Nils Rabenius

Rabenius, Nils (Nicolaus Nicolai), f 24 (Hülphers), dp 29 okt 1648 i Tortuna, Vm, d 7 aug 1717 trol i Hedemora (db saknas). Föräldrar: kh Nicolaus Nicolai R o Kirstin Larsdtr. Elev vid Västerås gymnasium, handelsbetjänt i Sthlm 64, inskr vid UU 18 febr 71, prästv 9 febr 73, hjälppräst hos fadern i Säby, Vm, 73, huspredikant o informator hos Isaac Cronström (bd 9) 73–76, komminister i Munktorp, Vm, 1 maj 76–91, hovpredikant 28 aug 90, regementspastor vid K M:ts drabanter, kh i Hedemora från 21 aug 00 (installerad 5 okt 02), kontraktsprost 02–16. Urkundsförfalskare.

G 3 sept 1676 (Hülphers) m Christina Samuelsdtr, f 9 mars 1655 (Västerås hm, 3, s 12), trol i Stora Tuna, Kopp (fdb saknas), d 4 juni 1716 (Hülphers) trol i Hedemora, dtr till komminister Samuel Erici Tunensis o Elisabeth Björsdtr.

R genomgick skola och gymnasium i Västerås, dock med avbrott för en anställning i handelsbod i Sthlm. Efter sent började och tidigt slutade studier i Uppsala prästvigdes han 1673 före fyllda föreskrivna 25 år; konsistoriet ville tillmötesgå faderns begäran om hjälppräst. S å tillträdde han tjänst som huskaplan och informator hos Isaac Cronström, stor bruksägare i hans hemprovins. Troligen har R:s kvickhet och goda umgängessätt förhjälpt honom till denna eftertraktade syssla, och han förstod att utnyttja den för sin befordran.

R blev under sitt liv inblandad i många tvistemål, det första är det bäst kända. Komministertjänsten i Munktorp blev ledig i april 1675 och konsistorium och församlingen enades om Olof Aroselius, domprostens son, som lämpligaste kandidat. Emellertid insände Christer Horn (bd 19) tillsammans med ett antal församlingsbor en rekommendation för R, vilken stöddes av Cronström. Skrivelsen hade dock ett misstänkt utseende, och det framkom att R överarbetat den. Han straffades av konsistorium med suspension och ar-rest, trots en till synes förkrossad avbön. R:s höga gynnare började då bearbeta änkedrottning Hedvig Eleonora, i vars livgeding Munktorp låg. Nya inlagor ingavs till församlingen, alla skrivna av R. På våren utnämndes han till tjänsten. - Detta befordringsärende röjer drag och benägenheter hos R som ofta skulle framträda senare: den kriminella skrupelfriheten, urkundsförfalskningen, talangen att vinna höga herrars beskydd.

Som hovpredikant tillvann sig R ytterligare k nåd, inte minst som kvickhuvud och rolighetsminister. Talrika anekdoter, ofta knutna till R och Karl XI, levde i traditionen. Skämten kan förefalla enkla eller brutala, men samtiden uppskattade dem. Att det inte sällan var högre samhällsskikt som utsattes för drift har säkerligen förstärkt den komiska effekten i ett strikt ståndssamhälle. Karl XI skänkte R 1685 börds- och besittningsrätt på ett kronohemman.

R erhöll 1700 fullmakt på Hedemora pastorat men följde Karl XII på hans fälttåg i egenskap av regemenstpastor vid den förnäma Livdrabantkåren. Kungen skriver 12 sept 1701 till biskopen i Västerås att R ej får klandras för sin bortovaro. När han tillträdde i Hedemora blev han samtidigt kontraktsprost och beviljades senare av kungen personliga privilegier med befrielse från vissa skatter. R stod i gunst hos Karl XII och ansågs ha inflytande hos honom. Hans tjänstetid i Hedemora var fylld av processer och tvister med församlingsbor. Under sina sista år led han av svår synnedsättning och allmän svaghet.

Samtiden aktade R som energisk samlare av böcker och framförallt handskrifter med medeltida pärmebrev som specialitet. Arkivalierna tycks han i stor utsträckning ha tillägnat sig ur offentliga och privata samlingar (Liedgren). Även i andra sammanhang var R skrupelfri; vid avflyttningen från Munktorp uppges han ha tagit med sig alla kyrkans "antikviteter". Samlarnitet har ändå räknats honom till godo; han har räddat värdefulla akter åt eftervärlden. Själv har han haft nytta av sina handskrifter i den verksamhet som gjort honom herostratiskt ryktbar: förfalskarens.

