Carl J Fredrik Plagemann

Plagemann, Carl Johan Fredrik, f 3 maj 1779 i Sthlm, Tyska, d 3 jan 1864 där, Ad Fredr. Föräldrar: rektorn Johan Joachim Fredrik P o Margareta Dorothea Lange. Ex vid Tyska skolan i Sthlm 12 maj 95, elev vid apoteket i Karlstad maj 95, farmacie studiosus-ex där 6 juli 99, tjänstg vid apoteket Ugglan i Sthlm okt 99, vid apoteket Enhörningen där okt 01, apotekarex 2 mars 03, inköpte apoteket i Södertälje febr (tilltr 1 april) 03, drev apoteket där 03–12, inrättade o ledde en fabrik för tillverkn av bl a salmiak där 07 (tillstånd 26 febr)–12, vid Bergsund i Sthlm 12 (tillstånd 13 maj 13)–15, deläg i apoteket Enhörningen där 1 aug 14–16, planerade och övervakade inrättandet av ett kem laboratorium vid Åbo akad aug–sept 14, studentex vid UU 23 maj 15, inskr där 26 maj 15, erhöll personligt privilegium att anlägga ett apotek i Sthlm 14 aug 16, öppnade o drev apoteket Nordstjernan där 13 okt 17–52 (utarrenderat från 1 okt 31), tf lär i kemi vid Krigsakad på Karlberg 7 maj 23, ord lär där 14 maj 25–35, slottsapotekare vid Drottningholm 13 jan 26–30, examinator vid provisors- o apotekarex 10 april 26-6 juli 33, sekr i dir över Apotekarsoc 7 jan 30–6 juli 33, assessors n h o v 31, anlade en fabrik för tillverkn av bl a terpentin i Skellefteå hösten 33 o en fabrik för tillverkn av gelatin ur renhorn där 39, direktör för salpetersjuderiverket i Norrland 17 okt 43–4 maj 58 (tjänstl från 55).

G 1) 8 mars 1803 i Folkärna, Kopp, m Hedvig Charlotta Åslund, f 23 nov 1776 där, d 18 maj 1816 i Sthlm, Maria, dtr till organisten Anders Å o Eva Charlotta Carlman; 2) 5 maj 1822 i Sthlm, Ad Fredr, m första hustruns syster Eva Sophia Åslund, f 2 nov 1785 i Folkärna, d 5 febr 1853 i Umeå.

Carl Fredrik P gick igenom Tyska skolan i Sthlm, där fadern var rektor, och valde därefter apotekaryrket. Efter bl a en tid som apotekselev i Karlstad och efter ytterligare praktik vid apotek i Sthlm godkändes P som apotekare och kunde köpa apoteket i Södertälje där han också inrättade en fabrik för tillverkning av salmiak och andra kemiska preparat.

1812 sålde P apoteket i Södertälje och flyttade den kemisk-tekniska fabriken till Bergsund på Södermalm i Sthlm. P mötte motstånd från andra apotekare, som ansåg att han inte hade rätt att tillverka läkemedel eftersom han för tillfället inte var apoteksinnehavare, men fick, främst tack vare stöd från J J Berzelius (bd 4), rätt att under det pågående kriget leverera kemiska och medicinska preparat till armén och flottan. Berzelius framhöll bl a att en rad kemiska preparat som tidigare importerats och som utnyttjades av apotekare, färgare, textilfabrikanter och andra näringsidkare nu genom P:s fabrik kunde tillverkas inom landet. Efter krigsslutet visade det sig emellertid svårt att finna avsättning för produkterna och 1815 lades tillverkningen vid Bergsund ned.

P visade tidigt intresse för utbildningen av blivande apotekare. Redan 1802 utgav han i egen översättning Lärobok uti pharmacevtiska experimentalchemien, efter nyare systemet för läkare och apothekare, av den tyske apotekaren och kemisten J B Trommsdorff. Denne, som var en av den moderna farmacins banbrytare, hade bl a inrättat en farmaceutisk läroanstalt i Erfurt. P sökte på likartat sätt stärka farmacins vetenskapliga grund och inledde även en försiktig akademisk karriär när han 1814 fick i uppdrag av Åbo akademi att inreda dess nya kemiska laboratorium och införskaffa alla instrument och apparater som behövdes för den kemiska undervisningen. Samtidigt sökte han tjänsten som adjunkt i kemi där och påbörjade, för att stärka sin teoretiska meritering, studier vid UU. Den akademiska karriären blev dock kortvarig. 1817, sedan han fått personligt privilegium och tillstånd att anlägga ett apotek på Norrmalm, återtog han sin ansökan till Åbo.

P hade även tidigare begärt att få öppna apotek i Sthlm men då fått avslag eftersom redan etablerade apotekare befarade ökad konkurrens. Att han nu lyckades förklaras främst av att han återigen hade ett starkt stöd i Berzelius som inför Sundhetskollegiet, gentemot Apotekarsocietetens yrkan på avslag, anförde att han inte kände till någon annan apotekare i riket som ägde "så betydliga teoretiska insikter i den farmaceutiska kemin, och en så utmärkt färdighet, även i svårare kemiska operationers anställande, som Plagemann" (cit enl Modig, s 63). Dessa kunskaper ville Berzelius utnyttja för att förbättra den farmaceutiska undervisningen i Sverige. Därför knöts till P:s privilegium skyldigheten att under ledning av professorn i kemi vid Kl ge praktisk kemisk undervisning åt elever som avsåg att avlägga provisors- och apotekarexamen.

