Gustaf V Petri

Petri, Gustaf Vilhelm, f 5 jan 1885 i Linköping, d 2 sept 1964 i Täby, Sth. Föräldrar: konsistorienotarien Herman August P o Andrietta Maria Christina Linder. Mogenhetsex vid H a l i Linköping vt 03, volontär vid Andra Göta art:reg 1 juni 03, vid Första livgrenadjärreg 04, officersex vid Krigsskolan 29 nov 05, underlöjtn vid Första livgrenadjärreg 15 dec 05, löjtn av 2 kl där 4 dec 08, elev vid Krigshögskolan 10–12, tjänstg i Lantförsvarsdep nov 13–14, bitr lär i krigskonst o topografi vid Krigsskolans officerskurs 16 okt 15–17 o 15 okt 21–22, andre lär 15 okt 22–26, förste lär där 14 okt 26–31, kapten av 2 kl vid Första livgrenadjärreg 24 jan 19, tjänstg vid Generalstabens krigshist avd 15 okt 19–21, led av styr för Karolinska förb 27, v ordf där 40–61, kapten vid Livgrenadjärreg 1 jan 28, major i armén 1 nov 29, led av styr för Sv hist fören 30, ordf där 57–58, major vid Bohusläns reg 9 juni 31, sakk i 1930 års försvarskommission 31–35, major vid Generalstaben 28 maj (beslut 28 april) 33 o avd:chef för krigshist avd där, överstelöjtn i Generalstaben 27 april 34, överste där 7 okt 36, chef för Krigsskolan 1 juli 37–15 april 40, led av 1939 års rekryteringsutredn jan–dec 39, ordf i 1940 års hemvärnskomm febr–mars 40, beordrad att anordna en hemvärnsorganisation 15 april 40, chef för Hemvärnet 1 juli 40–31 mars 47, ordf i 1945 års hemvärnskomm febr 45–sept 46, generalmajor 1 jan 46. – LKrVA 26, LSkS 28, fil hedersdr vid StH 30 maj 50. – Ogift.

Det väckte viss förvåning i kamratkretsar när Gustaf P, efter genomgången krigshögskola, trots höga vitsord ej förordades till aspiranttjänstgöring vid Generalstaben. Även om han inte omedelbart knöts dit kom han att användas för andra kvalificerade uppgifter. Från 1915 var han under ett antal år lärare i krigskonst och topografi vid Krigsskolan på Karlberg. Under dessa år skrev han sitt första historiska arbete, Armfeldts karoliner 1718–1719 (1919), som bygger på omfattande arkivstudier både i Sverige och utlandet. 1919 kommenderades han till Generalstabens krigshistoriska avdelning, där han deltog i arbetena rörande 1808–09 års krig och i förberedelserna för Gustav II Adolfsverket. P:s huvudintresse förblev dock Karl Xll-tiden, där han i sin forskning visade en anmärkningsvärd självständighet gentemot tidens militära auktoritet på området, Carl Bennedich (bd 3).

I sept 1922 erhöll P uppdraget av officerskåren vid Första livgrenadjärregementet att leda utgivningen av regementets historia. De två första delarna utkom 1926 och 1928. Av intresse här är särskilt hans framställning av Erik XlV:s militära insatser och slaget vid Axtorna 1565. P:s redogörelse kom, inte utan motsättning mellan Bennedich och P, att utnyttjas av Generalstabens krigshistoriska avdelning för dess Axtornastudie (1926). Militära uppgifter tvingade P till ett långt uppehåll i arbetet med livgrenadjärregementets historia. Det kunde upptas först efter P:s avgång ur aktiv tjänst; tredje och fjärde delarna utkom 1958 resp 1962. Större delen av det omfångsrika verket hade då skrivits av P själv.

Under 1920-talet tjänstgjorde P som lärare vid Krigsskolan. Det stora genombrottet för P som militär kom emellertid först 1931, då han utsågs till sakkunnig i 1930 års försvarskommission; han nedlade där ett förtjänstfullt arbete i det s k utbildningsutskottet. P hade redan tidigare anslutit sig till kretsen kring Helge Jung och Ny militär tidskrift, som snabbt förskaffade sig ett avgörande inflytande i försvarskommissionen. 1933 efterträdde han Jung som chef för Generalstabens krigshistoriska avdelning och blev i samband därmed utan föregående aspiranttjänstgöring major i Generalstaben. Några år senare utnämndes han till överste i Generalstaben och chef för Krigsskolan, en post för vilken han ansågs särskilt skickad mot bakgrund av sin lärargärning vid skolan.

För en bredare allmänhet blev P känd främst såsom "hemvärnets skapare" och krigsmaktens förste rikshemvärnschef. Sedan initiativ till lokala och enskilda hemvärnssammanslutningar tagits på skilda håll kallades P i febr 1940 att som ordförande leda en utredning rörande förutsättningarna för en riksomfattande hemvärnsorganisation. Utredningen arbetade snabbt och redan efter en månad överlämnade den sitt betänkande. Organisationen etablerades 1 juli s å och P utsågs samtidigt till dess chef.

Med sin humanistiska läggning och fasta övertygelse att försvaret måste bygga på en stabil folklig grund kom P att åtnjuta stort förtroende. Han hade också lätt att komma till tals med människor oavsett samhällsgrupp och politisk åsikt, något som snabbt gjorde honom aktad och populär. Redan under det första verksamhetsåret anmälde sig bortemot 100 000 frivilliga till organisationen. Med fast hand organiserades de antagna i områden och kretsar; uniformer och vapen anskaffades och utbildning igångsattes. 1941 utkom det första numret av rörelsens egen tidning, Hemvärnet. Även i de frivilliga försvarssammanslutningarna Folk och försvar samt Riksförbundet för Sveriges försvar var P en auktoritet.

1945 fyllde P 60 år och skulle därmed lämna sin post. Förordnandet förlängdes emellertid ytterligare två år, varigenom han blev i tillfälle att delta även i 1945 års hemvärnskommitté. Denna hade till uppgift att överarbeta gällande bestämmelser för att anpassa hemvärnets organisation och verksamhet till efterkrigstidens nya förutsättningar. Kommitténs verksamhet utmynnade i 1947 års hemvärnskungörelse som kom att gälla ända till 1970.

När P lämnat aktiv tjänst återvände han till sina historiska studier. Han inriktade sig då i första hand på att fullfölja sin historik över Första livgrenadjärregementet och bygga ut sina Karl Xll-studier. Uppgifterna sammanföll i historikens tredje del, som behandlade den karolinska tiden. Särskilt intresse har redogörelsen för slaget vid Poltava, där P bryter med Bennedichs nationalistiska och romantiserade framställning för att ge en mera realistisk bild av slaget. Som helhet betraktat har P:s regementshistoriska arbete kommit att inta en rangplats i sin genre. Hans intresse för historisk forskning tog sig också uttryck i aktiva insatser i Karolinska förbundet och Svenska historiska föreningen.

P åtnjöt stort förtroende genom sin generositet, sin vidsynthet och sitt balanserade omdöme. Trygghet och ett anspråkslöst uppträdande gav P en naturlig auktoritet.