Henning B M Pleijel

1 Pleijel, Henning Bernhard Mathias, f 5 juli 1873 i Vimmerby, d 20 jan 1962 i Sthlm, Brännk. Föräldrar: gymnastikdirektören o brandchefen Anders Wilhelm P o Laura Emilia Maria Rosin. Mogenhetsex vid H a l i Västervik 5 juni 91, inskr vid StH 92, ex för antagn till assistent i Telegrafverket 30 april 92, eo assistent vid Sthlms centraltelegrafstation 3 juni 92, inskr vid UU 12 maj 93, lär i elektrisk mätn:lära o fysik vid Telegrafverkets undervisn:anstalt 96–06, eo assistent vid Telegrafstyr jan 97, ex vid högre lärokursen för telegraftjänsteman 30 april 97, assistent vid Telegrafstyr 3 dec 97, förest vid Telegrafverkets provn:anstalt 13 mars 00–12, FL vid UU 27 febr 04, disp 11 maj 06, FD 31 maj 06, doc i mekanik o matematisk fysik 27 juni 06–12, tf prof i samma ämnen 16 sept 06–1 okt 09, allt vid UU, prof o chef för Telegrafstyr:s provn:anstalt 6 dec 12, prof i teor elektroteknik vid KTH 31 dec 13–34 (tjänstl 31–33), rektor där 22–27, led av svagströmskomm juli 20-dec 22, av styr för Allm telefonab L M Ericsson (från 26 Telefonab L M Ericsson) 4 juni 25–33, v ordf där 25–31, ordf i komm för högspänningsforskn juni-okt 30, chef för Telefonab L M Ericssons forskn:- o utveckl:avd 31-33, led av styr för Nobelstiftelsen 31-43, ordf i Sv nationalkomm för vetensk radio 31–45, led av styr för Statens meteorologisk-hydrografiska anstalt 35–45. – LIVA 19 (preses 23–25), LFS 22, LVA 22 (led av Nobelkomm för fysik 28-47, komm:s ordf 30-46, VA:s sekr 33–43), LVS 28, tekn hedersdr vid KTH 25 maj 44.

G 6 aug 1907 i Sthlm, Klara, m Eva Hilda Katarina Bergenström, f 4 sept 1877 i Harg, Sth, d 25 sept 1957 i Sthlm, Brännk, dtr till bruksförvaltaren Carl Theodor B o Caroline Margareta Brandtberg.

Efter mogenhetsexamen skrev Henning P in sig vid StH samtidigt som han genomgick en assistentkurs vid Telegrafverket, vars verksamhet vid denna tid expanderade i samma snabba takt som det sv telefonnätet byggdes ut. Under sin tid som lärare vid Telegrafverkets undervisningsanstalt och därefter som föreståndare för verkets nyinrättade provningsanstalt bedrev P studier vid UU. Efter disputationen utsågs han till docent där med tjänstgöringsskyldighet tre dagar i veckan. I arbetet vid Telegrafverket konfronterades P med praktiska tekniska problem, och de kunskaper som han tillägnat sig genom studier gav honom möjlighet att behandla dem teoretiskt.

Sedan P blivit docent var nästa steg i karriären en professur, men för de teoretiska fysikerna var antalet tjänster begränsat vid 1900-talets början. Genom att P främst intresserade sig för tekniska problem ökade dock hans möjligheter till en forskarkarriär. Redan före disputationen hade han behandlat och presenterat lösningen av en teknisk svårighet som skulle visa sig betyda mer för hans forskningsmöjligheter än disputationsbetyg och docentur. Ett problem med den trådbundna telegrafin och senare telefonin var att den elektriska signalen dämpades genom telekablarnas kapacitans. För sträckor upp till drygt 100 km användes järntråd med 3 mm diameter, men för större avstånd behövdes dyrare koppartråd som med samma diameter gjorde kommunikation möjlig upp till 600 km. För längre sträckor krävdes koppartråd med en diameter på 4,5 mm, vilket drastiskt ökade kostnaderna för långväga teletrafik.

