Carl Piper

1 Piper, Carl, f 29 juli 1647 i Sthlm (Åkersteins o Marks v Würtenbergs geneal:er, RHA), d 29 maj 1716 på fästningen Schlüsselburg (Nöteborg) i Ingermanland. Föräldrar: kamreraren Carl P o Ingrid Ekenbom. Inskr vid UU okt 60, kopist vid K kansliet 27 maj 68, kanslist vid Gustaf Oxenstiernas (bd 28, s 477) ambassad till Ryssland 73, sekr vid Defensionsverket över Livland, Estland o Ingermanland 73, registrator vid fältkansliet i Skåne 15 jan 77, sekr i Kammarkoll 17 juni 79, adl 31 juli 79, kansliråd o statssekr i inrikes ärenden 14 mars 89, k statsråd 31 dec 97, frih och greve 3 jan 98, UU:s kansler 29 aug 02, överstemarskalk trol 9 okt 05, i rysk fångenskap från juni 09.

G 13 febr 1690 i Sthlm, Nik, med sin styvbrors dotter Christina Törnflyckt, f 1 jan 1673 i Sthlm (Eberstein), d 25 mars 1752 i Sövestad, Malm (Eberstein; ej i db), dtr till kommerserådet Olof Hansson Törne, adl T, o Margareta Andersén.

Genom sin börd (se släktart) tillhörde P den framväxande medelklassen. Han blev faderlös redan vid tre års ålder, inskrevs vid UU tio år senare och påbörjade sin ämbetsmannabana i kansliet 1668. Arbetsam och skicklig skaffade P sig från början en grundlig kännedom om rikets förvaltning. Han medföljde som kanslist Gustaf Oxenstierna på dennes ambassad till Ryssland och blev sekreterare vid Defensionsverket över Ingermanland, Estland och Livland. Under Karl XI:s danska krig utsågs P till registrator vid fältkansliet. Därigenom blev han nära knuten till Karl XI och förvärvade efter hand dennes förtroende. Efter utnämningen till sekreterare i Kammarkollegiet ägnade sig P åt uppgifter i samband med reduktionen och förmyndarräfsten, och han ingick i den krets av lågadliga ämbetsmän som Karl XI samlade kring sig. Efter avancemang till kansliets inrikesexpedition ingick bl a i hans arbetsuppgifter att uppsätta och utforma de k skrivelserna. Trots det k förtroendet spelade P en andraplansroll, och hans vidare karriär lät vänta på sig till efter Karl XI:s död.

Det förtroende som P snabbt tillvann sig hos Karl XII och den roll han kom att spela i sv politik har gjort att eftervärlden i P velat se upphovsmannen till konungens osedvanligt tidiga myndigförklaring 1697. I det samtida materialet finns dock inget som kan ge direkt stöd för en sådan uppfattning. Av samma anledning – en inte heller styrkt – har antagits, att det hemliga brev som överlämnades från Karl XI till sonen efter myndigförklaringen skulle ha innehållit uppmaningar till honom att hysa förtroende för P. Efter Karl XII:s makttillträde utnämndes P och statssekreteraren i utrikes ärenden, Thomas Polus (se denne), till nya medlemmar av rådet, samtidigt som de fick behålla sina poster som statssekreterare. Föreningen av dessa båda ämbeten medförde stora möjligheter för innehavaren, om han ägde den enväldige konungens förtroende. P:s verksamhet gav också rika tillfällen till extrainkomster, t ex i form av bl a sportler, och P tycks med stor iver ha inhöstat sådana. Vid 1698 års början utnämndes de båda statssekreterarna till både friherrar och grevar.

P:s roll i utrikespolitiska frågor under tiden närmast efter Karl XII:s trontillträde är oklar, eftersom han ej deltog i Kanslikollegiets sammanträden. Mellan P och kanslipresidenten Bengt Oxenstierna (bd 28) rådde ett spänt förhållande, närmast orsakat av bådas strävan efter inflytande över den unge konungen. Redan sommaren 1698 undanträngdes dock Oxenstierna från ledningen av de viktigaste utrikespolitiska förhandlingarna. Karl XII:s förtroende för P framgår också av dennes roll i samband med beslutet att sända trupper till hertigen av Holstein-Gottorp 1699 (Jonasson 1960, s 113).

