August W Quennerstedt

Quennerstedt, August Wilhelm, f 3 juli 1837 i Rydaholm, Jönk, d 29 april 1926 i Lund. Föräldrar: kyrkoherden o regementspastorn Nils Johan Q o frih Anna Sophia Catharina Lilliecreutz. Elev vid Växjö förenade skola o gymnasium ht 46–vt 56, studentex vid LU 12 sept 56, inskr där 15 sept 56, FK 20 maj 62, disp pro gradu 27 maj 62, FD 31 maj 62, amanuens vid zoolog instit 27 febr 64–21 febr 73, doc i zoologi 10 jan 65, adjunkt i samma ämne 21 febr 73, tf prof i zoologi 26 mars 77–31 maj 80, prof 7 maj 80–31 jan 03, allt vid LU, inspektor vid Lunds privata elementarskola läsåren 80–90, led av domkyrkorådet i Lund 28 jan 88–18, prorektor vid LU 91–95, rektor där 95–99, led av styr för Alnarps lantbruksinst 21 april 95–02, av universitetskomm mars 00–juli 01, av dir för Råby räddn:inst, Malm, 05–16, av styr för Karolinska förb från 10. – LFS 68, LSkS 01, LKrVA 13, HedLVHAA 18.

G 5 juni 1868 i Lund m Carolina (Lilly) Sophia Ekelund, f 31 okt 1846 där, d 15 sept 1936 där, dtr till professor Adam Wilhelm E o Hedvig (Hedda) Helena Zickerman.

August Q växte upp i ett småländskt prästhem och bibringades från tidigaste barnaår en närmast bokstavstroende bibelorienterad religiositet med stark betoning i övrigt av plikttrohet och konservativa ideal. Q:s far hade tidigt trätt in på den militära banan och avancerat från soldat till officer under de oroliga åren 1808–14. Även sedan han fått möjlighet att studera till präst förblev han de militära idealen trogen. Som amatörbotanist i linneansk anda förmedlade fadern också ett systematiskt naturintresse till sina barn. Q:s mor var av aristokratisk godsägaradel vilket torde bidragit till att Q, och hans båda äldre bröder kunde söka sig en universitetsutbildning i Lund. Sin barn- och ungdomstid har Q skildrat (1925) som en väsentligen harmonisk och problemfri tid även om kraven på katekesläsning och psalminlärning var högt ställda och hörde till ungdomsårens självklara plikter.

Skoltiden i Växjö präglades för Q och hans bröder av nitisk ordning, regelbunden läxläsning och rigorös kunskapskontroll vilket allt övervakades av en f d prästman som engagerats av deras far. I Lund vidtog något friare förhållanden och här slog Q tidigt in på zoologin. I lundatraditionen efter Anders Jahan Retzius och Sven Nilsson (bd 27) inspirerades Q också av kvartärpaleontologin och den fornsv faunan som den manifesterades i de yngre fossil från skånska torvmossar som av dessa båda föregångare samlats på det zoologiska museum i Lund där Q kom att tillbringa en stor del av sin tid. Där kom Q också tidigt i kontakt med medicinaren men framför allt geologen och marinbiologen Otto Torell, som i sin forskning länkats in på frågor om istidens skandinaviska klimat och de kvartärgeologiska bildningarnas sammanhang därmed. Istidshypotesen var en internationellt omtvistad geologisk tolkning, och för att söka mer ingående empiriska kunskaper kring denna fråga hade Torell företagit flera resor för att studera aktiva inlandsisar och glaciära erosionsbildningar. Detta blev upprinnelsen till den under senare hälften av 1800-talet omfattande sv polarforskningen.

Torell kom att leda de båda första sv polarexpeditionerna till Spetsbergen-Svalbard. Till det första (1858) och mindre omfattande av dessa båda framgångsrika företag rekryterade han Q som inte bara var en lovande zoolog, utan också – och inte minst viktigt – en skicklig tecknare. I motsats till organisationsmönstret i polarforskningens föregångsland England fanns det nämligen en ambition i 1800-talets sv polarforskning att till expeditionsdeltagare välja universitetsskolade men yngre män med goda förutsättningar för såväl kreativt materialsamlande i fält som de ofta fysiskt krävande sidorna av polarfärden. 1858 års lilla men stilbildande sv polarexpedition räknade endast fyra personer i den vetenskapliga gruppen. Förutom Q och Torell, som var chef, deltog också Adolf Erik Nordenskiöld (bd 27) och draggmästaren Anders Jacobson. Längre vistelser och kortare strandhugg gjordes under sommarsäsongen längs hela den västra kusten av Svalbard. Unika samlingar av havs- och landlevande växter och djur sammanbragtes liksom mineral och fossil från skilda geologiska epoker. För Q innebar färden dels ett fascinerande och inspirerande möte med ett närmast obrutet vetenskapligt forskningsfält, dels en möjlighet att visa framfötterna och knyta kontakter som kunde öpppna dörren för en fortsatt akademisk karriär.

Q gjorde 1863 ytterligare en arktisk ishavsfärd till den s k Vestisen och farvattnen kring Jan Mayen. Denna gång var han endast inhyrd ombord på ett sydnorskt sälfångstfartyg. Q:s förhoppning att få landstiga på Jan Mayen kunde dock inte infrias då säljakten väsentligen dikterade expeditionens förutsättningar. Q kunde dock göra åtskilliga observationer av det föga kända djurlivet i packisen till havs liksom av isens allmänna fysiska beskaffenhet och förändringsmönster. Därtill beskrev han de märkliga och vetenskapligt mycket diskuterade hägringar som emellanåt uppträder i polartrakterna sommartid. Upplevelserna under dessa arktiska färder har Q skildrat i publicerade dagboksanteckningar liksom, långt senare, i det med illustrerade pennteckningar försedda samlingsverket Strödda skrifter, 1 (1919).

