Axel A Pehrsson-Bramstorp

Pehrsson-Bramstorp (före 1937 Pehrsson), Axel Alarik, f 19 aug 1883 i Öja, Malm, d 19 febr 1954 i Trelleborg (enl db för Lilla Isie, Malm). Föräldrar: förvaltaren Jacob P o Ingrid Cecilia Pehrsson. Elev vid Skurups folkhögskola, Malm, 02–03, hemmansägare i Lilla Isie från 08, led av styr för Skånska lantmännens lokalfören i Södra Aby, Malm, 12, ordf där 32–36, led av Malmöhus läns landsting 12–36, ordf i kommunalstämman o kommunalnämnden i Lilla Isie 14–35, led av AK 18 lagt–21 o 29–49 (led av AK:s tredje tillf utsk 18 lagt o 19 lagt, av särsk utsk 33–36, ordf där 35–36, led av utrikesnämnden 34–36, av talmanskonferensen 34–36 o 46–48, ordf i bondeförb:s riksdagsgrupps förtroenderåd 34–49, led av utrikesutsk 46–49), sakk i processkommissionen sept 19–dec 26, arrendator av Lilla Isie kronoboställe 20–50, led av styr för Sydvestra Skånes andelsslakterifören u p a 21–41, led av styr för Skånes (senare Sveriges) betodlares centralfören 22, ordf där 31–43, led av komm ang tull på oraffinerat socker maj–okt 25, av styr för Fören av Sv andelsslakterier 26, ordf där 27–33, led av styr för Allm sv utsädesab 26–39, v ordf i Malmöhus läns hushålln:sällsk 27–36, led av jordbruksutredn maj 29–dec 32, v ordf i Statens spannmålsnämnd 30–35, led av styr för Sveriges allm lantbrukssällsk (från 40 Sveriges lantbruksförb) 30–36, ordf där 46–49, adjung led av styr o verkst utsk för Riksförb Landsbygdens folk (RLF) 31–32, verkst led av styr för Sv mejeriernas riksfören (SMR) 32, led av 1932 års handelskommitterade jan 32–juni 36, av traktatberedn okt 32–juni 36, ordf i styr för Sveriges slakteriförb 33–36 o 46–49, ordf i Bondeförb:s (från 43 Landsbygdspartiet Bondeförb) riksorganisation 34–49, led av styr för ab Skånska banken från 35, statsminister 19 juni–28 sept 36, statsråd o chef för Jordbruksdep 19 juni 36–31 juli 45, ordf i Skånska lantmännens centralfören:s förvaltn:råd 38–50. – LLA 43, serafimerriddare 4 juni 49.

G 22 maj 1908 i Lilla Isie m Sigrid Helena Nilsson, f 20 juli 1881 där, d 4 mars 1951 där, dtr till hemmansägaren o kyrkvärden Jöns N o Karna Andersson.

Axel P:s föräldrar arrenderade från 1893 en betydande egendom, Isie kronoboställe i Lilla Isie sn i närheten av Trelleborg. Faderns död 1897 medförde att den då 14-årige P inte kunde fortsätta sina studier; i stället fick han under de närmaste åren bistå sin mor vid skötseln av egendomen. Hans teoretiska utbildning kom därför, som för så många andra blivande landsbygdspolitiker, att inskränka sig till folkhögskolestudier, en vinterkurs vid Skurups folkhögskola. Däremot saknade han helt anknytning till frikyrko- och nykterhetsrörelse. I samband med sitt giftermål inköpte P egendomen Bramstorp i närheten av Isie kronoboställe. Efter sin brors död övertog han arrendet av kronobostället och återflyttade dit 1920, samtidigt som han behöll Bramstorp. Tidvis var han också innehavare av andra egendomar, som han senare sålde. P var känd som en driftig jordbrukare och förvandlade sina egendomar till mönsterjordbruk med djuruppfödning som specialitet. Han drev själv, åtminstone formellt, skötseln av dem under hela sin tid som aktiv politiker.

P:s politiska sympatier låg till en början närmast hos högern. 1911 invaldes han dock som liberal kandidat i Malmöhus läns landsting, och 1917 blev han representant för liberala samlingspartiet i AK. I riksdagen spelade han en föga framträdande roll och ägnade sig mest åt jordbruksfrågor. 1921 blev han inte omvald. Vid mitten av 1920-talet övergick P till bondeförbundet och invaldes som företrädare för detta parti i landstinget 1926. Redan vid valet till AK 1924 hade han kandiderat på en spränglista för bondeförbundet men kom då till korta gentemot Olof Olsson i Kullenbergstorp (s 329) och Janne Nilsson i Hörby (bd 26). Vid valet 1928 erhöll dock alla tre säte i riksdagen.

