Hans Pettersson

2 Pettersson, Hans, son till P 1, f 26 aug 1888 i Forshälla, Göt (enl fdb för Sthlm, Klara), d 25 jan 1966 i Gbg, Vasa. Mogenhetsex vid Sofi Almquists samskola i Sthlm 16 maj 06, inskr vid StH 2 okt 06, vid UU 10 sept 07, FK 15 april 09, FL där 25 okt 11, arbetade vid William Ramsays laboratorium, University College, London, okt 11–aug 12, förste assistent vid Sv hydrografisk-biologiska kommissionen febr 13–aug 24, led av kommissionen o förest för dess hydrografiska avd på Bornö forskmstation i Brastad, Göt, 30–48, disp vid StH 8 april 14, FD där 29 maj 14, doc i oceanografi vid GH 15 (stadf av univ:kanslern 26) maj 14, arbetade vid Institut fur Radiumforschung i Wien periodvis 22–36, prof i oceanografi vid GH (från 54 GU) 10 april 30 (k fullm 9 maj) 30–30 juni 56, förest o led av styr för Oceanografiska inst i Gbg 38–56, led av styr för Statens meteorologisk-hydrografiska anstalt 39. – LVVS 23, LFS 40, LVA 48, led av flera uti akad:er o sällsk.

G 31 juli 1917 i Gbg, Domk, m FM Ca- rola Dagmar Wendel, f 2 okt 1888 där, ibid, d 28 okt 1978 där, Osc Fredr, dtr till civilingenjören Ernst Henrik W o Alma Sofia Augusta Höglund.

P inledde sin vetenskapliga karriär inom fysiken. Hans första vetenskapliga upp sats behandlade värmeutvecklingen vid radiums sönderfall. För att få underlag för sin doktorsavhandling begav han sig till William Ramsays laboratorium i London, där han konstruerade en mikrovåg av kvarts enligt en ny princip. Sitt intresse för fysik behöll P även sedan oceanografin blivit hans huvudsakliga arbetsfält. Under längre eller kortare perioder var han tjänstledig från sina befattningar i Gbg för att vid Institut für Radiumforschung i Wien tillsammans med andra forskare leda undersökningar över atomsprängning. I samband härmed besökte han även ett flertal andra vetenskapliga institutioner, bl a det av Sir Ernest Rutherford ledda Ca-vendish Laboratory i Cambridge. Resultatet blev en rad avhandlingar och uppsåt- ser, ofta tillkomna i kompanjonskap med medarbetarna. Särskilt uppmärksammat har hans samarbete i Wien med Gerhard Kirsch blivit. Den inblick och träning i fysikens arbetsmetoder som inte minst vistelserna där gav P kom att i hög grad befrukta hans oceanografiska forskning.

Redan som gymnasist och student biträdde P sin far vid oceanografiska undersökningar och 1913–24 tjänstgjorde han som dennes assistent inom ramen för Sv hydrografisk-biologiska kommissionen. Av havsforskaren John Murray fick han tidigt ett anbud att mäta radiumhalten hos de röda djuphavsleror som hemförts av Challengerexpeditionen 1872–76. Uppgiften förde P till Musée Océanographique i Monaco under några månader 1921-22, där han kompletterade sin utbildning som oceanograf. Efter 16 år som docent i oceanografi vid GH kallades han 1930 till högskolans då nyinrättade professur i ämnet, efter donator benämnd Marks professur N:o 1. Han grundade och ledde Oceanografiska institutet i Gbg, som tillkom 1935 genom en donation från Knut och Alice Wallenbergs stiftelse och 1939 inflyttade i egna lokaler. Från 1930 var han också föreståndare för Sv hydrografisk-biologiska kommissionens hydrografiska avdelning på den av fadern grundade forskningsstationen på Bornö i Gullmarsfjorden, en befattning han från trädde då kommissionen upplöstes 1948. P ägnade det internationella samarbetet inom havsforskningen mycken kraft; bl a var han ledamot av internationella kommissioner för maritim meteorologi och för oceanografi. Efter sin pensionering var han vetenskapligt verksam vid flera utländska institutioner.

