Harry Persson

Persson, Harry, f 24 sept 1898 i Sthlm, Ad Fredr, d 1 okt 1979 i Solna stad o förs. Föräldrar: spårvagnskusken August P o Klara Johanna Redling. Volontär o korpral vid Västmanlands reg, Västerås, 1 mars 15–31 okt 18, stensättare, expresskarl o ordningsvakt i Sthlm, professionell boxare aug 22–31.

G 1) 27 febr 1927(–37) i Solna m Gertrud Ingeborg Lennstrand, f 29 okt 1897 i Sthlm, Hedv El, d 17 febr 1962 där, S:t Göran, dtr till maskinarbetaren Emil Alfred L o Gertrud Emilia Tillgren; 2) 30 dec 1939 i Solna m Hilma Kristina Andersson, f 21 juli 1891 i Rättvik, Kopp, d 22 aug 1973 i Solna, Råsunda, dtr till hemmansägaren Bengts Anders Olsson o Brita Hansdtr samt tidigare g Svedberg.

P växte upp i Vasastaden i Sthlm under fattiga förhållanden; hans mor försörjde honom och hans bröder genom tvätt och städning i olika familjer. Efter några år som stamanställd hade P i ungdomen olika arbeten i Sthlm, bl a som stensättare. Han var lång och kraftigt byggd och ägnade sig tidigt åt idrott i olika former, t ex fri idrott och fotboll. Med de fysiska förutsättningar som han ägde – P var 188 cm lång och vägde omkring 90 kg – blev det snart också naturligt att hans talanger som boxare sattes på prov. Boxningssporten i Sverige befann sig omkring 1920 i sin linda. Ett riksförbund för amatörboxning hade bildats på våren 1919. Följande år arrangerades de första sv mästerskapen i boxning. Intresset för sporten var i snabbt växande. 1922 var redan ett 50-tal föreningar anslutna till förbundet. På några få år erövrade boxningen en framskjuten plats på tidningarnas sportsidor.

P började boxas som amatör för Solna BK 1921. Han hade då flyttat ut till Hagalund, ett vildvuxet förortsområde huvudsakligen befolkat av arbetarfamiljer, där han sedan skulle bli bosatt en stor del av livet. P blev snart omskriven som ett enastående löfte i tungvikt, den viktklass som alltid tilldragit sig det största publikintresset: "Om Järva-fotbollspelaren Harry Persson, Solna, tungvikt (88 kg) går vilda rykten som vår blivande tungviktschampion" (Idrottsbladet 15 aug 1921). Redan i sin första amatörmatch 21 nov 1921 ställdes han mot svårast tänkbara motståndare, dansken Søren Petersen som 1920 vunnit olympiskt silver i tungviktsboxning. P förlorade denna match men vann därefter samtliga sina tio amatörmatcher, alla utom en på knockout. I sv mästerskapen 1922 var han klar för finalen men måste på grund av handskada lämna återbud; han blev aldrig sv amatörmästare.

På grund av P:s slagstyrka blev det snart svårt att finna motståndare till honom bland amatörboxarna. Han spåddes ha goda chanser vid 1924 års olympiska spel, men sommaren 1922, efter ett års boxning som amatör, omintetgjorde P dessa olympiska spekulationer genom att ställa upp i en uppvisningsmatch i Bro nordväst om Sthlm mot en utlandssvensk professionell boxare. P fick en spottstyver för matchen men den omöjliggjorde fortsatt amatöridrott. För P var det ett logiskt beslut: han såg hela tiden boxningen mer som födkrok än som nöje.

