Amelie Posse

12 Posse, Amelie, sondotter till P 10, f 11 febr 1884 i Sthlm, Jak o Joh (enl fdb för Snårestad, Malm), d 3 mars 1957 där, Osc. Föräldrar: civilingenjören greve Fredrik Arvidsson P o Auda Gunhild Wennerberg. Förf.

G 1) 23 juni 1904(–12) i Lund m prof Sören Andreas Bjerre (bd 4), f 21 mars 1879 i Gbg, Kristine, d 22 nov 1925 i Finja, Krist (enl db för Sthlm, Högalid), son till köpmannen Sören Pieter B o Sofie Elise Vilhelmine Jörgensen samt senare omg m frih Ida Magdalena (Madeleine) Bennet; 2) 29 maj 1915(–39) i Rom m konstnären Oskar (Oki) Brázda, f 30 sept 1887 i Pardubice, Böhmen, d 19 dec 1977 i Ličkov, Tjeckoslovakien, son till hoteliern Bohuslav B.

P var sondotter till Arvid Posse och dotterdotter till statsrådet Gunnar Wennerberg. Hon föddes i Sthlm, men familjen flyttade tidigt till Skåne, till villan Maryhill i Glumslöv mellan Helsingborg och Landskrona. Sedan P:s far avlidit 1897 flyttade familjen in till Lund, ekonomiskt beroende av farfadern.

P var mångsidigt begåvad. Hon behärskade tidigt flera språk och var konstnärligt lagd. Hon visste redan som ung att hon ville ägna sig åt något där hon fick uttrycka sin konstnärliga begåvning – musiken, konsten eller litteraturen. Hon hade tänkt sig en framtid som pianist men reumatism gjorde detta omöjligt. Hon studerade målning i Khvn och musik fram till sitt första giftermål 1904. Det var först senare som P kom till klarhet om att skrivandet skulle bli hennes uttrycksmedel. Hennes litterära produktion består, utöver artiklar i olika aktuella ämnen, av så gott som enbart memoarer. I böckerna skildrar P inte bara sitt eget mångskiftande och dramatiska livsöde; där återspeglas också europeisk historia under 1900-talets första hälft.

Sin barndoms- och uppväxttid beskriver P i två arbeten: I begynnelsen var ljuset (1940) och Kring kunskapens träd (1946). Hon ger där ovanliga och intressanta skildringar av sin farfar och morfar och av de många kulturpersonligheter som umgicks i familjen. I boken Kunskapens träd i blom (1946) berättar P om sena tonår, tiden i Lund och Khvn och om förälskelsen i Andreas Bjerre. Där ges ett ömsint porträtt av modern, som 1905 gifte sig med Andreas' äldre bror, Poul Bjerre (bd 4) och alltså blev även svägerska till P. Tiden i det första äktenskapet är den enda period P avstått från att skildra. Åren 1906–07 korresponderade hon med skalden Vilhelm Ekelund. Hon var hans stora – men ouppnåeliga – kärlek.

Efter skilsmässan från Andreas Bjerre reste P till Rom för att ägna sig åt konsten. Där träffade hon den tjeckiske konstnären Oki Brázda; genom giftermålet med honom blev hon österrikisk medborgare. De levde konstnärsliv men blev under första världskriget alltmer engagerade i kampen för tjeckernas frihet. 1915 slöt Italien upp på ententens sida. Det ledde till att de österrikiska medborgare som fanns i Italien betraktades som fiender. P och hennes man internerades på Sardinien, och tiden där skildrade hon i sin första bok Den oförlikneliga fångenskapen (1931). Hon hade dock från slutet av 1920-talet verkat som skribent i tidningar och tidskrifter.

P och hennes familj stannade i Rom till 1925. Åren i Italien, kontakterna med tjeckiska emigranter som T Masaryk och E Benes och kampen för ett fritt och självständigt Tjeckoslovakien beskriver P i Den brokiga friheten (1932) och Vidare (1936). Makarna övertog det förfallna slottet Ličkov i norra Böhmen. De bosatte sig där 1925 och inledde ett omfattande renoverings- och återuppbyggnadsarbete. På ägorna odlades humle som exporterades till Sverige. Oki Brázda ägnade sig åt sitt måleri och Ličkov blev något av ett kulturcentrum dit bl a prins Eugen och Elin Wagner kom på besök. Återuppbyggandet av slottet och livet där har P skildrat i boken Bygga upp, ej riva neder (1942).

Ličkov låg i ett område där den tyska befolkningen var i klar majoritet. När de nya gränsdragningarna blev klara efter Münchenavtalet 1938 visade det sig att slottet hamnat på tysk sida om gränsen. P hade i ett antal tidningsartiklar klart tagit avstånd från nazismen, och hon bestämde sig för att lämna Ličkov. Till en början bodde hon i Prag. För att hennes man inte skulle råka illa ut tog paret ut skilsmässa. Oki Brázda stannade på Lickov ytterligare ett år men fängslades sedan. Slottet plundrades av tyskarna och förföll. – I Prag hjälpte P flyktingar att fly ur landet. I mars 1939 tvingades hon dock att hastigt lämna Prag och åka till Sverige. Hon ansökte om och återfick sv medborgarskap.

