G Albert Petersson

Petersson, Gustaf Albert, f 7 april 1851 i Björkeberg, Ög, d 11 mars 1938 i Lidingö. Föräldrar: klockaren, organisten o skolläraren Carl Gustaf P o Mathilda Christina Nyländer. Mogenhetsex vid Högre elementar-lärov i Linköping 5 juni 69, inskr vid LU 20 sept 69, preliminärex 27 maj 71, hovrättsex där 5 febr 73, eo notarie vid Göta hovrätt 28 febr 73, v häradsh 2 okt 76, auditör vid Kronobergs reg 7 juni 78, fiskal i Göta hovrätt 8 sept 84, assessor där 30 dec 85, tf revisionssekr i HD 15 juni 86, ord 30 aug 89, expchef i Justitiedep 22 jan 92, led av komm ang sv lappars rätt till renbete april 95–maj 96, justitieråd 13 nov 96, konsultativt statsråd 2 aug 05, ånyo justitieråd 7 nov 05, statsråd o chef för Justitiedep 29 maj 06–7 okt 11, president i Kammarrätten 27 okt 11–8 april 21, led av kommunalfullm i Lidingö 12–15, ordf där 14, led av AK 12–17 (led av lagutsk 12–14A, ordf där 14B–17), ordf i komm ang kommunala ny-bildn:ar dec 13–dec 17, i stadsplanelagskomm dec 16–dec 20, i skogsbeskattn:komm sept 20–dec 22, i 1921 års kommunalskattekomm maj 21–okt 24, ensamutredare av den statliga inkomst- o förmögenhetsskatten dec 24–mars 25. – Jur hedersdr vid UU 31 okt 17.

G 2 nov 1882 i Växjö m Ada Wetter, f 23 april 1861 där, d 11 mars 1906 i Sthlm, Hedv El, dtr till domprosten Wilhelm Gustaf W o Augusta Carolina Wahlquist.

En ovanligt snabb och rak juristkarriär ledde Albert P till Högsta domstolen, först som föredragande och senare – efter ett mellanspel i justitiedepartementet – som justitieråd. Vid den Lundebergska regeringsbildningen i unionskrisens skugga sommaren 1905 fick P som skicklig jurist utan alltför påtaglig politisk bakgrund erbjudandet att bli justitieminister men avböjde då till förmån för en av posterna som konsultativt statsråd. Under unionsförhandlingarna tycks han ha intagit en i huvudsak medlande position i regeringskretsen. I fråga om de norska gränsfästningarna ingick P i den "mellangrupp" som kunde tänka sig vissa mindre eftergifter.

I Arvid Lindmans (bd 23) första regering anförtroddes P justitieministerportföljen. Som expeditionschef i departementet hade han redan 1896 kunnat följa arbetet på E G Boströms (bd 5) rösträttsproposition. Regeringen Lindman hade lösandet av rösträttsfrågan som en central programpunkt, och på P:s lott föll den komplicerade tekniska utformningen av propositionen till 1907 års riksdag. På andra rättsområden, bl a beträffande ny lagstiftning om aktiebolag och ekonomiska föreningar, fick han slutföra tidigare utredningars arbete. P:s egna initiativ märks framför allt i reformer på straffrättens, processrättens och äktenskapsrättens område – i det sistnämnda fallet i skandinavisk samverkan. Försök att genomföra en arbetsavtalslag misslyckades dock. Under P:s tid inrättades också Regeringsrätten och Lagrådet (1909).

Direkt kontroversiella och politiskt laddade blev främst P:s ingripande på tryckfrihetsområdet, som i synnerhet drabbade ungsocialisterna och kretsen kring Stormklockan. I den heta remissdebatten i jan 1909 blev han Hjalmar Brantings (bd 6) särskilda måltavla. Man talade på vänsterhåll om "Justitie-Petters åtalsraseri" (Alexanderson, s 83) och om P som "förföljare av det fria ordet" (Höglund 1951, s 177). Som uttryck för klasslagstiftning betraktade vänstern också den möjlighet som infördes att i administrativ ordning dra in försvarsfientliga skrifter som spritts inom armén och flottan. Detsamma gällde den s k Lex Hinke (Bergegren) 1911, som förbjöd information om preventivmedel.

Efter regeringen Lindmans avgång hösten 1911 fick P en reträttpost som president i Kammarrätten men invaldes även i AK, där han anslöt sig till det nybildade lantmanna- och borgarepartiet. Som ledamot, senare ordförande, i lagutskottet kom han att få engagera sig hårt i bl a den militära strafflagstiftningen, familjerätten, expropriationslagen och – inte minst – det besvärliga arbetet att lotsa igenom krigshandelslagen våren 1916. Under och speciellt efter riksdagsmannatiden togs hans skicklighet som jurist och utredare i anspråk i en rad tyngre kommittéuppdrag, främst på beskattningsområdet.

P var en typisk juristpolitiker – starkt värdekonservativ men framför allt "tränad lagtekniker" (Alexanderson, s 82) och propositionsskrivare. Som justitieminister skötte han departementsarbetet samvetsgrant men hörde i politisk-strategiska frågor knappast till den allra innersta kretsen kring Lindman. Uppfattningen på socialdemokratiskt, och i viss mån också liberalt, håll om P som en reaktionär och särdeles nitisk partiman torde främst ha grundats på hans talrika och energiskt drivna tryckfrihetsåtal ("systemet Petersson"), senare också på hans aktivitet som något av en inpiskare i AK.

Både som domare och utskottsordförande präglades P av effektivitet och arbets-disciplin i förening med en stark koncentration på att finna enande lösningar. I talarstolen var han tydlig och pedagogisk – mot politiska motståndare ofta docerande – men utan större lyskraft. Allvarsam och kärv i framtoningen kunde han också upplevas som "otillgänglig och brysk" (Widén 1914–1917, s 352). Hans djupa suckar vid motgångar i debatter och voteringar blev nästan legendariska. – Som kommunalpolitiker i Lidingö ägnade sig P framför allt åt det pågående brobyggnadsföretaget vid Värtan samt förhandlingar med Sthlms stad om kommunens vattenförsörjning.

Tidigt änkeman och föga utåtriktad drog sig P alltmer tillbaka till sitt hem i Lidingö villastad, särskilt efter riksdagsåren. Han var en skicklig seglare samt starkt intresserad av konstslöjd och trädgårdsskötsel. – P:s söner antog släktnamnet Wetter.