Vad som kan betecknas som R:s förfalskningar har sorgfälligt utretts (Ahnlund). På enstaka punkter har Ahnlund gendrivits av efterföljare, men huvudsakligen har de utökat den stora samlingen av R:s fabrikat (Liedgren m fl). Detektivarbetet försvåras av att R med stor diskretion brukade plantera sina falsifikat hos samlare och forskare, som sedan publicerade dem i god tro. Uppgiften underlättas dock av vissa igenkänningstecken. R arbetade särskilt på att framställa sin släkt som gammalt frälse, en medeltida Rabbeätt. Grund fanns icke; R:s far hade tagit namnet men skrev det i skiftande former. Själv skrev sig R i yngre år Rabinus. I de medeltidsdokument som han fabricerade eller interpolerade med hjälp av rasurer nämns ofta Rabbar. När hans sonsöner adlades af Rabbe skedde det delvis med hänvisning till dessa förfalskningar. Barnbarnen antog ett vapen snarlikt det som R ritat (Scheffer).

R ville också förgylla sitt stift. Sålunda kan den föregivet medeltida historiken över biskoparna i Västerås, kallad Peder Svarts krönika, bestämmas till R. Andra kända förfalskningar är påven Agapetus II:s bulla 954 om de nordiska ländernas gränser samt en självbiografi av Olaus Petri. R förfalskade även numismatiska rariteter, t ex mynt som han påstod att Daljunkern hade slagit, och lurade därmed samtida auktoriteter som Nicolas Keder (bd 21) och Elias Brenner (bd 6).

En särskild grupp förfalskningar rör sig på gränsen mellan skönlitteratur och historiskt aktstycke; de förefaller vara tidigt utförda, på 1600-talet. R har i ett fall setts som "en verklig författarbegåvning" (Ahnlund). Konung Ingels synebrev är en fornhistorisk urkund utförd i en spexartad stil. R misstänks även för en falsk men talangfull medeltidsvisa som handlar om nunnan Elisif i Riseberga kloster, vidare Hjalmars och Hramers saga, avfattad på usel isländska, och den s k Peter Sparres robinsonad, som kallats lika mycket "ett historiskt-geografiskt skämt" som en förfalskning (Ahnlund, s 153). Ett ståtligt tal, hållet av R:s förmente anfader Olof Björnsson innan hans huvud föll vid Sthlms blodbad, hör också till R:s litterära meriter, liksom nunnan Ingrid Persdotters kärleksbrev, som blev en inspiration för romantikens författare och som hör till det bästa som åstadkommits av prosafiktion under stormaktstiden (v Platen). Breven röjer en ovanlig förmåga av psykologisk inlevelse och litterär gestaltning.

Trots att R avtecknar sig i brev till lärda vänner, i konsistorieprotokoll, processakter och folkliga traditioner är det svårt att få ett grepp om hans individualitet. Han har varit sammansatt och visat upp olika facetter. Det är t ex tydligt att han har uppträtt som folklig bland de höga och hög bland folket. Han var rikt begåvad, och han bör i yngre år ha ägt ett vinnande och charmerande sätt, dessutom ett skämtlynne i tidens smak. Samtidigt uppvisar R kriminella drag och har uppenbarligen varit aggressiv och instabil. I förfalskningarna röjer sig en tilltagande smak för att utmåla grymheter, vilket kan tolkas som sjukliga inslag i själslivet.

R var skönlitterärt högt begåvad. Kanske hans livsöde hade tagit en lycklig vändning och hans flit vid skrivbordet funnit ett legitimt utlopp om redan vid denna tid den historiska romanen hade varit en etablerad genre eller om överhuvud ett forum getts för vitterlek på prosa.

Brodern Olof R (1651–1717) upprätthöll från 1687 olika lektorstjänster vid Västerås gymnasium. Han har betecknats som sin tids främste kännare av grekiskan. Olof R undvek alla kyrkliga tjänster, och han tycks överhuvud inte ha haft någon ambition att göra karriär. I mycket verkar han att ha varit sin brors motsats.