1922 övergick P till det professionella lägret. I Sthlm rådde då polisförbud mot professionell boxning, utfärdat 1921, sedan flugviktsboxaren Erik Hultberg avlidit i aug. För att nu bereda P möjligheter till matcher i Sthlm bildade P:s promotor och manager Hjalmar Palmqvist, "Hjalle Palton" kallad, Allmänna boxningssällskapet (ABS). Genom att ordna de professionella tävlingarna i ett slutet sällskap, vilket var tillåtet, kringgicks förbudet. Publiken köpte först medlemskort i sällskapet och därefter biljetter till matchen. Det var detta system, s k ABS-aftnar, som möjliggjorde P:s matcher i Sthlm under karriären. Systemet spreds också till de landsortsstäder där polismyndigheterna var ovilliga att lämna tillstånd till offentliga professionella boxningstävlingar, främst i Skåne.

P debuterade som professionell 14 febr 1923 mot dansken Emil Andreasen. P vann 1923–25 sina 15 första matcher i följd, bl a över tysken Breitensträter och kanadensarna Gains och Jones. I den sextonde matchen, mot holländaren van der Veer, blev resultatet oavgjort, och i den artonde matchen, mot samme man i Scheveningen, led P sitt första nederlag. Därefter följde fem nya segrar, bl a knockoutvinster över Søren Petersen och engelsmannen Phil Scott i London. Segern mot Scott var särdeles meriterande; P låg klart under på poäng när han i elfte ronden lyckades slå ut engelsmannen.

Efter matchen mot Scott reste P 1926 till USA för att pröva lyckan mot amerikanska boxare. I stället för Palmqvist inträdde nu B Benson som P:s manager. I sin första match i USA, mot Johnny Risko i Madison Square Garden i New York, vann P en mycket uppmärksammad poängseger. Han stod nu på höjdpunkten i sin karriär. P gick 1926 sex matcher i USA, vann de tre första men förlorade de tre sista, bl a genom en mycket diskutabel diskvalifikation för alltför låga slag mot Bud Gorman. Han återvände till Sverige mycket besviken och ansåg sig bortdömd av domarna i två av förlustmatcherna. I Sthlm fick P revansch mot Gorman 1927 och gick därefter ytterligare elva matcher. 1928 boxades han oavgjort mot Johnny Widd, den enda gång då han som professionell mötte en sv boxare. Efter ett nederlag 1931 på knockout i första ronden mot norrmannen Otto v Porat, guldmedaljör i tungvikt vid olympiaden 1924, i en match där P gjorde ett trött och uppgivet intryck, avslutades P:s boxningskarriär. Därefter gick han blott uppvisningsmatcher. – Sedan P:s förmögenhet snabbt skingrats återgick han till sitt gamla yrke som stensättare i Sthlm. I P:s namn har två böcker om hans boxning utgivits.

P kan sägas vara den förste riksbekante folkhjälte som den sv idrotten producerat. Med sitt lugna och värdiga sätt, med sin fysiska styrka och rakryggade hållning, med tatuerade armar och bröst, förkroppsligade P ett slags folkligt proletärt mansideal. Hans matcher i Sthlm, på Djurgårds-Cirkus, Velodromen i Hornsberg eller All-Stadion på Gärdet ("Kostadion") var veritabla folkfester; hans inkomster under karriären uppfattades som fabulösa. Som boxare levde han i mycket på sin fysiska styrka och slagkraft men besatt också en god teknik och garderade sig alltid skickligt. Hans stil präglades av en viss stelhet, men han hade samtidigt ett för sin kroppsstorlek förvånansvärt rörligt fotarbete.

P:s halvbror Erik "Lillis" P (1909–89), som var kommunalarbetare vid Sthlms gatukontor, blev en av Sveriges mest framstående idrottsmän under 1930-talet. Han tillhörde AIK 1929–42 och blev en av klubbens och Sveriges genom tiderna främsta fotbollsspelare. P, som spelade inner, var en stor tekniker och en stark skytt och blev sv mästare 1932 och 1937. Han deltog i 32 landskamper, under lång tid som lagkapten, och var bl a med i den uppmärksammade förlustmatchen mot Japan under Berlinolympiaden 1936. P var landslagsman också i ishockey och bandy och blev även i dessa grenar sv mästare.