Burchart Precht

1 Precht, Burchart, f 24 okt (Murray), dp 2 nov 1651 i Bremen, S:t Stephani, d 26 febr 1738 (bouppt) i Sthlm (bet för själaringn 28 febr där, Ty). Föräldrar: timmermannen Johan P o Liesabeth Meyer. Studerade för sin äldre bror Christian P i Hamburg 66, kom till Sverige o blev elev hos Nicolaes Millich (bd 25) 74, studieresor i Europa maj 87–midsommar 88, hovbildhuggare hos änkedrottn Hedvig Eleonora 2 febr 81.

G 1) 29 jan 1678 i Sthlm, Ty, m Brita Standoph, dp 4 juli 1654 där, Nik, d 20 juli 1692 (bouppt) där (bet för själaringn 22 juli där, Ty), dtr till tullförvaltaren Sebastian S o Maria Timmerman (Palmskiöldska saml 241, s 631, UUB); 2) 9 mars 1693 i Sthlm, Ty, m Susanna Nilsdtr Kröger (Krüger), dp 18 juni 1672 där, Riddarh, d 26 jan 1749 (bouppt) i Sthlm, begr 2 febr i Nik (enl begr:bok för Ty), dtr till kanngjutaren Nils Nilsson o Ursula Faltz.

P kom till Sverige 1674 och som elev hos N Millich från s å fullbordade han de av denne påbörjade arbetena på Drottningholms slott, bl a änkedrottningens alkov. För Storkyrkan i Sthlm utförde P dels bildhuggeriet på och kring de k stolarna, som fick böljande draperimassor och svävande kronor burna av genier (omkr 1685), dels predikstolen, bekostad av Elisabeth Funck (bd 16, s 650) och invigd 1702, allt efter Bernini-inspirerade ritningar av N Tessin d y. Inredningen i Maria Magdalena kyrka i Sthlm förstördes av en brand 1759 varvid P:s altaruppsats och predikstol från 1670-talet gick till spillo. Till Uppsala domkyrka tillverkade P en predikstol, som stod färdig 1678, och till Katarina kyrka i Sthlm en som var under arbete 1691-96, även dessa förstörda av bränder. P utförde en ny av Tessin ritad predikstol till Uppsala domkyrka, vilken bekostades av Hedvig Eleonora och invigdes 1709. Predikstolen ansluter väl till sin arkitektoniska omgivning och krönes av det som har betraktats som P:s mästerstycke, en av änglar buren illusoriskt svävande Paulus-figur. När Katarina kyrka återuppbyggdes efter branden 1723 inlämnade P en ritning till ny predikstol i stort sett i överensstämmelse med den han tidigare snidat. P:s förslag refuserades dock och uppdraget gick istället till hans forne gesäll Olof Gerdman.

Till de av N Tessin d y ritade kyrkorna i Arboga och Kungsör anlitades P på 1690-talet för altaruppsatserna. För Västerviks stadskyrka utförde P 1696 efter italienska förebilder en strikt arkitektoniskt uppbyggd altartavla med Kristus som smärtomannen. Sin ståtligaste altaruppsats utförde P med hjälp av sonen Gustaf P för Uppsala domkyrka (1906 flyttad till Gustav Vasa kyrka i Sthlm). Den hade San Ignazio-altaret i II Gesù-kyrkan i Rom som förebild och invigdes 1731. P:s sista altaruppsats, även den tillkommen i samarbete med sonen Gustaf, färdigställdes för Torstuna kyrka i Uppland 1734. Den tekniskt fulländade altarprydnaden är en imitation av det under 1700-talet beundrade Uppsala-altaret. S å tillkom även predikstolen för Arboga kyrka, en förminskad och enklare variant av dem han tidigare utfört i Uppsala och Sthlm.

P var mycket produktiv och i hans verkstad vid Lilla Nygatan i Sthlm tillverkades, förutom olika kyrkliga utsmyckningar, även bl a praktmöbler, gueridoner och ramar till tavlor och speglar. Han var en av landets främsta spegelmakare, kanske den främste. P:s mångsidighet framgår av att han under 1680- och 1690-talen fick snida leksaker, t ex mekaniska dockor, till de k barnen.

P gjorde sin främsta insats som framställare av kyrklig skulptural inredning. Han arbetade i italiensk barockstil, främst inspirerad av Bernini, och kom att bli Sveriges förste utpräglade företrädare för den italienska barockskulpturen. P utförde sina predikstolar efter ritningar av N Tessin d y med figurrika reliefer på korgens konvexa och konkava sidor och med högt uppbyggda ljudtak. Stilmässigt påverkades dock P med tiden av franska influenser; framför allt märks detta vid möbeltillverkningen. Från början arbetade han huvudsakligen med förgyllt trä för dekoren på predikstolar och altaruppsatser. Efter en resa till Italien övergick P, när det gällde att efterlikna marmor, till material som gips och gipsat trä. P var en mycket skicklig träsnidare och visade säker uppfattning när det gällde konstverkets anpassning till den omgivande arkitekturen. P:s konstnärliga självständighet är däremot osäker; han tycks ha varit bunden till sina förlagor; inte minst realiserade han Tessins konstnärliga intentioner. – Förteckningar över elever och gesäller vid P:s verkstad är sporadiskt förda från 1695, då bl a sten-och bildhuggaren Hans Daniel Kortz lämnade verkstaden.

P:s verkstad övertogs av sönerna Christian P (P 2) och Gustaf P (1698–1763). Gustaf P utbildades vid verkstaden och var sin fars medhjälpare vid utförandet av flera större arbeten. Han verkade som bildhuggare, tecknare och gravör, men framför allt blev han känd som spegelfabrikant. Gustaf P importerade spegelglas från bl a England och Nürnberg. I Sthlm försågs de med träramar med bildhuggeri eller med en yttre ram av glas prydd med gravering eller slipning. Han erhöll titeln hovkonduktör.