Under 1920-talet erhöll P en mängd uppdrag inom den framväxande föreningsrörelsen bland jordbrukarna. Även under de första riksdagsmannaåren ägnade han böndernas ekonomiska och fackliga organisationsverksamhet ett stort intresse. P ledde den sammankomst 1929 då RLF bildades och var under en tid adjungerad ledamot av dess styrelse. Han var också ivrigt verksam för att bilda ett organ för samarbete mellan de olika kooperativa branschorganisationerna. Reorganiseringen av Sveriges allmänna lantbrukssällskap 1929 var till stor del hans förtjänst, och han ingick följande år i dess första styrelse.

I det politiska arbetet i riksdagen ägnade sig P under de första åren nästan uteslutande åt jordbruksfrågor. Genom insatser i den viktiga jordbruksutredningen, där han blev ledamot 1929, och jordbruksutskottet och genom sin ställning inom jordbrukets föreningsrörelse kom han att inta en central position vid utformningen och genomförandet av de olika stödåtgärder till jordbrukets skydd mot den ekonomiska krisen som vidtogs 1930–31. P uppfattades därför av många som en framtidsman. Förhållandet till partiledaren Olsson i Kullenbergstorp var dock kyligt, vilket kan ha fördröjt hans politiska karriär. När Carl G Ekman (bd 13) vid regeringsskiftet 1930 sonderade möjligheten av en samverkan med bondeförbundet, framkom att han önskade se P som jordbruksminister. Vid diskussionerna efter valet 1932 om en borgerlig samlingsregering nämndes P som tänkbar kommunikationsminister, troligen beroende på hans framgångsrika verksamhet inom vägväsendet i hembygden.

P:s verkliga genombrott som politiker kom dock i samband med krisuppgörelsen mellan socialdemokraterna och bondeförbundet i arbetslöshets- och jordbruksfrågorna 1933, den sk kohandeln. Mot partiledarens önskan insattes han i det särskilda utskott som hade att behandla dessa frågor, vilket innebar ett viktigt steg på vägen mot partiledarposten. Tillsammans med bl a K G Westman framstår P som krisuppgörelsens arkitekt inom bondeförbundet, där han var den främste jordbruksexperten. Det nära och förtroendefulla samarbete som då inleddes mellan P och statsminister Per Albin Hansson blev av stor betydelse för den kommande politiska utvecklingen i Sverige.

Krisuppgörelsen visar hur främmande P stod för all ideologi. "Bramstorp var den sällsynta fågel om vilken jag faktiskt skulle kunna tro, att han fullt uppriktigt betraktade vidden av statens ingripande i det ekonomiska livet som ett rent praktiskt problem, utan all ideologisk färgning" (Wigforss, s 43). Någon motvilja mot statligt ingripande i näringspolitiken hyste han inte, och redan som liberal riksdagsman hade han avvisat alla "principiella betänkligheter mot en statsmonopolisering av sockertillverkningen" (AK:s tredje tillf utsk, utlåtande 12, 1918, s 8). För P torde jordbrukets opolitiska sammanslutningar, åtminstone vid denna tid, ha varit betydligt viktigare än bondeförbundet. "Partitillhörigheten var kanske för Bramstorp närmast en teknisk fråga, en nödvändighet för att kunna representera näringen i riksdagen, där bondeförbundet var det parti där jordbruksfrågorna spelade största rollen" (Thullberg, s 279).

Vid början av 1934 års riksdag utsågs P till riksdagsgruppens ordförande, och vid riksstämman i Linköping i juni så valdes han med knapp majoritet (41 röster mot 36) till partiorganisationens ledare. Under hela sin tid som partiordförande, utom de allra sista åren, hade han att kämpa mot en opposition från ett stort antal medlemmar av partiets ledarskikt, främst inom riksdagsgruppen, som det fordrades både taktisk skicklighet och politisk fördomsfrihet för att komma till rätta med.

Våren 1936 sammankopplades frågan om ökade försvarskostnader med skatte- och socialpolitiken. Som en följd av ett tidigare ställningstagande mot en dyrortsgradering av tilläggspensionen måste P medverka till att fälla regeringen på denna fråga, förmodligen mot sin vilja. Han erhöll uppdrag att om möjligt bilda en borgerlig samlingsregering men övertygade kungen om, att detta inte var möjligt. P gavs då fria händer att bilda en ministär, och i juni 1936 presenterade han en bondeförbundsrege-ring med fackmannainslag. Därmed innehade en lantbrukare för första gången i sv historia statsministerposten. P övertog även jordbruksdepartementet.

Det stod från början klart att P:s regering, med sitt svaga parlamentariska underlag, inte skulle bli långvarig. Efter valen till AK i sept avgick "semesterregeringen" utan att ha mött riksdagen. Den efterföljande koalitionsregeringen mellan bondeförbundet och socialdemokraterna kom att bestå i drygt tre år. Det förhållandet att P vid sin egen regeringsbildning också övertog jordbruksministerposten kan tyda på, att han redan då förutsåg möjligheten av en närmare samverkan med socialdemokraterna efter höstens val.