I Sthlm påbörjade P ett intensivt flyktingarbete. Det är framför allt för detta och för sin klart antinazistiska hållning under kriget som hon blivit känd. P hjälpte tusentals flyktingar, inte bara tjeckiska utan även andra. Hon utnyttjade sitt stora kontaktnät och sparade ingen möda i sitt arbete. P hade genom erfarenheterna från Tjeckoslovakien insett betydelsen av att bygga upp en motståndsrörelse redan innan en ockupation var ett faktum. Tisdagen den 9 april 1940, av en händelse samma dag som tyskarna ockuperade Danmark och Norge, grundades Tisdagsklubben. Det skedde på P:s initiativ, och tillsammans med bl a kooperatören Anders Örne och publicisten Gustaf Stridsberg utgjorde hon den drivande kraften i klubben.

Tisdagsklubben var en diskussionsklubb med regelbundna träffar där deltagarna lyssnade på föredrag och diskuterade det aktuella politiska läget. Den hade också en mer praktisk verksamhet genom att medlemmarna samlade in information, ordnade opinionsmöten och försökte skapa en grund för motstånd om en ockupation blev aktuell. De sökte även inrätta celler i hela landet som skulle kunna aktiveras och verka mot fienden. P kallades åtskilliga gånger till polisförhör för sitt flyktingarbete, och säkerhetspolisen uppmärksammade hennes arbete i Tisdagsklubben. En av hennes söner lyckades komma över dokument om nazistisk cellbildning i Sverige. P lämnade dokumenten till myndigheterna som dock inte reagerade. Hon vidarebefordrade dem då till Ture Nerman (bd 26) som publicerade dem i tidningen Trots allt!. P var också en tid ombud i Sverige för Nansenhjälpen. Hon har beskrivit sitt liv under krigsåren i boken Åtskilligt kan nu sägas (1949).

Efter kriget återvände P till Tjeckoslovakien. Hon engagerade sig nu för den tyska befolkningen där. Vid Potsdamkonferensen 1945 hade den pånyttfödda tjeckoslovakiska staten fått tillåtelse att deportera sudettyskarna, något som P vände sig mot. Även om hon inte kunde påverka beslutet sökte hon hjälpa de drabbade. Vid det kommunistiska maktövertagandet 1948 befann sig P i Sthlm men hon återvände till Tjeckoslovakien, framför allt för att bli klar över president Beneš agerande. Han hade tidigare sagt att han aldrig skulle falla undan för kommunisterna men gav senare vika. P såg Beneš som en enande gestalt för den tjeckiska motståndsrörelsen och hade planer på att söka föra honom ut ur Tjeckoslovakien. Detta blev dock aldrig aktuellt eftersom Beneš avled.

P blev förvarnad om att en häktningsorder gällande henne hade utfärdats och hann i sista stund lämna Tjeckoslovakien hösten 1948. Hon återsåg aldrig landet eller Oki Brázda. Slottet Ličkov exproprierades s å. Det kommunistiska maktövertagandet har P skildrat i boken När järnridån föll över Prag (1968). Den utgavs postumt i en tid när Tjeckoslovakiens frihet var på väg att ytterligare beskäras.

P tillbringade sina sista år i Sverige. En rekreationsresa ull Italien, då hon återupplevde minnen från sin tid där, resulterade i Minnenas park (1954) som utgavs till hennes 70-årsdag. Ett antal artiklar från åren 1929 till 1944 finns samlade i boken Mellan slagen (1944). Hennes samlade skrifter utkom i åtta band 1946.

P:s författarskap var inte bara ett konstnärligt uttrycksmedel utan också en försörjningskälla. Hon hade tidvis en mycket ansträngd ekonomi och var hela sitt liv sjuklig, ibland mycket svårt sjuk. Hennes verk betraktades inte som skönlitteratur utan som rena memoarer, vilket nästan helt uteslöt möjligheten att få stipendier. Samtida recensenter var dock välvilliga och berömde särskilt hennes sätt att porträttera människor och att levandegöra händelser och miljöer. En del av böckerna ansågs emellertid vara för mångordiga. I alla sammanhang framhölls P:s osvikliga optimism, rättspatos och stora mod. – För sina insatser för flyktingar under kriget erhöll P officiella utmärkelser av flera stater.

P underströk själv i en av sina böcker att det aldrig legat för hennes "impulsiva och aktiva natur att stillatigande stå bredvid och se hur en orättvisa begås". Denna beskrivning stämmer väl överens med de avslutande orden i en nekrolog: "Eftervärlden kommer att söka grevinnan Posse inte så mycket i Sveriges adelskalender. Hon hör främst hemma i Frihetens" (Nerman).