Einar G S Perman

2 Perman, Einar Gustaf Samuel, sonsons sonson till P 1, f 6 okt 1893 i Sthlm, Jak o Joh, d 12 aug 1976 där, Engelbr. Föräldrar: överläkaren MD Emil Samuel P o Elin Thekla Maria Sällberg. Studentex vid Nya elementarskolan i Sthlm 11 maj 11, MK vid Kl 12 dec 14, ML där 31 maj 19, innehade olika amanuenstjänster bl a vid Serafimerlasarettet periodvis 20–23, disp vid Kl 29 maj 20, MD 31 maj 20, doc i anatomi 6 nov 20, i kirurgi 4 mars 24–59, allt vid Kl, vik underläk vid Sabbatsbergs sjukhus kir avd, Sthlm, 1 sept–30 nov 23, ord underläk där 1 dec 23–31 okt 26, marinläk av första graden i marinläkarkårens reserv 8 april 25–39, underläk vid Maria sjukhus kir avd, Sthlm, 1 nov 26–31 okt 28, förest för Serafimerlasarettets kir poliklinik där 1 april 30–14 aug 32, tillfällig led av Försäkr:rådet 31–45, överläk vid Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka barn i Sthlm 15 aug 32, vid S:t Eriks sjukhus där 27 okt 39–59, bataljonsläk i fältläkarkårens reserv 30 dec 39–49, led av vetensk rådet vid Försvarets sjukvårdsförvaltn 1 jan 44–60, av styr för Fören Nationalmusei vänner 49–66, ordf bl a i Sv läkaresällsk 54–55, prof:s namn 27 maj 55, privatpraktiserande kirurg i Sthlm. – Sv läkaresällsk:s Alvarengapris 19, VA:s Flormanska belöning 24.

G 29 mars 1924 i Sthlm, Hedv El, m Gunhild (Gull) Maria Durling, f 18 jan 1901 där, ibid, d 13 juli 1988 i Danderyd, Sth, dtr till hovrättssekreteraren Axel Emanuel D o Emma Alfrida (Frida) Sofia Hallström.

Einar P:s far Emil P (1856–1946) var den förste i sin släkt som ägnade sig åt läkaryrket. Han blev med dr i Uppsala 1889 och efter olika förordnanden i Sthlm docent i kirurgi vid Kl 1891. 1892–99 var han överläkare vid Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka barn, varefter han blev överläkare vid den kirurgiska avdelningen på Sabbatsbergs sjukhus. P specialiserade sig på bukkirurgi och ortopedi, och hans namn lever kvar i benämningen på den indirekta ömheten i bukväggens vänstra sida vid blindtarmsinflammation – Perman-Rovsings tecken. P publicerade flera skrifter i kirurgi och ortopedi, och han var pionjär bl a när det gällde operation vid blindtarmsinflammation och magsår.

Einar P:s avhandling 1920 beskrev hjärtnervema hos de högre däggdjuren och ledde så till en docentur i anatomi. P valde emellertid kirurgbanan och fick senare docenturen överflyttad till kirurgi. Efter ett par år som föreståndare för kirurgiska polikliniken vid Serafimerlasarettet blev han, liksom tidigare fadern, överläkare vid kirurgiska avdelningen på Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka barn, där han bl a gjorde viktiga insatser för den kirurgiska behandlingen av kluven gom hos barn. Som överläkare vid kirurgiska avdelningen på S:t Eriks sjukhus visade han stort intresse för den kirurgiska behandlingen av magsår och sårig grovtarmskatarr. Behandlingen av patienter med komplicerade sjukdomar i mag-tarmkanalen skedde i nära samarbete med sjukhusets gastroenterologiska avdelning under Bengt Ihre, ett samarbete av ett slag som då inte var vanligt. – Under finska vinterkriget deltog P i frontverksamheten, och han publicerade arbeten inom krigskirurgi.

Som sekreterare i Svensk kirurgisk förening arrangerade P de vetenskapliga programmen vid föreningens möten. Han var också aktiv inom Sv läkaresällskapet och höll där flera föredrag om bl a krigskirurgi och magsårskirurgi. Hans högtidsföreläsning som ordförande behandlade differenserna i morbiditet och mortalitet mellan män och kvinnor, ett ämne som han hade ägnat stort intresse.

P:s vetenskapliga verksamhet väckte tidigt uppmärksamhet; bl a erhöll han redan 1919 Alvarengapriset för sina undersökningar om hjärtnerverna. 1955 fick han professors namn. I sin omgivning blev P känd för sina karakteristiska tillspetsade och humoristiska reflexioner.

P var konstkännare och betraktades som en unik samlarpersonlighet. Från 1930 koncentrerade han sig på den flamländska teckningskonsten, och 1953 visades hans samling på Nationalmuseum; 1962 hade han en uppmärksammad utställning i Holland. Det flamländska landskapets utveckling i teckningskonsten blev senare hans stora samlarintresse. Han var intresserad av Nationalmuseums verksamhet och var under drygt 15 år aktiv inom styrelsen för Nationalmusei vänner.