Leon Rappaport

Rappaport, Leon, f 28 april 1900 i Warszawa, d 10 aug 1986 i Sthlm, Hägersten. Föräldrar: grosshandlaren Boruch Majer R o Sura Fejgi Lane. Studier vid realgymnasium i Warszawa 09–15, studentex som privatist vid univ i Wilno (Vilnius) 30 april 21, inskr där vt 21, anställd vid faderns grosshandelsföretag periodvis 20–28, inskr vid univ i Warszawa 9 juni 21, ex där 21 aug 31, chef för kassaavd vid försäkr:ab Przysztosc i Warszawa 29, avd:chef vid en konstsidenfabrik i Tomaszów 36, finansiell rådgivare vid Hjälpkommittén för polska flyktingar i Wilno sept 39–dec 40, allt i Polen, flykting i Sverige 41–45 med tillfälliga arbeten vid bl a Kooperativa förbundet (KF), Bulls presstjänst o Banankompaniet ab, Sthlm, handelsråd vid Polska beskickn i Sthlm 1 dec 45–6 maj 49 (formellt till 12 mars 51), fängslad i Polen maj 49–nov 50 o dec 52–sept 55, rådgivare vid distriktsstyr i Wroclaw där nov 50–dec 52, bosatt i Sverige från 18 sept 56, tjänsteman vid KF:s utredn:avd i Sthlm 1 april 58, sv medborgare 17 sept 59 (medborgarskapet giltigt 12 aug 60), inskr vid UU 20 nov 62, disp 11 mars 67, FD 31 maj 67, allt vid UU, förf.

G 14 nov 1927 i Polen m kontoristen Eugenia Wlodarska, f 29 dec 1902 i Edwardów, guvernementet Warszawa, d 1 febr 1993 i Sthlm, Kungsh, dtr till bokhållaren Jan Wlodarski o Aniela Maschal.

Efter högre naturvetenskaplig examen vid Warszawas universitet hade R ekonomiska befattningar vid privata företag i Warszawa och Tomaszów. I samband med Tysklands angrepp på Polen i sept 1939 lyckades han tillsammans med sin familj fly till Wilno, beläget i den del av Polen som kort därefter ockuperades av Sovjetunionen. Där arbetade han för en flyktingkommitté som bl a organiserats av och var starkt knuten till den engelska legationen i Kaunas i Litauen. Verksamheten bestod bl a i att fördela penningmedel, huvudsakligen insamlade i USA. Sedan Wilno-området införlivats med det av Sovjetunionen i aug 1940 annekterade Litauen blev situationen för R och andra polacker i området allt svårare; han fruktade deportation till det inre av Ryssland. Med hjälp av den engelske ministern i Kaunas lyckades R nyårsaftonen 1940 via Riga ta sig till Sverige, där han efter en tids kroppsarbete fick utredningsuppdrag för sv företag.

Efter krigsslutet inbjöds R till Warszawa och utnämndes till handelsråd vid polska beskickningen i Sthlm. I samband med en tjänsteresa arresterades R i Warszawa 1949 och hölls i fängsligt förvar i sammanlagt drygt fyra år. I fängelset skrev R tre kapitel av boken Determinantan, som är hans viktigaste litterära verk; papper och penna kämpade han sig till genom att hungerstrejka. Då hade emellertid den kommunistiska regimens tryck lättat något, och 1956 återförenades R med sin familj i Sverige. Han anställdes vid KF:s utredningsavdelning, där han var verksam fram till pensioneringen.

R disputerade i Uppsala på avhandlingen Kapitalbildning och befolkningsrörelse, där hans kritiska inställning till det sv ATP-systemet dokumenterades. R:s stora vetenskapliga intresse var den matematiska talteorin, som han arbetade med fram till sin död. Vetenskapliga manuskript inom detta fält skall ha sänts till specialister bl a i Polen. Efterforskningar i den matematiska referenslitteraturen har dock inte givit några spår till R:s resultat om "talgitter".

Förutom huvudverket Determinantan I (1962) och Determinantan II eller Eva (1978) publicerade R ett antal essäer, bl a Kring determinantan (1963), Kring konsten (1966), Vid kunskapens gräns (1976) och Vid skönhetens källa (1981), vilka möjligen är delar av en planerad självbiografi. I tidskriften Fenix publicerade R 1987 uppsatsen Färgerna, universums hölje, som är ett utmärkt exempel på vidden av hans intressen och kunskaper i naturvetenskap, matematik, konst, musik och humaniora. Hans emotionella inställning till vetenskapen var säkerligen influerad av att han redan i ungdomen påverkades av chassidisk mystik.

Romanen Determinantan, det centrala verket i R:s litterära produktion, väckte tyvärr ej det allmänna intresse som man kunde ha väntat efter de positiva recensionerna på de stora tidningarnas kultursidor. Troligen är kombinationen av litterär text och kunskapsförmedling inom filosofi och grundläggande matematik för svår, trots att bokens huvudsyfte enligt R är att ge kunskap om människan. R anser att discipliner inom de exakta vetenskapernas gränsområden som psykologi och sociologi, även om de försöker utforska människan, uppehåller sig vid hennes periferi och ej når fram till hela människan.