Q:s bearbetning av sina vetenskapliga resultat av expeditionen till Spetsbergen avrundades i en kort och koncis doktorsavhandling 1862, Några anteckningar om Spetsbergens däggdjur och fåglar. Handledaren Torell var mån om en skyndsam publicering av alla resultat från sin polarexpedition 1861, men Q, själv hade gärna utvecklat sin studie ytterligare. Iakttagelser från färden till Vestisen och Jan Mayen framlade Q i en uppsats i VAH 1868: Anteckningar om djurlifvet i Ishafvet mellan Spetsbergen och Grönland. Parallellt med detta arbetade Q på vad som skulle bli hans zoologiska huvudarbete, Bidrag till Sveriges infusorie-fauna, 1-3 (1866-70). Detta var ett för sv vidkommande grundläggande pionjärarbete eftersom Q, därmed blev den förste att närmare studera infusionsdjur, eller ciliater – flimmerdjur, de högst utvecklade bland de mikroskopiska urdjuren. Han studerade senare också fåglarnas muskulatur i arbetet Studier i foglarnas anatomi (1873). Så tillträdde Q sin första fasta tjänst som adjunkt i Lund.

Den långa perioden som t f och ordinarie professor präglades av föreläsningar och misslyckade ansträngningar att skaffa ekonomiska anslag för att kunna sköta och utveckla samlingarna vid universitetets zoologiska museum. Genom sin religiösa bakgrund och övertygelse kom Q samtidigt alltmer på vetenskaplig kollisionskurs med darwinismen. Därmed fjärmade han sig från många kollegor inom det biologiska ämnesområdet där evolutionstänkandet och läran om det naturliga urvalet blivit alltmer vedertagna vetenskapliga utgångspunkter. Q blev mer och mer isolerad i sitt engagemang däremot och framstår som en av de mest energiska vetenskapliga motståndarna till darwinismen i Sverige vid denna tid. 1871 publicerade han en skrift särskilt riktad mot evolutionsläran i vars ställe han ville sätta bl a läran om Bibelns verbalinspiration. Q försvarade också andra kyrkliga dogmer som jungfrufödsel i polemik med bl a Bengt Lidforss (bd 22). Denne författade sedermera (1903) ett verbalt nidporträtt av Q som länge tenderade att utgöra Q:s bestående eftermäle. Detta var naturligtvis på ett sätt orättvist, men det är samtidigt värt att betona att det darwinistiska tänkandet, i likhet med många andra genomgripande vetenskapliga revideringar, vann terräng endast långsamt, särskilt vid de etablerade lärosätena, och det skedde snarare genom generationsväxlingar bland forskarna än genom vetenskaplig argumentation. Q torde dock ha fått något av en personlig och social upprättelse genom sin framgångsrika tid som prorektor och rector magnificus i Lund. Där fick hans omvittnade retoriska skicklighet och representativa förmåga uppskattad tillämpning.

Under senare delen av sin levnad kom Q att i ökande utsträckning ägna sig åt ett sedan ungdomsåren etablerat intresse för den sv stormaktstiden. Både hans far och en av hans äldre bröder bedrev amatörstudier på detta fält, men Q inspirerades också av samtida forskare som Harald Hjärne (bd 19). Q framstod i tal och skrifter efterhand som en kännare av särskilt Karl XII:s tid och verksamhet. Han var 1910 en av stiftarna av Karolinska förbundet och tillika styrelsemedlem i sällskapet till sin död. Den nationellt sinnade vurmen för det storsvenska förflutna och uppskattningen av de förebildliga moraliska värden den karolinska epoken syntes förkroppsliga var tidstypiska inslag i det sena 1800-talet. Q arbetade sig med tiden igenom stora delar av den svenska och utländska litteraturen på området. Hans egna historiska bidrag blev dock alltmer originella. Senare mer källkritiska fackmän har avskrivit merparten av Q:s insatser som alltför inlevelsebaserade och spekulativa. Genom sina omfattande studier vid svenska och utländska arkiv påträffade han dock åtskilligt av dittills okänt relevant källmaterial. Han gjorde omfattande resor till och fältstudier vid platserna för flera av 1600-talets stora nordeuropeiska slag, och hans energiska sökande efter parafernalia resulterade i fynd av vapen, fanor, emblem, måleri, ovanliga tryck samt i för historiker kanske mera intressant material som kartor, fälttågsplaner, originalmanuskript, brev och dagböcker. De senare lades till grund för urkundssamlingen Karolinska krigares dagböcker som utgavs i tolv delar 1901–18. Utgivningen baserades på ett mångårigt samlings- och editionsarbete, finansierat mestadels av Q själv. Verket är resultatet av en forskningsinsats av bestående och oomtvistligt värde. Q:s betydande samling av konst, inkluderande en svit kungaporträtt från Gustav I till Karl XII, liksom hans samlingar av karolinska originaldokument, egna anteckningar och fotografier donerades till LU. Makarna Q bedrev ett diskret kulturellt och filantropiskt mecenatskap av betydelse i sekelskiftets och det tidiga 1900-talets Lund.