Henrik Gabriel Porthan

Porthan, Henrik Gabriel, f 8 nov 1739 i Viitasaari, Mellersta Finlands län, d 16 mars 1804 i Åbo, Domk. Föräldrar: kyrkoherden Sigfrid Porthanus o Christina Juslenia. Inskr vid Åbo akad 5 nov 54, disp pro exercitio 5 april 58, disp pro gradu 3 juli 59, mag 25 aug 60, allt vid Åbo akad, informator i Österbotten hösten 60, doc i romersk vältalighet vid Åbo akad 17 nov 62 (tilltr 13 febr 63), amanuens vid univ:bibl där 12 okt 64, en av stiftarna av Sällsk Aurora 70, bibliotekarie vid Åbo univ:bibl 11 okt 72, tf prof i romersk vältalighet 22 maj 76, prof i ämnet från 10 dec 77, inspektor för Österbottniska studentnationen från 26 mars 78, allt vid Åbo akad, en av grundarna av Allm litt: tidn 02, kansliråds n h o v 9 dec 02. – LVHAA 88, LVS 95, LPS 99. – Ogift.

P:s far tillhörde en östfinsk prästsläkt, vars ursprung går tillbaka till borgaren i Viborg Gustaf Purtanen. Dennes son Sigfrid Porthanus tjänstgjorde som fältpräst under Karl X Gustavs krig och avled som kyrkoherde i ödemarkssocknen Viitasaari, där släkten sedan verkade under tre generationer. Hans sonson blev far till P; modern tillhörde den västfinländska kultur-och universitetssläkten Juslenius (bd 20).

P:s barndom fördystrades av faderns tilltagande sinnessjukdom, som var ett släktarv. P fick därför från femårsåldern sin uppfostran hos en morbror, kyrkoherden i Kronoby i Österbotten Gustaf Juslenius. Vid Åbo akademi studerade P under prof C A Clewbergs (bd 7) ledning grekiska och hebreiska samt i någon mån arabiska men koncentrerade sig snart på latinstudiet; detta leddes av nylatinisten Henrik Hassel (bd 18), som lade stor vikt vid språkets praktiska tillämpning i det akademiska livet. Nationella impulser mottog P från K F Mennander (bd 25), medan något närmare förhållande däremot inte tycks ha rått mellan P och den åldrige historieprofessorn Algoth Scarin, vars arbete han i praktiken kom att fortsätta. Släktskapen med Juslenierna gav P en god akademisk grund; han svärmade en rid för sin unga kusin, lagmansdottern Margareta Kristina (Greta Stina) Juslenia, som emellertid avled redan 1772. P sammanbodde i Åbo med två äldre systrar och hyrde ut rum åt studenter för att skaffa sig extrainkomster.

Början av P:s akademiska karriär var tämligen traditionell. Helt nya idéer saknas i hans disputationer pro exercitio och pro gradu, Revelationi quid debeat philosophia nostra, 1–2 (1758 o 1762), vilka byggde på Leibniz'och i någon mån på Eric Benzelius' (bd 3) tankar, som Scarin hade förmedlat. Utnämningen till amanuens vid biblioteket blev däremot en livsavgörande händelse för P. Fastän lönen var så låg att han under många år var tvungen att bl a även arbeta som privatlärare passade arbetet i hög grad hans pedantiska, noggranna och kunskapstörstande läggning. Under P:s tid fyrdubblades bokbeståndet till ca 20 000 volymer, och urvalet fick en allt markantare nationell prägel genom att han sökte införskaffa allt äldre finländskt tryck han kunde komma över. Även nyutkommen tysk, fransk och engelsk litteratur anskaffades vid sidan av pliktleveranserna från Sverige. P ägnade sig även åt sitt eget bibliotek och gav dubbletter till gymnasiebiblioteket i Borgå, som så småningom fick karaktären av Finlands andra vetenskapliga bibliotek. Akademibiblioteket var också ett forskningsobjekt för P, då han i disputationsform skrev dess historia, Historia bibliothecae regiae academiae Aboensis (25 delar, 1771–95).

Efter utnämningen till professor i romersk vältalighet efter Hassel ägnade sig P åt undervisning; denna syftade till att göra studenterna så skickliga i latin och antikens litteratur som möjligt. Hans egen färdighet i romarspråket har bedömts som ovanlig. Privatföreläsningarna, som hade ett bredare ämnesspektrum, höll P däremot på svenska. En stor del av stoffet har bevarats antingen som P:s egna manuskript eller genom studenternas anteckningar, och dessa belyser utmärkt sin upphovsmans polyhistoriska och nyhumanistiska grundsyn. Utöver föreläsningar höll P också s k tidningskollegier, diskussioner där ämnena hämtades från pressen. P:s strävan var att i enlighet med nyhumanismens ideal och John Lockes läror utbilda harmoniska, förnuftiga och allmänbildade tjänstemän och präster. Han menade att en god akademisk lärare inte var en föreläsningsmaskin utan snarare en inspirationsgivare för ungdomen. Små torra vitsar som blev allmänt omtalade kännetecknade hans föreläsningar.