R uppställer en hypotes rörande källorna till människans aktivitet, som enligt honom har två oföränderliga utgångspunkter, dels hennes förmåga till vetenskapligt skapande med den däri inbyggda intellektuella känsligheten, dels hennes mellanindividuella aktivitet. Båda dessa aktiviteter har enligt determinantteorin en gemensam källa. Tolkningen i hypotesens termer ger människans modell, som är en abstraktion, dock ej mer abstrakt än de exakta vetenskapernas sedvanliga modeller, men enligt erfarenheten svårare att assimilera. I det mänskliga samhället tycks det existera en automatiskt verkande mekanism som genom att hämma den mellan-individuella aktiviteten successivt förskjuter inriktningen av människans aktivitet mot världsalltets verklighet. Mänsklighetens öde tycks bero av jämvikten mellan utvecklingen av dessa aktiviteter. Om denna jämvikt förskjuts mot de mellanindividuella aktiviteterna innebär detta enligt R, att mänsklighetens existens blir jämförbar med en lindansares vandring på en lina i dimma över en avgrund. – Människor jämför sig med varandra och varje system av mänskliga värden utgör en jämförelseskala. Enligt sin egen skala anser sig en människa stå högre, lägre eller i nivå med andra. Hon befinner sig sålunda i ett ojämviktstillstånd, som undergår ständiga förändringar. Det finns mänsklig aktivitet som kan tolkas inom ett visst ojämviktssystem. Alla sådana aktiviteter och emotioner kallas determinantiva.

De filosofisk-matematiska delarna och resonemangen i boken knyts till den omgivande världen, dvs "verkligheten", genom det matematiska seminariet vid ett universitet, där många av romanens personer deltar, bl a centralgestalten Peter Waldenau, en rik och väletablerad medborgare, som förekommer såväl i bokens personskildrande avsnitt som i de vetenskapliga. Dennes egna intressen uppges röra litteratur, musik och måleri, även om han stundom grips av längtan efter den etablerade vetenskapen med dess utbyggda tekniska apparat som erbjuder stödet av fastställda fakta och som därigenom ger säkerhet, lugn och tröst. Vid seminarierna sammanträffar Peter med deltagare som arbetar med välkända specialiteter, som han själv har svårigheter att tränga in i. De kommentarer som dessa forskare utbyter ingår i det spel som syftar till att framkalla uttryck för erkännande och beundran från motparten, dvs de ingår i det determinantiva spelet. – I bokens andra del är kärlekshistorien mellan Peter och den musikaliskt överbegåvade bondflickan Eva Malesa väsentlig. Trots romanens filosofiska anknytning understryks de erotiska inslagen i umgänget mellan personerna.

Romanen rör sig i det intellektuella gränsområdet mellan matematik, musik och filosofi. Det förekommer utförliga musikexempel hämtade från Bach, Vivaldi, Skrjabin och Sjostakovitj. De vetenskapliga resultat som används som referenser för romanens handling är den tyske fysikern Werner Heisenbergs osäkerhetsrelation och den österrikiske matematikern Kurt Gödels teorem. Dessa satser begränsar enligt R våra möjligheter att förvärva kunskap om världen. Heisenberg ger en begränsning för våra mätande mekanismer och Gödel för våra modellerande. R är dock optimistisk angående människans förutsättningar att utveckla nya mekanismer för att förvärva kunskap, metoder som nu är okända.

R anser att Gödels teorem kommer att få en avgörande betydelse för uppfattningen av vårt samhälle och vår tid. Han miss- tänker, att människor om tusen år kommer att betrakta vår tid inte som en period av krig och revolutioner utan som den period då Gödels teorem framkallade den dittills djupaste krisen i den mänskliga tankens historia, som vi inte vet när – eller om – den kan komma att övervinnas. Samhället är fjättrat av automatiken i de mellan-individuella aktiviteterna, och dess medlemmar är hjälplösa inför denna automatik. Enda möjligheten att kunna undvika detta självmord är att mänskligheten lyckas likvidera den determinantiva aspekten hos alla partier och slutligen hos själva samfundet. Det gäller alltså att motarbeta determinantans degeneration. – I sista kapitlet av Determinantan II nämns att familjen Waldenau har bildat en stiftelse, Evin, för att medverka till att förändringarna i människans determinantiva ojämviktssystem blir positiva. Hoppet är knutet till möjligheten att fördjupa solidariteten mellan människor till solidaritet inför universum, då vi kommer "att inse med en obeskrivlig klarhet att kontakt med universum är frihet, skapande och glädje".

Viktiga upptäckter inom fysik och matematik utgör bakgrunden till handlingen i R:s böcker Determinantan I och Determinantan II (eller Eva). Romanerna har ett egenartat och svårtillgängligt budskap. De har, och det gäller kanske särskilt Eva, avsatt spår i astronomen och författaren Peter Nilsons (f 1937) författarskap, som även han rör sig i gränslandet mellan vetenskaplig essäistik och skönlitterär diktning.