Vid krigsutbrottet våren 1700 organiserades en del av Kanslikollegiet till det s k fältkansliet, till vilket de ledande inom kansliets expeditioner avdelades. I spetsen för fältkansliet under det danska kriget stod P och Polus, och P åtföljdes av hela personalen från sin expedition. Under större delen av kriget var fältkansliet stationerat i Malmö och Landskrona, medan P följde Karl XII till Själland. Med den sammansättning fältkansliet fått torde meningen ha varit att P skulle föredra huvudsakligen inrikes ärenden och Polus och Samuel Akerhielm de utrikes. Efter det danska krigets slut fick Åkerhielm tillstånd att återvända till Sthlm, och efter fältkansliets överfart till Balticum hösten 1700 drabbades Polus av slaganfall och måste följande vår återvända till Sverige. Hela bördan för detta kanslis ledning föll på P.

Mellan Kanslikollegiet i Sthlm och Karl XII uppstod snart en stark motsättning om utrikespolitiken. Konungens ståndpunkt när det gällde Polen var att ej tillåta underhandlingar med kung August utan kräva hans detronisation. Kanslikollegiet gjorde ivriga försök att ändra konungens politik, innan ledningen av de utrikes frågorna efter Oxenstiernas och Åkerhielms död sommaren 1702 helt överfördes till fältkansliet. Från P föreligger från denna tid inget material som kan ge upplysning om hans ståndpunkt. Inom Kanslikollegiet räknade man dock med att hans uppfattning stod i överensstämmelse med den linje som kollegiet drev. Av senare uppgifter framgår också att P redan under det danska kriget varit invecklad i samtal med andra fältkanslimedlemmar om hur konungens krigsiver skulle kunna dämpas.

P stod i fråga om ålder, rang, erfarenhet och inflytande långt över fältkansliets övriga medlemmar och framstår efter Polus' hemresa som dess obestridde chef. Hans dominerande ställning tog sig bl a uttryck i att han i regel kontrasignerade alla utgående k brev och detta även sedan båda statssekreterarämbetena blivit återbesatta. P stod utanför den kamratkrets som fältkansliets yngre medlemmar bildade. Han uppfattades som högdragen och girig. Hans väldiga arbetsbörda tyngde honom och gjorde honom ojämn och retlig till lynnet.

Urikespolitiken var inte P:s egentliga gebit, och dessutom behärskade han inte latinet fullständigt, vilket var ett problem, eftersom propaganda och utrikespolitiska förhandlingar till stor del fördes på detta språk. En god hjälp för P i detta avseende blev Olof Hermelin (bd 18), som våren 1702 förstärkte fältkansliet. Efter den sv inmarschen i Polen s å mötte P deputationer från kung August och från den polska republiken och sammanträffade med de mot August fientligt inställda bröderna Sapieha. Samtidigt framträdde allt tydligare P:s opposition mot Karl XII:s polska politik, som han officiellt hade att förfäkta. Vid förhandlingarna med kardinalprimas Michel Radziejowski och kronskattmästaren Rafael Leszczynski i Warszawa i maj och juni 1702 framförde och motiverade P konungens orubbliga krav på Augusts detronisation. Det svar som P levererade stod dock inte i överensstämmelse med hans egen mening; han önskade ett gemensamt sv-polskt uppträdande mot Ryssland, varigenom Sverige skulle kunna erhålla polskt territorium och den polska republiken kompenseras genom erövringar från Ryssland. I ett betänkande från början av juni 1702 gjorde han ett försök att rubba Karl XII:s ståndpunkt. Han pekade på de faror som var förknippade med konungens politik på såväl det politiska som militära och moraliska planet. Efter den sv segern vid Kliszow i juli s å och Krakows intagande gjorde P nya försök att förmå konungen att avstå från detronisationskravet och acceptera en fredlig uppgörelse med August.