1887 presenterade den engelske fysikern Oliver Heaviside en teoretisk lösning med vars hjälp anläggningskostnaderna kunde nedbringas. Han föreslog en ökning av kabelns självinduktion och även olika metoder för att åstadkomma denna. Ett av de mest lovande förfaringssätten var att placera induktionsspolar i kabeln på lika inbördes avstånd. Det dröjde dock till 1899 innan den serbisk-amerikanske fysikern och elektroteknikern Michael Pupin kunde presentera en tekniskt fungerande lösning. De ekonomiska vinsterna blev omedelbara i och med att telefonkablar för längre avstånd kunde göras klenare då s k pupinspolar kopplades in på regelbundna avstånd (ca 1 500 m). P anammade snabbt Pupins idéer och publicerade dem 1901 i en uppsats (Tekn bilaga till Telegrafstyr:s månadscirkulär). S å beräknade och konstruerade han även pupinspolar för användning på en telefonkabel mellan Malmö och Lund.

För rätten att anlägga s k pupiniserade ledningar förbehöll sig Pupin vissa licensavgifter, vilka snart gjorde honom förmögen. Genom P:s publikationer och arbeten på området underkändes emellertid Pupins patentansökan i Sverige. Därigenom hade P sparat betydande summor och till dessa kom ytterligare besparingar som den nya tekniken gav. Då t ex en 542 km lång pupiniserad blankledning 1911 anlades mellan Sthlm och Sundsvall sparades – enligt P:s beräkningar – koppar för 150 000 kr, medan pupinspolarna sammanlagt kostade 4 000 kr.

P blev inte utan ersättning för sina insatser. Hans årslön som föreståndare för provningsanstalten höjdes kraftigt, och då Telegrafstyrelsen föreslog inrättandet av en professur vid verket, hänvisades till de betydande belopp som sparats genom P:s arbete. Avsikten med förslaget var att i första hand knyta P fastare till verket och samtidigt locka unga forskare att studera svagströmsteknik. Sedan professuren inrättats utnämndes P 1912 med en årslön om 7 500 kr och ett ålderstillägg om ytterligare 500 kr. Följande år ansökte P dessutom om tre patent som gällde nya tillämpningar av Pupins uppfinning.

I samband med en omorganisation av undervisningen inom fackskolan för elektronik vid KTH inrättades 1914 en ny professur i teoretisk elektroteknik. På förslag av högskolans båda andra professorer i de elektrotekniska läroämnena kallades P till innehavare. Omdömena om hans lärargärning är blandade; undervisningen sägs ha varit inspirerande för dem som hade intresse för teoretiska perspektiv. Däremot sägs P ha varit för impulsiv för en mer systematisk presentation av lärostoffet, även om han införde nya lärometoder och svå- rare teoretiska moment i undervisningen. Under sin tid vid KTH deltog P i utgivningen av handböcker och fortsatte även sina forskningar. Tidigare än många andra fysiker anammade han entusiastiskt Einsteins relativitetsteorier.

Samtidigt som P debatterade vetenskapliga frågor deltog han även i arbetet med att stärka den sv ingenjörskårens ställning. Denna hade vunnit ett visst erkännande i det akademiska samhället genom att framhäva den tekniska forskningens vetenskaplighet, men då Sverige under decennierna kring sekelskiftet 1900 långsamt omvandlades till en industrination ökade företagsledningarnas krav på ingenjörernas kompetens inom ekonomi och praktisk arbetsledning. Ingenjörskåren ställdes inför valet att antingen ge upp yrkets vetenskaplighet och den därmed förknippade opartiskheten på arbetsmarknaden eller riskera att näringslivet stämplade kåren som en samling opraktiska teoretiker. Problemet löstes genom att de tekniska vetenskaperna framhävdes som en särpräglad förening av teknik, ekonomi och vetenskap. Det viktigaste ledet i denna kampanj var bildandet av IVA 1919. En bakgrund till akademins tillkomst utgjorde diskussionerna om ett institut för teknisk forskning 1916 i vilka P deltog, och han var bland de första som kallades till ledamöter i IVA.

Under sin tid som rektor vid KTH verkade P särskilt för införandet av en teknologie doktorsgrad. Han hävdade den vetenskapliga meriteringens betydelse vid tillsättandet av professurer och menade att högskolans verksamhet även i övrigt skulle jämföras med universitetens. S å som P lämnade rektorsämbetet, 1927, infördes teknologie doktorsgraden vid KTH, och följande år disputerade den förste sv ingenjören för graden med P som förste opponent.