Under P:s ledning granskades under en period av ca 40 år omkr 210 akademiska lärdomsprov, av vilka han själv hade författat drygt hälften. En av Porthanforskningens svåraste uppgifter har varit att utreda vad P verkligen skrev själv. Den omfångsrikaste serien av avhandlingar utgörs av kommentarerna till Paulus Juustens (bd 20) biskopskrönika från 1500-talet; de 56 avhandlingar den omfattar är med säkerhet av P:s hand. De övriga avhandlingarna var ofta blandverk, där P hade rättat sin elevs manuskript och försett detta med teser som avspeglade hans egen syn.

En grundidé i P:s undervisning var att inympa ett kritiskt sinnelag hos sina elever. Som upplysningsman kämpade han envetet mot fördomar och generaliseringar. I detta avseende är avhandlingarna om hur man bör avlägsna fördomar, De praejudiciis amovendis (1785), och om den historiska skepticismen, De scepticismo historica (1792), banbrytande. Kritiken, särskilt källkritiken, ansåg P vara den viktigaste beståndsdelen i all historieforskning. Ändå underströk han, att denna forskning aldrig kunde uppnå absolut sanna resultat; det sannolikt sanna var enligt P det som borde eftersträvas.

Till den unge P:s aktiviteter hörde grundandet av Aurorasällskapet 1770. Detta tillkom efter förebilder från andra delar av Sverige, närmast ordenssällskapet Utile Dulci i Sthlm, men det avvek från övriga sv hemliga samfund genom intresseinriktningen mot finska språket och Finlands fornhistoria. Aurorasällskapets funktionärer var förutom P även Pehr Juslén, M J Alopaeus (bd 1) och C F Fredenheim (bd 16). Medan de övrigas intresse för de hemliga sammankomsterna, ritualerna och flyttningarna från grad till grad avmattades tämligen snart, blev P Auroras stöttepelare genom att under ett kvartssekel utge dess tidskrift, Tidningar^ utgifne af et sälskap i Äbo, senare kallad Äbo tidningar, Finlands första pressorgan. Särskilt under tidningens första period medverkade flera betydelsefulla skribenter, bl a J H Kellgren, A N Clewberg och J Tengström, i dess spalter. Tidningen spred upplysningsanda, publicerade sedelärande berättelser och anekdoter och fick bestående betydelse för historieforskningen genom att P i den tryckte stora mängder historiska urkunder om Finland som senare gick förlorade i Åbo brand år 1827.

Tidens begynnande intresse för folkdiktning fick sin finske företrädare i P. Han beundrade dock ingalunda den primitiva allmogekulturen i allmänhet utan såg folkloren enbart som ett vetenskapligt forskningsobjekt, som han studerade under sina sommarresor till hemtrakten Viitasaari och annorstädes i landet. Han begagnade även Christoffer Gananders stora samlingar av språkmaterial och folkdikter. Utgående från Jusleniernas fennomanska tradition, Carl Aurivillius' (bd 2) arbete De poesi biblica och sin egen kännedom om den romerska litteraturen sammantällde P 1766-68 två häften folkdikter under titeln De poesi Fennica. Hans kommentarer behandlade den finska folkpoesins form, metrik och språk. Eftersom P ännu trodde, att finskan och hebreiskan var besläktade, tog han i sin tolkning stor hänsyn till den orientaliska folkdiktningen.

Nästa publikation om den finska folkdiktningen utgav P 1778. Tidsspannet var betydelsefullt; under mellantiden hade ett antal nya Homerosundersökningar och -översättningar (av Alexander Pope, Thomas Blackwell och Robert Wood), tysken J J Winckelmanns antikstudier och framför allt James Macphersons Poems of Ossian (1765) hunnit nå Åbo. Särskilt Macphersons verk, som P ofta nämner i sin korrespondens, tycks ha gjort ett bestående intryck på honom. Herder var däremot okänd för P ända till 1790-talet. Kretsen kring Sällskapet Aurora ansåg att ett folks verkliga modersmål låg i dess folkdiktning. I motsats till sin tidigare inställning böljade P nu poängtera att inspirationen och det konstnärliga intrycket var viktiga även i allmogediktning. I de senare delarna av De poesi Fennica klassificerar P dikter och sånger, redogör för sätten att framföra dem samt prisar folkpoeternas utmärkta minne, språksinne och naturbegåvning. Han var den förste att lansera den forskningsmetod som senare blivit allmänt brukad: att sammanställa en "normalversion" av olika tematiska varianter.

Vid denna tid gjorde P sin enda utrikes-resa, till Göttingen 1779. Dessförinnan hade han varit en flitig sommargäst och arkivforskare i Sthlm och Uppsala; nu reste han till den tyska universitetskulturens högborg. P har själv skildrat resan i ett "cirkulationsbrev" 22 juli 1779 till de tre östfinländska prästerna Z Castrén, Z Cygnaeus och M J Alopaeus samt till sin bror Sigfrid P, som var lektor i Borgå. Dessa fyra hade sannolikt bidragit till resans finansiering.