P visade sig redan i sin gradualavhandling vara en skicklig och fyndig experimentator. Dessa egenskaper, liksom sin vilja att ständigt pröva ny teknik, kom han att dokumentera på flera oceanografiska områden, ofta i samarbete med andra forskare. Han utförde betydelsefulla undersökningar över de radioaktiva ämnena i havsvattnet och i sedimenten. Dessa studier ledde sedermera till att en absolut kronologi kunde etableras. P skapade även en metod för mätning av ljuset i havet, som sedan en elev, Nils Jerlov, vidareutvecklade, och grundade därvid en speciell gren av oceanografin, havets optik. Efter fleråriga försök med ett vacuumlod utvecklade P i samarbete med prof Börje Kullenberg kolvlodet. Med detta blev det möjligt att ta upp nära 20 m långa, ostörda sedimentkärnor från djuphavsbottnen.

Det snart världsberömda kolvlodet utprovades under en Medelhavsexpedition 1946 och blev det viktigaste instrumentet under den av P initierade och ledda djuphavsexpeditionen med fartyget Albatross 1947-48. Albatross-expeditionen, finansierad av göteborgsmecenaterna Gustaf Werner och Herbert Jacobsson (bd 20), var den första moderna havsforskningsexpeditionen och säkerligen det största vetenskapliga företag av denna typ Sverige svarat för. Under resan togs ca 300 sedimentproppar från de tre oceanerna, och dessa kärnor bearbetades sedan av experter världen runt. Genom kemiska och mikropaleontologiska analyser och med hjälp av de nya teknikerna kol-14-datering och syreisotopanalys på kalkskal etablerades därvid grunddragen i havets och klimatets utveckling under kvartärtiden samt även en ny vetenskap, paleooceanografin. Data från sedimentpropparna klargjorde bl a hur de stora havsströmmarna närmade sig lägre latituder och försvagades under istider. Det kunde också påvisas hur klimatstyrda variationer i djuphavets cirkulation hade satt tydliga spår i sedimenten; så konstaterades t ex att Röda havet varit nära att torka ut för ca 18 000 år sedan. P:s eget bidrag till dessa undersökningar avsåg sedimentpropparnas inslag av kosmiska kulor och deras eventuella vittnesbörd om variationer i det kosmiska nedfallet.

Resultaten från sina egna oceanografiska forskningar framlade P i en serie uppsatser och böcker. Där belyses bl a samband mellan meteorologiska och hydrografiska fenomen liksom frågor kring havsvattnets och djuphavssedimentens innehåll av radium. Andra ämnen är ljusets genomträngningsförmåga i havsvatten och Götaälvsmynningens och Bohusläns fjordars hydrografi. P utgav även populärvetenskapliga arbeten. Några av dessa, som Atomernas sprängning (1927) och Från atomkärnans explosion till atombombens (1945), behandlade frågor kring grundämnenas sönderdelning.

Under lång tid var P vetenskaplig skribent i GHT och han framträdde under 1940- och 50-talen som uppskattad radioföreläsare.

Genom Albatross-expeditionen fick P en central position inom den internationella havsforskningen, och han invaldes i en rad vetenskapliga akademier och samfund. P var begåvad med en rik fantasi och hade en konstnärs förmåga att angripa problemen. Han var således i allmänhet ingen vän av att samla ett stort observationsmaterial; det var problemen och deras lösning som var det viktiga för honom. Lidelsefullt intresserad av sin vetenskapliga verksamhet ägnade han t ex politik föga uppmärksamhet. Däremot var han litterärt och musikaliskt väl bevandrad. – I anledning av P:s 75-årsdag utgavs i USA en festskrift med bidrag från ett 40-tal elever och kolleger världen runt (Progress in Oceanography, 3, 1965).