Apoteket Nordstjernan, som P öppnade norr om Hötorget 1817, blev ett s k instruktionsapotek. P biträdde Berzelius och prof N G Sefström vid föreläsningar i kemi, bl a vid Kl, och gav egna föreläsningar i farmaceutisk kemi och farmakopéns preparat. Han tog även, efter mönster från Trommsdorffs internatskola, emot studerande i helinackordering. Dessa apotekarelever övades i framställning av farmaceutiska preparat vid Nordstjernan, följde P:s och andras föreläsningar vid Kl samt undervisades av P i tyska och franska. Under drygt tio år tjänstgjorde han dessutom som lärare i kemi vid Karlberg, och han undervisade lantmäterielever i mineralkunskap.

Tack vare P:s kurser höjdes under 1820-talet den farmaceutiska kunskapsnivån i Sverige. P verkade även för en mer organiserad farmaceutisk undervisning och översatte 1823 ett arbete av J A Buchner om farmacins samhälleliga betydelse. Buchner, som var elev till Trommsdorff och representant för den vetenskapliga farmacin, förespråkade att apotekare borde ha samma vetenskapliga bildning som läkare och utövare av andra lärda yrken. Först efter tre års farmaceutisk undervisning på apotek, tre års praktik samt två års universitetsstudier var apotekarna färdigutbildade och inte bara "brukbara medikamentsblandare, utan även grundliga skickliga kemister och teknologer". I Förslag till apotekares bildande, inlämnat till Apotekarsocieteten 1832, framförde P liknande tankar om hur farmaceuternas och apotekarnas teoretiska kunskaper skulle stärkas. Fem år senare öppnades Farmaceutiska institutet. P hade ingen omedelbar del i detta, men hans verksamhet hade utan tvekan bidragit till insikten om betydelsen av en ordnad farmaceutisk utbildning.

I Buchners skrift ges apotekaren en viktig ställning i samhället. Ingen är, med undantag för universitetsläraren, så passande som apotekaren "att sprida naturvetenskapen bland folket; eller att upplyfta konst-och näringsfliten, samt välmågan i en stat". Då lantbrukare, hantverkare, fabrikanter och andra får veta att apotekaren på orten är en kunnig naturforskare, som gärna ger råd och hjälp "hedras och värderas han av dem som lärare och rådgivare". P skulle få tillfälle att omsätta detta ideal i praktiken. Visserligen lämnade han i början av 1830-talet den aktiva apotekarbanan och arrenderade ut apoteksrörelsen i Sthlm, men hans kunskaper anlitades istället av C F Liljevalch (bd 23) vid anläggningen i Skellefteå av en fabrik för utvinning av terpentin, harts och kimrök ur grankåda. Fabriken ingick i Liljevalchs strävanden att stimulera jordbrukets binäringar som alternativ till nödhjälp under missväxtår. För P:s del innebar det inledningen till en drygt 20-årig verksamhet i Norrland där han på olika sätt verkade som lärare och rådgivare.

Med stöd av Karl XIV Johan besökte P 1834 bruk, gruvor och nybyggen i Norrbotten. Därefter fick han i uppdrag att med statsunderstöd under fem år undervisa allmogen i Västerbottens och Norrbottens län i lämpliga binäringar, främst salpeter- och pottasketillverkning. P flyttade till Strömnäs gård utanför Piteå varifrån han "under sällan avbrutne resor besökte byar och nybyggen i bemälte båda län och deras vidsträckta lappmarker, dels, vid utlyste sammankomster vid socknekyrkor, dels under samtal med enskilde personer lämnade undervisning i praktiska binäringar, vilket främjades genom tryckta anvisningar, vilka kostnadsfritt utdelades bland allmogen" (P:s självbiogr, s 19). I samma syfte gjorde han även resor i Västernorrland, Dalarna och på Gotland.

P var en praktiskt sinnad och ihärdig folkbildare. De anvisningar om tillverkning av bl a pottaska, salpeter, terpentin och mjöl av islandslav som han lät sprida vittnar om en stark vilja att, som han uttryckte det, upplysa "landets läraktiga och arbetsamma allmoge" om metoder att "i framtiden kunna påräkna en säker och varaktig förtjänst". Han utnyttjade även Läsning för folket för att sprida kunskaper om t ex pottasketillverkning och medförde själv häften av skrifter för högläsning under sina resor. I en rapport från 1835 berättar han om en färd i forsbåt uppför Kalix älv där han samtalade med sina fyra roddare om "varjehanda tekniska ämnen, och föreläste dem åtskilligt ur trenne häften av läsning för folket ... som jag i och för detta ändamål alltid medför på resor". Han nöjde sig för övrigt inte med muntliga och skriftliga anvisningar. Den intresserade kunde från honom rekvirera modeller i trä, bl a av kakelugnar för salpeterlador.

När det femåriga uppdraget att undervisa allmogen var över flyttade P till Umeå med uppdrag inom salpetersjuderistaten och utnämndes till direktör i första salpetersjuderidistriktet, som omfattade Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands och Jämtlands län. Han återvände till Sthlm 1856, sedan han begärt tjänstledighet, och avgick som salpetersjuderidirektör två år senare.

Under sina resor passade P på att teckna av ett stort antal orter i Norrland. Genom sin exakthet har de topografiska vyerna stort kulturhistoriskt värde. Han samarbetade med Nils Månsson Mandelgren (bd 25), och avsikten var förmodligen att låta publicera de topografiska teckningarna. Publiceringen kom dock ej till stånd. De utgavs tillsammans med några av P:s reseberättelser samt annat biografiskt material, först 80 år efter P:s död (se nedan).