Sedan Karl XII under våren 1703 på nytt tagit sitt högkvarter i Warszawa gjorde P förnyade men fåfänga ansträngningar att få konungen att överge detronisationskravet och acceptera förhandlingar med den polska republiken. Republiken kunde enligt P aldrig vinnas för detta krav och ett bibehållande av det skulle medföra katastrof för Sverige och republikens uppslutning på Augusts sida; andra makter skulle komma honom till hjälp och Sverige förlora stödet från sina egna bundsförvanter. Kriget skulle ej längre kunna betraktas som ett rättvist krig och Karl mista Guds välsignelse för sitt företag.

Med P:s mot konungens avvikande uppfattning och hans väl kända ekonomiska läggning var det naturligt att han utsattes för mutförsök från utländska makter. Ett stort sådant gjordes 1703 genom den i sv förhållanden väl insatte engelske ministern John Robinson, som då befann sig i Polen. Han fick framföra sitt ärende, men P visade enligt Robinson inget som helst intresse. Uppgifter att P i samband med hertigens av Marlborough besök i det sv högkvarteret i Sachsen skulle ha tagit emot stora summor är av allt att döma utan grund.

Sedan den sachsiska krigsmakten krossats i och med Thorns kapitulation hösten 1703 tycks P utan invändningar ha fullgjort konungens önskemål vid de olika förhandlingarna: Augusts avsättning, Stanislaw Leszczynskis val till polsk konung 1704 och freden och förbundet med den polska republiken 1705. Däremot hyste P betänkligheter mot intåget i Sachsen 1706, främst med hänvisning till den fara som Sveriges baltiska provinser skulle utsättas för. P, som hade en västmaktsvänlig inställning, befarade också att intåget skulle medföra en brytning med sjömakterna. P:s utnämning till överstemarskalk 1705 innebar inte några förändringar i hans arbetsuppgifter.

Vid de förhandlingar som ledde fram till den av Karl XII dikterade freden i Altranstädt i sept 1706 drev P med kraft kravet att August skulle avsäga sig den polska kronan. De krav som Karl XII 1707 genomdrev gentemot kejsaren angående de schlesiska lutheranerna tyckts P ej ha önskat, eftersom han fruktade att förhandlingarna skulle fördröja arméns marsch mot ryssarna.

Det ryska fälttåget utvecklade sig på ett för P, liksom för många andra, oväntat sätt. Han hade räknat med att kriget mot ryssarna efter freden i Altranstädt skulle riktas mot de baltiska provinserna. I slaget vid Poltava i juni 1709 tillfångatogs P liksom de övriga i fältkansliet. P fördes i juli till Kiew och i dec till Moskva, där han tillsammans med Carl Gustaf Rehnskiöld intog den främsta platsen vid det av tsaren anordnade triumftåget med de sv fångarna. Förgäves gjordes en rad försök att få P frigiven eller utväxlad.

Under fångenskapen arbetade P intensivt för de sv fångarna, ofta i samarbete med Rehnskiöld, till vilken han tidigare stått i stark motsättning. Delvis använde P egna medel till fångarnas underhåll. I nov 1714 fördes han emellertid från Moskva, vilket omöjliggjorde hans vidare arbete för fångarna.

Han flyttades först till Petersburg och följande år till Schlüsselburg (Nöteborg), där han avled efter svåra umbäranden. 1718 fördes hans lik till Sverige och gravsattes nästföljande år på hans gods Ängsö.

Genom egen verksamhet och genom sitt giftermål samlade P stora rikedomar, som han huvudsakligen placerade i godskomplex. Vid sin död var han innehavare av bl a Sturefors och Viggebyholm i Östergötland, Krageholm, Högestad och Baldringe i Skåne och Ängsö i Västmanland. Han efterträdde Bengt Oxenstierna som kansler för UU, och han visade sitt intresse för detta lärosäte, bl a genom att inrätta en rad stipendier. – rån slaget vid Poltava och fram till sin avfärd från Moskva gjorde P utförliga dagboksanteckningar (jfr Tryckta arbeten nedan).