Trots sin strävan att knyta ingenjörsutbildningens former närmare universitetens undervisningsmönster förlorade inte P näringslivets förtroende. Han var under många år v ordförande i L M Ericssons styrelse, och i samband med att företaget genomförde sin omorganisation av huvudkontoret och den tekniska verksamheten 1931 blev P chef för den nyinrättade forsknings- och utvecklingsavdelningen. Denna tillkom mot bakgrunden av den hårdnande internationella konkurrensen från främst tyska Siemens & Halske och amerikanska ITT. Båda dessa företag hade sedan 1920-talet koncentrerat forskningsarbetet till centrala laboratorier som fungerade relativt fritt gentemot konstruktionsavdelningarna vid fabrikerna, och nu följde Ericsson deras exempel. Som chef ansvarade P för avdelningens omkr 80 anställda, men efter kreugerkraschen 1932 omorganiserades verksamheten ytterligare, och i samband med att avdelningen fördes till den s k tekniska avdelningen avgick P.

Knappt hade P återgått till professuren förrän han vid 60 års ålder utsågs till VA:s ständige sekreterare, en befattning som han innehade till pensioneringen tio år senare. För att hinna med det arbetsfyllda uppdraget avsade sig P professuren vid KTH. Under hans sekreterartid inrättades vid VA flera forskningsinstitut, finansierade genom medel från Nobelstiftelsen. Bland dessa låg verksamheterna vid Nobelinstitutet för teoretisk fysik (inrättat 1933) och Nobelinstitutet för experimentell fysik (1937) närmast P:s egna forskningsintressen. Under samma period påbörjade den sv statsmakten en upprustning av den naturvetenskapliga forskningen. Det skulle dock dröja till efter 1945 innan medelstilldelningen antog de riktigt stora proportionerna och då hade P pensionerats.

I sin vetenskapliga verksamhet studerade P tekniska problem, och främst behandlade han teoretiskt elektrotekniska frågeställningar med telegraf- och telefonledningar som specialitet. Hans intresseområde gjorde att hans forskningar stundom ledde till tekniska förbättringar av vilka flera gav ekonomiska vinster. P:s ur denna synvinkel kanske viktigaste arbeten, de om pupiniserade ledningar, fick dock inte sin betydelse genom att de innehöll nya uppslag. Det var snarare via den sv patentlagstiftningen som de stora vinsterna skördades. Samtidigt gav det tekniskt inriktade ämnesvalet honom större möjligheter till forskning än vad flera av hans samtida naturvetare hade.

P:s forskning nådde erkännande inom flera av landets professionella kårer, vilket bl a framgår av hans många hedersuppdrag. Professuren och rektoratet vid KTH samt invalet i IVA gjorde P till en av den sv ingenjörskårens främsta företrädare. Hans ledamotskap i L M Ericssons styrelse och uppgiften att organisera företagets forsknings- och utvecklingsverksamhet i en tid av hårdnande internationell konkurrens vittnar om P:s starka ställning i näringslivet. Slutligen innebar utnämningen till sekreterare i VA att P fick en central administrativ position i det sv naturvetenskapliga forskarsamhället. Grunden för P:s starka ställning tycks ha varit kombinationen av teoretisk eller vetenskaplig metodik, applicerad på olika tekniska problemområden, och praktiska lösningar som åtminstone i ett fall visade sig vara av stor ekonomisk betydelse.

Genom att P:s intresse för tekniska problem utgjorde grunden till framgångarna blir hans karriär särskilt intressant. Länge har den förutsättningslösa grundforskningen framhävts som nyckeln till teknisk utveckling, vilken i sin tur antas leda till industriell och ekonomisk tillväxt. Men omständigheterna kring P:s verksamhet visar snarare på en omvänd händelsekedja. Det var nämligen vinsterna, genererade av ett expanderande telesystem, som gav P en anställning med möjligheter att forska, och det var dess tvingande ramar som ledde honom till olika tekniskt definierade problemområden. Med ett generaliserat perspektiv skulle P:s forskargärning kunna vara en illustration till att det snarare är industriell och ekonomisk tillväxt som gör att resurser koncentreras kring vissa tekniska problemområden, vilket i sin tur leder vidare till utökade forskningstillfällen. – P har givit namn åt Telias kabelutläggningsfartyg c/s Pleijel (1995).