Peter G Reizenstein

Reizenstein, Peter Georg, f 25 febr 1928 i Nürnberg, Tyskland, d 21 juli 1993 i Danderyd, Sth. Föräldrar: sv konsuln Max Leopold R o Berta Hesslein. Studentex vid H a l å Östermalm, Sthlm, 46, MK vid Kl 21 febr 50, amanuens o assistent vid patologisk anatomiska insdt periodvis 53–56, ML 2 sept 54, allt vid KI, förste underläk vid Serafimerlasarettets med klinik, Sthlm, 1 april–30 dec 57, vik förste underläk vid Karolinska sjukhusets (KS) med klinik 1 jan–3 maj 58, ord 1 juni 58, MD vid Kl 20 okt 59, visiting research associate vid Medical research center, Brookhaven national laboratory, Upton, New York, USA, 27 okt 59–11 mars 61, doc i hematologi vid KI 61, vik e o doc o prof där periodvis 62–84, underläk vid KS:s med klinik 1 jan 62, biträdande överläk 1 jan 63, extra överläk och chef för hematologiska sektionen 1 april 67, tf överläk i med, särsk hematologi, 1 jan 71, ord 19 maj (tilltr 1 juni) 72–1 okt 86, konsulttjänst i överläkarställn från 1 aug 86, allt vid KS, överläk o chef för strålskyddsmed laboratoriet vid Statens strålskyddsinst från 1 juli 86, erhöll prof:s namn 15 dec 88.

G 8 nov 1952 i Sthlm, Osc, m adjunkten, FM Anna-Lisa Hall, f 18 mars 1925 i Östersund, Norrlands art:reg, dtr till löjtnanten Ernst H o läraren Hulda Kristina Andersson.

Peter R tillbringade sin tidiga barndom i Nürnberg och inflyttade 1934 tillsammans med sin mor och en syster till Östermalm i Sthlm. Fadern, som 1932 utnämnts till sv konsul i Nürnberg, anslöt sig kort före andra världskrigets utbrott. Familjen var mosaiska trosbekännare. R fick sin läkarutbildning vid Kl och knöts efter en kortare tjänstgöring vid Serafimerlasarettet till den medicinska kliniken vid KS, som då stod under professor Henrik Lagerlöfs ledning. Med avbrott för en längre forskningsvistelse i USA förblev R sjukhuset trogen under hela sitt liv.

Efter återkomsten från USA 1961 etablerade R det första hematologiska laboratoriet vid KS. Inom dess väggar lät han även bygga ett av de första sv strålningsfria rummen för mätning av låga radioaktiviteter hos människor. Vid utformningen av detta laboratorium kom inte minst R:s stora uppfinningsrikedom dll sin rätt. Han hade läst sig till att gammalt stål förlorar sin radioaktivitet och att sådant stål kunde erhållas från marinens skrotade pansarskepp. R lät således bygga väggar av tjock stålplåt från pansarskeppet Manligheten. Efter samråd med geologiprofessorer gjordes botten på hans kammare av den icke radioaktiva stenen hoforsit. Laboratoriet möjliggjorde genomförandet av R:s grundläggande studier över kroppens omsättning av spårämnen.

R:s avhandling och tidigaste forskning inriktades på vitamin B12, dess upptag från tarmen, fördelning i kroppen, omsättning och förluster. Genom helkroppsmätning, som möjliggjorde analyser av radioaktivt B12 och dess omsättning i kroppen, kunde han bidra till att klarlägga en rad frågor rörande B12 som idag är grundläggande kunskap inom hematologin. Hans arbeten på detta område var internationellt mycket tidiga och hade delvis pionjärkaraktär. R fortsatte sedan användningen av helkroppsmätare för studium av andra spårämnen, bl a i en stor serie arbeten om järnabsorption och järnbehandling.

R var en produktiv forskare. Han är huvudförfattare eller medförfattare till c:a 600 vetenskapliga och populärvetenskapliga arbeten, flera av dem publicerade i de allra främsta internationella vetenskapliga facktidskrifterna, förutom ett par hundra abstracts. Som engagerad handledare för- de han fram flera unga forskare till disputation. Eftersom han var aktiv som forskare till slutet av sitt liv, fick flera av hans arbeten publiceras postumt. R var en av initiativtagarna till European School of Hematology (ESH) och till den internationella vetenskapliga facktidskriften Medical Oncology and Tumör Pharmacotherapy. Han åtog sig uppdrag från FN och WHO, och 1980–81 var han inbjuden biträdande professor vid Frankrikes främsta institution för cancerforskning, Gustave Roussy Institutet i Villejuif i Paris, där han undervisade och forskade. R åtog sig ofta uppdrag där hans språkbegåvning kunde utnyttjas, och han var redaktör för flera internationella vetenskapliga facktidskrifter.