Äldre forskning har poängterat studieresans omvälvande betydelse för P:s sätt att tänka och för hans övergång från polyhistorism till renodlad källforskning. I själva verket var P väl insatt i Göttingenforskarnas verksamhet redan innan han kom till Tyskland. Professorn i nordisk historia August Ludwig v Schlözers banbrytande Allgemeine nordische Geschichte hade han läst redan 1777. Hindrad av sin försiktighet och av den juslénska släkttraditionen drog dock inte P fullständiga slutsatser av det lästa, förrän han övertygades om dess korrekthet i Göttingen. Framför allt var mötena med Schlözer och med orientalisten och exegetikprofessorn Johann David Michaelis mycket givande. P skrev i Göttingen en uppsats i Schlözers serie Brief-wechsel (bd 5:28), som redaktören gav rubriken Neuesten Nachrichten von Finnland, dem europäischen Kanada, men i övrigt var P den mottagande parten vad inflytelserna beträffar. Särskilt var Schlözers metod att med naturvetenskaplig exakthet fastslå de nordeuropeiska folkens språkliga släktskap givande. Påverkad av den avskrev P alla tidigare teorier om finnarnas släktskap med bl a skyterna, hebréerna och grekerna och accepterade den finsk-ugriska förklaringsmodellen. Även frågan om språkforskningens betydelse för tidig bosättningshistoria började sysselsätta hans tankar. Överhuvudtaget fördjupades P:s intresse för historieforskning i Göttingen genom Schlözers arbete med att utge Nestorskrönikan med kommentarer. P:s uppmärksamhet riktades nu mot en avlägsen forntid och de källor som kunde belysa finnarnas ursprung. Under sin vistelse hann han också etablera bytesförbindelser mellan Åbos och Göttingens universitetsbibliotek, vilket ännu (1996) förvarar en stor samling finskt 1700-talstryck.

Efter hemkomsten ägnade sig P främst åt historieforskning. Under Sverigeresan 1782 tycks han ha fått idén att publicera en kommenterad utgåva av Paulus Juustens biskopskrönika; detta i flera handskrifter bevarade arbete är den främsta berättande källan till kunskap om Finlands medeltidshistoria. P:s materialsamlande började med Åbo domkyrkas Svartbok, förvarad i Sthlm, som avskrevs för hans räkning 1782–88; därefter skedde kopiering av påvebreven, som utgavs i 14 dissertationer 1796–1801 i den form de fått i C F Fredenheims avskrifter. Huvudarbetet blev dock kommentarerna till biskopskrönikan M. Pauli Juusteen, episc. quondam Ab. Chronicon episcoporum Finlandensium annotationibus et sylloge monumentorum illustratum, som utan tvekan måste betecknas som P:s största verk (1023 s). Arbetet är till sin karaktär tämligen monstruöst; det består av kommentarer, kommentarer till kommentarerna, noter och noter till noterna. För att citera P:s egna ord är det fråga om ett "förrådshus" till Finlands historia. Det står klart att P såg denna framställningsform, ibland kallad Noten ohne Text, som den enda vetenskapligt giltiga. I själva verket är det fråga om en föga njutbar samling av specialstudier utan sammanhang. De intressantaste kommentarerna är framställningen om biskop Henrik och Finlands kristnande (de tio första dissertationerna, 1784–88). I dem lägger P fram sin syn på Finlands förhistoria och dess anknytning till Ryssland.

I Schlözers anda skrev P parallellt med kommentarerna ett par avhandlingar om språkets betydelse för historieforskningen (1789, 1795), i vilka han mätte folkets utbildningsnivå i dess ordskatt och grad av verbal kultivering. Som språkforskare hade P en öppen blick för att det finska språket var sammansatt av såväl västliga som östliga lånord. Hans planer på en dialekt-och etymologisk ordbok hann dock aldrig bli fullbordade. I ett par avhandlingar vid sidan av kommentarerna tog P ställning till tvistefrågorna om kvenerna (1788) och om birkarlarna (1786–89); i bägge publikationerna förfäktade han egna teorier. Efter framställningen av Finlands hedniska fornhistoria och biskop Henriks tid fick kommentarverket till biskopskrönikan också stoff ur Svartboken och övriga medeltida källor. Det behandlade därefter tämligen mekaniskt biskop efter biskop genom hela den finska medeltiden. Samtidigt blev arbetet mera splittrat, och det började alltmer likna en ofullständig materialsamling.

P skapade skola inom finländsk historieuppfattning mera genom sin muntliga akademiska undervisning än genom sin forskning, som förblev svårgenomtränglig för de flesta. Då hans studenter dessutom fick föga träning i forskning, eftersom han själv skrev deras lärdomsprov, berodde hans inflytande på följande generation nästan uteslutande på hans personliga utstrålning. Som lärare var P utomordentligt hjälpsam, men av hans elever fortsatte nästan ingen hans arbete längs oförändrade banor. Flera yngre universitetsmän, framför allt Tengström och Franzén, räknade sig ändå till P:s lärjungar, dock kanske med orätt. På sikt, när nationalismen alltmer utvecklades i Finland, började P betraktas som "den finska historiens fader" och kulten kring honom blev omfattande.