Knut Posse

1 Posse, Knut, f senast under förra hälften av 1440-talet, d 25 mars 1500. Föräldrar: riksrådet Jöns Lagepose o Märta Knutsdtr (Tre rosor). Erik Axelssons (Tott) tjänare senast 65, fogde på Sthlms slott från mellan 23 juli o 27 okt 66 till 67, riksråd senast 11 nov 73, fogde på Tavastehus (Kronoborg) från mellan 72 o 18 juli 74, hövitsman där från mellan 14 maj o 4 aug 77 o ännu 20 april 90, på Kastelholm från mellan 12 juli 90 o 15 maj 92 o ännu 27 juni 99 samt på Viborg från 95 o ännu 2 juli 97.

G 1472 m Birgitta Gustafsdtr, d tidigast 1498, dtr till riksrådet Gustaf Algotsson (Sture) och Märta Ulfsdtr (Sparre av Hjulsta o Ängsö) samt änka efter riksrådet David Bengtsson (Oxenstierna; bd 28, s 468).

P förekommer tidigast som barn i ett avlatsbrev för föräldrarna och deras söner från 1452, vilket endast är känt genom en 1500-talsregest.

Som vuxen uppträder P länge som Erik Axelssons (Tott) klient. Då staden Lübeck 1466 klagade över att borgare där mist egendom, då ett par båtar från Reval (Tallinn) 1465 kapats av herr Eriks folk, uppgavs P ha varit den ena av ledarna för denna aktion. Kort efter det att Erik Axelsson hösten 1466 blivit riksföreståndare, börjar P förekomma som slottsfogde i Sthlm. Enligt Sturekrönikan skall han ha deltagit i en strid 1467 mot Erik Karlsson (Vasa) och dennes anhängare.

Enligt den yngsta rimkrönikan skall P i slaget på Brunkeberg 1471 ha erövrat det danska riksbaneret, "danabroka", och slagit ihjäl Staffan Bengtsson (Vinstorpaätten). Olavus Petri uppger att han där i spetsen för folk från Sthlm blev illa sårad av kung Kristian personligen. I vittnesmål för Katarina Ulfsdotters (Ulvåsaätten; bd 21) kanonisationsprocess 1477 finns livfulla skildringar av hur man efter slaget fann P med ett djupt sår i huvudet av en pålyxa och genomstungen med fyra spjut eller pilar, som endast med möda kunde dragas ut; skenbenet var på två ställen kluvet nästan mitt itu.

1472 gifte sig P med en syster till Erik Axelssons hustru, en kusin till Sten Sture d ä:s far, och följande år kan han tidigast beläggas som riksråd. Efter ytterligare ett år förekommer han som fogde i Erik Axelssons förläning Tavastehus eller Kronoborg, där han 1477 befordrades till hövitsman. Sannolikt var P en av de tjänare som tillsammans med bröderna Ivar Axelsson och Laurens Axelsson av herr Erik närmast före dennes död 1481 fick slottsloven till Viborg, Tavastehus och Olofsborg (Nyslott).

1483 var P en av de närvarande vid uppgörelsen mellan Ivar Axelsson och Sten Sture i Nygårds i Västerhejde sn på Gotland, då den förre till den senare upplät Viborg, Tavastehus och Olofsborg mot Borgholms slott med Öland samt Raseborgs slott i Finland. 1485 beviljades P av riksrådet ansvarsfrihet för sin förvaltning av Erik Axelssons kvarlåtenskap. Tavastehus övergick nu till att bli hans egen förläning. Då P 1487 och 1488 uppträder som hövitsman även på Viborg och 1487 även på Nyslott, torde det däremot böra uppfattas som att han endast fungerat som riksföreståndarens representant. Under den väpnade konflikten mellan Sten Sture och Ivar Axelsson skall han enligt Sturekrönikan ha deltagit i belägringen av Raseborg våren 1487 och därefter med fyra skepp seglat till Borgholm.

P skall enligt en baltisk krönika ha seglat med en truppstyrka till Estland i samband med tillkomsten av en förbundstraktat 1485 mellan Sverige och ärkestiftet i Riga mot den livländska ordensstaten. Hösten 1487 var han en av de tre representanter för Sten Sture som slöt stillestånd med ordensstaten, och hösten 1488 var han den ene av de båda representanter för Sverige som slöt fred med ordensstaten. I båda fallen skedde uppgörelserna i Reval. 1493 ingick P åter i en delegation som där förhandlade om förbund med ordensstaten mot ryssarna.

Mest känd har P blivit som ledare av det tappra försvaret av Viborg mot de numerärt överlägsna ryssarna 1495, särskilt vid den tillbakaslagna stormningen 30 nov, som gav upphov till sägnen om "viborgska smällen". Denna bragd föranledde riksrådet att 15 maj 1496 förläna P Ångermanland och Åse härad i Västergötland på livstid, varefter hans arvingar skulle få behålla dessa områden i 30 år efter hans död. I aug s å stormade han och Svante Nilsson (Sture) Ivangorod i Ingermanland.

Sedan Hans blivit Sveriges kung 1497, for P till Sthlm, dock för sent för att närvara vid dennes kröning. Han blev därför aldrig riddare. Den nye kungen utfärdade nytt förläningsbrev för honom vid obekant tidpunkt på Ångermanland och Åse härad och 1499 på Kastelholms slott och län. P Juustens (bd 20) biskopskrönika karakteriserar P som "rebus bellicis strenuus, in consiliis sagacissimus" (driftig i krigssaker, den klokaste i rådslag).