I första hand var dock R läkare och kliniker. I sin forskning och omfattande populärvetenskapliga verksamhet syftade han nästan alltid till klinisk tillämpning för diagnostik, behandling, förebyggande av sjukdomar eller till utvärdering som underlag för förbättring av vården. Hans huvudintresse som forskare gällde klinisk och sedan immunologisk leukemiforsk- ning. R byggde upp en hematologisk vårdavdelning och en öppenvårdsmottagning inom den medicinska kliniken vid KS. Han var också först i landet med att genomföra transplantation av patientens egen benmärg för att minska de icke önskvärda sidoeffekterna av cytostatikabehandling. 1981 tog han initiativ till bildandet av en patientorganisation för blodsjuka i Sthlm, vilken utvecklades till Riksförbundet för Blodsjuka, där han var medicinsk rådgivare. R var bland de första vid KS att öppna en kvällsmottagning för sina patienter.

R förstod tidigt nödvändigheten av att genomföra en effektivisering av vården för att, inom ramen av befintliga resurser, möta de behov som skulle uppkomma genom tillämpning av den medicinska forskningens och utvecklingens resultat, men han hävdade också att dessa effektiviseringar måste kombineras med kvalitetssäkring. R blev, även internationellt, en av de främsta förespråkarna för utarbetande av metoder för kvalitetssäkring inom sjukvården. Han publicerade flera arbeten inom området och blev initiativtagare till och ordförande i Sv förening för vårdkvalitet, senare även i dess internationella motsvarighet, International Society of Quality Assurance in Health Care. Det var naturligt för R att från denna plattform intressera sig för den del av vården som är svårast att effektivisera och även utvärdera - vården av gamla. I den fortgående samhällsdebatten tog han upp även andra äldrefrågor.

R var intresserad av miljöfrågor och hur risker värderas och hanteras. I samhällsdebatten betonade han att man förbiser stora risker och ägnar sig åt de små, att man silar mygg och sväljer kameler. Detta intresse torde ha bidragit till att han 1986 utnämndes till chef för strålskyddsmedicinska laboratoriet vid Statens strålskyddsinstitut. Han började sin verksamhet där mitt under Tjernobylkatastrofen och blev omedelbart engagerad i uppgiften att ge en balanserad information till allmänhet och sjukvårdspersonal. Med dessa färska erfarenheter som grund byggde han sedan upp en nationell medicinsk beredskapsgrupp för olycksfallsinformation.

R framhöll tidigt att en av de största strålningsriskerna för människor gällde ett i Sverige då inte tillräckligt uppmärksammat problem, den i landet snabbast ökande tumören, den pigmenterade hudcancern (malignt melanom). Detta var en följd av våra solvanor, med plötslig, stark solexponering av barn och i samband med resor till varma länder under den långa nordiska vintern när huden är fattig på pigment och känslig för plötslig långvarig solexponering. Han manade till försiktighet och startade en interdisciplinär samarbetsgrupp som lade upp ett tioårsprogram för att förebygga malignt melanom.

R var en framsynt, innovativ och orädd deltagare i den allmänna samhällsdebatten. Han vågade tidigt dra slutsatser av sin egen och andras forskning, vågade tidigt tillämpa forskningens resultat. Hans engagemang i samhällsfrågorna ledde till att han blev medlem i Folkpartiet och även valdes till v ordförande i miljönämnden i sin hemkommun Danderyd.

R var en ovanligt mångsidig person. Han ägde ett rörligt intellekt, en forskares nyfikenhet parad med ett socialt patos, vilket ofta styrde valet av områden han ägnade sig åt och bidrog till att han ständigt gav sig i kast med nya och innovativa projekt. Hans styrka var att söka okonventionella lösningar, överraskande ofta med framgång. R var en god organisatör och ett starkt stöd åt patienter och medarbetare.