vid riksdagen 1755–56 utestängdes P från sitt stånd där han dock hade en rad förtroendeuppdrag. 1746–47 och 1751–52 fungerade han som talmannens ersättare, vid den senare riksdagen tillsammans med Otto Olofsson Agorell från Grythyttan. P var den ende från Kopparbergs län som bevistade alla riksdagarna 1734–1751/52. Bara nio bönder deltog under frihetstiden i fler.

P var mycket aktiv som riksdagsman. Många av de frågor han tog upp gällde bergsbruket. Detta berodde på denna närings betydelse i Dalarna. Men säkert var en förklaring också egna intressen i bergsbruket. Förutom att P var kopparskrivare i sin hemby Enbacka ägde han spikhammare och var delägare i ett galmejverk. Utöver riksdagsmannaskapet fick P flera andra förtroendeuppdrag.

Det är inte lätt att bestämma P:s politiska hemvist. Under debatten om riksrådens licentiering 1739 anslöt han sig närmast till mössornas linje och talade för att man skulle mildra SU:s yrkande på avsättning och nöja sig med en varning. 1741 anslöt sig P till hattarnas ståndpunkt och tillstyrkte kriget mot Ryssland. Vid 1742–43 års riksdag tycks han länge ha velat se den danske kronprinsen Fredrik som sv tronföljare och hade därvidlag en annan uppfattning än hattarna. 1746–47 stödde han mösspartiet i dess motstånd mot brännvinsregale och försvarade Olof Håkansson (bd 19) och Carl Fredrik Sebaldt mot hattarnas angrepp. Hans sympatier vid riksdagen 1751–52 låg hos hovet. Enligt den franske ministern i Sthlm deltog P då i de kungatrognas intriger.

Vid sidan av 1755–56 års riksdag var 1742–43 års den för P mest dramatiska. Böndernas missnöje med hattarnas handels-och näringspolitik nådde då sin kulmen. De ogillade dessutom hur kriget mot Ryssland förts. I Dalarna ville bönderna inte utan vidare gå med på rekrytering av ytterligare manskap. Vid ett möte i Leksand i april

1743 försökte P lugna sina ståndsbröder. Försöken resulterade i att han misshandlades och sattes i den sk tjuvkistan. Vid pingsttid begav sig P på lantmarskalkens uppmaning till Dalarna för att söka få bönderna att acceptera utskrivningarna. Hans bemödanden blev resultatlösa. I juni ryckte en bondehär mot Sthlm. Den blev i grund slagen. På anmodan av Kornmissorialrätten över 1743 års daluppror skrev P några år senare en lång redogörelse för upproret. Han framställer sig där som en modererande kraft vilket överensstämmer med vad som är känt om honom från andra källor. Samtidigt som han var angelägen att fria sig själv från misstankar om samröre med de upproriska lade han sig ut för dem. Han menade "att verkställigheten med upproret ej ändå utan någon hemlig anförare skett".

Inte långt efter Adolf Fredriks trontillträde 1751 uppstod misshälligheter mellan kungen och rådet. Kungaparet vann anhängare bland både hattar och mössor. Inför 1755–56 års riksdag drevs en intensiv propaganda. Sommaren 1755 reste kungaparet till Dalarna. Den franske ministern ansåg att det sannolikt var på initiativ av P som resan företogs. P beskrivs av honom som "förslagen, djärv, företagsam och upprorisk". Han hade uppmanat dalabönderna att låta representanter möta kungen och drottningen. – När åtal så väcktes mot de bönder i Dalarna som vägrat att köra ut kronotiondespannmål till Dalregementet kallades P till tingsrätten misstänkt för att ha uppmuntrat bönderna. Vid rättegången förde P de anklagades talan. Målet fortsattes i Svea hovrätt. Inte förrän i maj 1756 avkunnades domen. Eftersom P då hade avlidit föll yrkandena mot honom.

Vid 1755–56 års riksdag valdes P till riksdagsman för Säter, Stora Tuna och Gagnef. De fullmakter han medförde till Sthlm godtogs dock inte. Fullmakterna för Stora Tuna och Gagnef hade inte underskrivits av häradshövdingen. Denne hade vänt sig till landshövdingen som fört fullmaktsfrågan vidare till K M:t. Rådet ansåg inte att riksdagsfullmakt kunde utfärdas förrän dalaböndernas vägran att köra ut spannmål prövats i Svea hovrätt. Därmed var P i praktiken utestängd från riksdagen. Att kungen sökte påskynda förhandlingarna i hovrätten hjälpte föga.

6 sept 1751 hade K M:t utfärdat en kungörelse vari sådana sammankomster och trakteringar förklarats för olovliga som anställdes i syfte att "övertala andre att ingå i visse planer och avsikter, ledande till partier och sammangaddningar". Tillsammans med pagehovmästaren Severin Bredha ställdes P en tid efter riksdagens öppnande inför rätta åtalad för att ha brutit mot denna kungörelse. Målet inleddes vid nedre borgrätten. Snart överfördes det till slottsrätten för att slutligen hamna hos Riksens ständers kommission.

Under riksdagen drogs oenigheten mellan kungen och rådet inför ständerna genom ett memorial av rådet vari kungen beskylldes för egenmäktighet. Frågan hän-sköts till stora sekreta deputationen som tog rådets parti. När deputationens betänkande föredrogs i bondeståndet kom det till upplopp. En riksens ständers kommission tillsattes för att rannsaka de upproriska. I mars 1756 började förhören med P angående hans roll. P svarade att han inte känt till oroligheterna förrän de ägt rum. Han trodde inte att de planerats i förväg utan skett i "då överkommen hastighet och förbittring". Efter att 16 april ha ätit middag med sonen Per Envall avled P i fängelset. Vid obduktionen konstaterades att han dött av slag. Rykten uppstod om att P förgiftats varför det uppdrogs åt Collegium medicum att yttra sig över dödsfallet. Redan dagen därpå meddelade kollegiet att det inte fanns något att tillägga utöver obduktionsrapporten.

P ville undvika att i onödan stöta sig med myndigheter och överhet. Samtidigt tycks han ha varit målmedveten och stridbar. Trots sin försiktighet blev han ett offer i kampen mellan rådet och kungamakten 1755–56 då han utmanövrerades från sin plattform som riksdagsman. Säkert hade bönderna om de så önskat haft möjlighet att släppa in honom i ståndet med de fullmakter han företedde. 1740 hade de låtit sig nöja med en fullmakt underskriven enbart av nämndemän. Att P kan kallas bondeledare visar inte minst händelserna före och under 1755–56 års riksdag. Rådets strävan att oskadliggöra honom tyder på att man fruktade honom och var orolig för att han kunde komma att spela rollen av ledare för de bönder som var missnöjda med hattarnas politik. Det går dock inte att sätta någon politisk etikett på P före Adolf Fredriks trontillträde. Från riksdagen 1751–52 låg emellertid hans sympatier hos hovet. När han dog förlorade kungamakten sin främste talesman bland bönderna.