David H Pettersson

Pettersson, David Hjalmar (i Bjälbo), f 9 dec 1866 i Kumla, Ög, d 11 juni 1957 i Bjälbo, Og. Föräldrar: lantbrukaren Carl August P o Hilda Maria Larsson. Mogenhetsex vid H a l i Norrköping 86, verksam i USA 86–90, verkmästare vid Richmondgasverket i Philadelphia där 88–90, lantbrukare o arrendator av hemmanet Övertorp i Bjälbo 91, ägare av detta hemman 21, av Bjälbo Östergård m fl, nämndeman 91–12, led av Östergötlands läns landsting 06–18 o 23–38, ordf där 28–38, ordf i landstingets förvaltn:utsk 30–38, led av arbetsavtalskomm okt 07–sept 09, av AK 08–32 (led av andra särsk utsk 10, av första särsk utsk 11, 19 lagt o 25, av lagutsk 13–18 lagt, av särsk utsk 16 o 30, statsrevisor 17–18 lagt, led av tredje särsk utsk 18 urt o 19 urt, av första lagutsk 19 lagt o 20–23, av lantmanna- o borgarepartiets förtroenderåd 19 lagt–23 o 25–32, av jordbruksutsk 25–32), led av FK 33–40 urt (led av FK:s första tillf utsk 33, av KU 34–36), led av sinnessjukstadgekomm sept 13–nov 23, av Östergötlands läns hushålln:sällsk:s förvaltn:utsk 14–36, av strafflagskommissionen mars 16–febr 23, av sakk ang överarbetn av betäkanden rör bl a fortsättn:skolan m m nov 16–okt 17, av 1917 års lantmäterikommission juli 17–febr 20, av sakk ang omorganisation av hushålln:sällsk:en sept 18–juni 21, av försvarsrevisionen nov 19–mars 23, av styr för Mjölkcentralen 20, ordf där 35–40, statsråd o chef för Jordbruksdep 19 april 23–18 okt 24, led av jordsakk juni 24–sept 26, av styr för Centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet 25, av styr för Statens centrala frökontrollanstalt 26, ordf i jordbruksutredn juli 28–dec 32, i styr för Östergötlands kreatursförsäkringsbolag 29–45, led av centralstyr för Östergötlands ensk bank 31–37, ordf i komm ang standardisering o kvalitetsmärkn av lantmannaprodukter april–sept 33, led av styr för Östgöta hypoteksfören 33, v ordf där 37–43, kommunalordf i Bjälbo. – LLA 29.

G 3 juni 1896 i Mjölby, Ög, m Anna Maria Amalia Wiström, f 9 sept 1875 där, d 17 juni 1953 i Bjälbo, dtr till disponenten Oscar Frithiof W o Jenny Hagelin.

David P tillhörde en väletablerad och inflytelserik släkt som i generationer brukat stora gårdar i Mjölbytrakten. Han hade ett politiskt arv att förvalta eftersom åtskilliga riksdagsmän funnits i släkten. Att han dessutom ägde gård i Bjälbo gav viss status – i dagligt tal kallades han ofta Bjälbojarlen.

P åtnjöt tidigt stort förtroende. Ett mått därpå är att han redan 1891 utsågs till nämndeman, ett av de mera prestigefyllda uppdragen i bondesamhället. Han blev också tidigt kommunalt engagerad i sockenstyret och ledamot av landstinget. P anslöt sig till högern under en tid då östgötabönderna i allt större utsträckning gick i konservativ riktning. Han bevistade 37 riksdagar. Veterligen var han aldrig ifrågasatt vid någon nominering.

P stod inte på de politiska barrikaderna och var heller inte framträdande i den konservativa idédebatten. Han var i själva verket till sin natur ganska tystlåten och heller inte någon flitig skribent. Den digra listan över statliga kommittéer, utredningar, politiska organisationer och ekonomiska föreningar i vilka han var styrelseledamot eller ordförande illustrerar väl den politiska profilen. P var i första hand sakpolitiker. De anföranden han höll såväl i riksdag som vid valmöten saknade polemiska inslag. Det fanns i dem en strävan efter saklighet samtidigt som de var logiskt och tydligt formulerade.

Inom 1910- och 20-talens högeragitation tilldelades bönderna en särskild roll: De ansågs utgöra den moraliska och politiska elitgruppen och endast de kunde hålla stånd mot ett växande socialistiskt samhälle. Utan tvivel omfattade även P dessa tankar. I 1914 års riksdagsdebatt om arrendelagen framhöll han t ex att "vad som kan göras för att stärka bondens, såväl den självägande som arrendatorns, ställning i vårt land, är ... viktigare än någon annan fråga" (AK:s prot 1914 B:29, s 37). Konkreta åtgärder för att slå vakt om landsbygdens villkor i allmänhet och jordbrukets i synnerhet upptog huvuddelen av hans intresse. I flera sammanhang slog han vakt om bönders och småbönders äganderätt till jord, och han presenterade i en rad motioner förslag om vägar till att förbättra deras ekonomi. Detta hindrade inte att P också drev storjordbrukarnas intressefrågor. I den inflammerade debatten om lagen om arbetsavtal 1911 – där han var partiets talesman i utredningen – försvarade han den kritiserade Åkarpslagen liksom individuella arbetsavtal. Hans förslag om prisbestämmelser på mjölk och spannmål hade samma syfte.

I början av 1920-talet var P en etablerad jordbrukspolitiker varför hans upphöjelse till statsråd i Tryggers ministär inte väckte någon undran. Ministertiden blev emellertid för kort för att några genomgripande förändringar skulle kunna komma till stånd, särskilt som jordbruksutredningar låg på hög. Han fick, under de besvärliga spannmålskonjunkturerna, riksdagens stöd för spannmålsbelåning men lyckades å andra sidan inte få riksdagen med sig på förslag om utförselbevis på spannmål, en form av spannmålstull. Den senare propositionen byggde emellertid på tidigare utredningar.

Ur flera aspekter kom P att göra sina största insatser för sv jordbruk efter sin tid i departementet. Han valdes in i styrelserna för många för jordbruket viktiga ekonomiska organisationer och han var under flera år ordförande i storföretaget Mjölkcentralen. P var således en ivrig och tidig förespråkare för jordbrukskooperationen, en hållning som knappast stämde med den officiella linjen inom högerpartiet.

I riksdagen var P också engagerad i försvars- och författningsfrågor. Han följde där partilinjen, utom när det gällde kasernering av regementena till Linköping eller Norrköping. Med samma argument som liberala politiker fann han att övervägande skäl talade för att bygderegementena skulle ligga kvar på landsbygden. Tillsammans med företrädare för andra partier drev P ofta regionala frågor, bl a den om utbyggnad av den högre utbildningen.