Koalitionens tillkomst var för bondeförbundets del väsentligen P:s verk. Vid överläggningarna inom partiet hävdade han, att högerpolitiken spelat ut sin roll i Sverige och att varje möjlighet för bondeförbundet att tillsammans med de övriga borgerliga partierna vinna inflytande var utesluten. Ett nej till samverkan med socialdemokraterna skulle innebära slutet för bondeförbundets inflytande på sv politik, medan en koalition skulle bevara partiets inflytande och ge jordbrukarna bättre villkor samt hindra socialdemokraterna från att föra en socialistisk politik. Han avvisade tanken på att inkalla riksdagsgruppen, och beslutet om inträdet i regeringen saknade sannolikt stöd hos gruppens majoritet. Till beslutet kan också i någon mån ha bidragit, att man inom bondeförbundet var medveten om att Gustav V önskade koalitionen för att på så sätt undgå kommunistiskt inflytande.

Tillkomsten hösten 1939 av den nationella samlingsregeringen, där P behöll posten som jordbruksminister, stod helt i överensstämmelse med bondeförbundets önskemål och dämpade motsättningarna inom partiet. Valet i sept 1940 till AK resulterade emellertid i en stor förlust – åtta mandat – för bondeförbundet och aktualiserade omedelbart frågan om partiets fortsatta regeringsmedverkan. Det fanns då också ett starkt missnöje över prissättningen på jordbrukets produkter, i första hand riktat mot P i hans egenskap av jordbruksminister. Trots att förhandlingarna i denna fråga med de övriga regeringspartierna inte gav något resultat, kvarstannade dock partiet i regeringen under hänvisning till det utrikespolitiska läget och sedan Gustav V givit P och samlingsregeringen sitt stöd.

Oppositionen mot P:s samarbetslinje var vid denna tid stark, och hans ställning som ordförande i riksdagsgruppen ifrågasatt. Vid riksstämman i Lund i juni 1941, "slaget vid Lund", kom dessa stämningar till uttryck. Som en eftergift till de oppositionella inrättades då ytterligare en post som v ordförande i riksorganisationen. Under krigsåren hade P rent allmänt en svår ställning, eftersom bönderna, ofta pådrivna av RLF, ansåg priserna på sina produkter för låga och häftigt motsatte sig alla planer på tvångslagstiftning för att upprätthålla livsmedelsproduktionen. I utrikespolitiska frågor, där han genomgående solidariserade sig med statsministerns linje, hade han däremot ett starkt stöd från sitt parti.

Under de senare krigsåren avtog oppositionen mot P inom riksdagsgruppen. Härtill bidrog att partiet vid valen 1942 och 1944 återtog det som förlorats i 1938 och 1940 års val. P önskade att samlingsregeringen skulle fortsätta så länge som möjligt. Kanske hade statsministern i samband med regeringens upplösning sommaren 1945 också sonderat honom om en koalitionsregering. Något material som direkt styrker detta föreligger dock ej, och tanken saknade under alla förhållanden resonans inom riksdagsgruppen. Under de följande åren förekom dock kontakter mellan P och ledande socialdemokrater, främst jordbruksminister Per Edvin Sköld, om ett samarbete, eventuellt i form av en koalitionsregering.

Efter samlingsregeringens upplösning återupptog P sitt arbete inom jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse. Han valdes bl a till ordförande i Sveriges lantbruksförbund, centralorganet för den ekonomiska föreningsrörelsen. Detta innebar att P hade ledningen av såväl den politiska som den fackligt-ekonomiska grenen av bonderörelsen. Hans ställning stärktes också, då Gunnar Hedlund 1947 i strid med P:s motståndare Erik v Heland valdes till partiets förste v ordförande. Under valrörelsen 1948 insjuknade P och ledningen av partiet övergick till Hedlund. P hölls dock underrättad om socialdemokraternas erbjudande efter valet om koalition. Han tillstyrkte ett samregerande, helst där också folkpartiet ingick, om villkoren vore goda och om enighet förelåg inom partiet. Eftersom P ej tillfrisknade måste han vid riksstämman 1949 lämna ledningen av partiet, och följande år flyttade han åter till Bramstorp, där han tillbragte sin sista tid.

Omdömena om P har varit skiftande. Härtill har bidragit hans ofta dunkla och oklara framställningssätt både i tal och skrift. Denna otydlighet kan delvis förklaras med hans bristande utbildning och allmänt illitterata läggning, men den har också framställts som i många fall avsiktlig och har bidragit till motståndarnas bild av honom som opålitlig, rent av ohederlig. Om hans taktiska skicklighet råder ingen tvekan. P:s politiska verksamhet var framgångsrik, och partiet befäste under hans ledning sin ställning som ledande jordbrukarparti. Även hans verksamhet inom den fackligt-ekonomiska föreningsrörelsen var lyckosam och medförde förbättrade ekonomiska förhållanden för partiets väljare. P hade blick för nödvändigheten av att partiets väljarbas på grund av jordbruksbefolkningens krympande antal måste breddas, och vid sin sista riksstämma i Visby 1948 framförde han idén om bondeförbundet som ett centerparti.