Olavus Petri

Olavus Petri (Phase), f möjl 6 jan 1493 (eller 1497) i Örebro, d 19 april 1552 i Sthlm. Föräldrar: smeden Peter Olofsson o Kristina Larsdtr. Inskr vid univ i Leipzig o Wittenberg sommarterminen 16, baccalaureus i Wittenberg 17 mars 17, mag där 11 febr 18, fortsatta studier där till senast 19, kansler hos biskop Matthias Gregersson (Lillie; bd 23) i Strängnäs 20, diakon där sept 20, skolmästare o predikant där våren 23, Sthlms stads sekr april 24, predikant i Storkyrkan där från 24, Gustav I:s kansler 14 juni 31–maj 33, prästv i Strängnäs 30 aug 39, dömd till döden 2 jan 40 men benådad, medl av räfsteting maj 41, insp för Sthlms skolor aug 42, kh i Sthlm från 7 april 43.

G 12 febr 1525 i Sthlm m Christina (Mikaelsdtr ?), d 1561 i Sthlm (ringn i Nik 17 jan; se Borgmästare o råds arkiv före 1636, vol 214, s 62, SSA), dtr till Malin (sannolikt Hansdtr), ev i hennes äktenskap m skräddaren Mikael Jönsson.

O:s levnadslopp kan indelas i fyra klart avgränsade perioder: Studiegången och åren som diakon i Strängnäs; det stora genombrottet som "Sveriges reformator" med en omfattande skriftproduktion kulminerande i handboksmaterialet för en reformatorisk gudstjänst (1524–31); krisskedet 1530-talet som snart friställd k sekreterare, frispråkig predikant och kritiker av kungen (1531–40); de sista tio åren som allmänt aktad och betrodd kyrkoherde i Sthlm, sysselsatt med studier och forskningar inom olika ämnesområden (1541–52).

Den viktigaste perioden under studieåren är tiden i Wittenberg. Den sammanföll med reformationens genombrottsår då Luther först framträdde som reformator. O säger ingenstädes att han hört Luther föreläsa, men hans sätt att referera till honom – exempelvis i polemiken med Paulus Helie (se nedan) – är bevis nog för att han haft en levande kontakt med honom. I aug 1518 inledde Melanchthon sin undervisning i Wittenberg och det inflytande denne utövat på O – avläsbart bl a i hans juridiska skrifter – torde också som bakgrund ha att O följt dennes föreläsningar. Av stor betydelse för O har också varit att undervisningen i Wittenberg helt allmänt präglats av de nya humanistiska strömningarna i tiden. Vid sidan av de obligatoriska kurserna för magistergraden anordnades även "humanae litterae" med inriktning på språk, juridik och historia.

Att O var i Wittenberg under reformationens och humanismens genombrottsår har efter Henrik Schück starkt betonats i forskningen. "Hans betydelse i den svenska reformationen blir framför allt, att han lever sitt liv under det friska intrycket av en ny stor Guds gärning med mänskligheten i hans dagar och av att hans kallelse är att lära Sveriges folk att känna, förstå och tillägna sig denna Guds gärning" (Westman 1918, s 162).

I Strängnäs med dess starka humanistiska lärdomstradition har O kunnat vidareutveckla sina humanistiska studier. Att biskop Matthias tog honom till sig, gjorde honom till sin kansler och vigde honom till diakon visar att Matthias sett positivt på O:s inställning till Luther och dennes förkunnelse. I sin sv krönika vittnar O också om den nära kontakt han hade med biskopen under dennes förhandlingar med de stridande före Sthlms kapitulation.

Sedan det politiska läget i landet stabiliserats efter danskarnas fördrivande och Gustav Erikssons (Vasa) val till riksföreståndare får en annan personkontakt inom Strängnäs domkapitel större betydelse än Matthias, nämligen ärkedjäknen Laurentius Andreae (bd 22). Enligt en tradition (förmedlad av Peder Svart) skulle O ha gjort denne till lutheran. Laurentius talar i ett brev till munkarna i Vadstena 1524 (se nedan) om 'det. lilla han sett av Luthers lära', vilket då bör tolkas som att han blivit informerad om den i första hand genom O. Men det måste nog beaktas att Laurentius i frågor om förhållandet mellan församling och kyrka och rätten till kyrklig egendom argumenterar på ett sätt som tyder på inflytande från äldre reformatoriska riktningar.

Förhållandet mellan O och ärkedjäknen torde då kunna beskrivas så, att den senare med sin på andra grunder vunna radikala inställning till förhållandet mellan stat och kyrka förts vidare till djupare insikt om Luthers reformatoriska tankar genom O. I det samspel som de två efter hand utvecklar förefaller O vara idégivaren och utformaren av den reformatoriska förkunnelsen, Laurentius i sin tur verkställaren och möjliggöraren.

De tidigaste uppgifterna om deras samverkan har förmedlats av Hans Brask (bd 6). Han hade på våren 1522 utfärdat ett öppet brev med förbud för lutherska skrifter. Men våren 1523 fick han klart för sig, att det i Strängnäs utvecklades en anmärkningsvärd luthersk aktivitet. Han underrättade Johannes Magnus (bd 20) om att det förekom 'vrånga klerker besmittade – som det är att befara – av den lutherska surdegen, som övertygar vissa lekmän att kyrkan är till för folkets skull och att därför vad kyrkan äger tillhör folket'. Det är samma uppfattning som Laurentius gör sig till talesman för i sitt brev till Vadstenamunkarna i febr 1524. Att Brask med "vissa lekmän" avser Gustav Eriksson (Vasa) torde det inte råda något tvivel om. Det skulle tala för att Laurentius redan före riksdagen i Strängnäs haft kontakt med Gustav i kyrkliga frågor. Brask kunde nämligen meddela Uppsala domkapitel, att det var en viss person i Strängnäs som spred den lutherska smittan utan att hans överordnade ingrep mot honom. Detta vet han, därför att han av brevuppgifter att döma skrivit till Laurentius och begärt att denne skulle ingripa mot O men fått ett avvisande svar. Från vem eller vilka Brask fått sina uppgifter om O vet vi inte, men han har fått sig tillsänt en förteckning över kätterska uttalanden av O. Denne uppges där ha sagt: 'Ingen har här predikat sanningen för eder förr än jag'. Han har angripit tiggarmunkarna och helgondyrkan. Han har förklarat att predikarämbetet är det förnämsta och att predikan går före mässan. Han har uttalat sig för att bikten bör ske i hjärtat för Gud allena och ej för prästen.

Allt detta skulle O ta upp i sin senare förkunnelse, dock modererat när det gäller hans övermodiga uttalande att han är den förste som predikat sanningen för folket. Uppgifterna är av stort intresse genom att de pekar på Strängnäs som centrum för luthersk aktivitet och på O som bärare av den lutherska förkunnelsen.

I brev till Johannes Magnus krävde Brask att denne skulle kalla O till rannsakning och talade även om en allmän undersökning i samtliga stift rörande förekomsten av lutherskt kätteri. Johannes Magnus svarade att han vänt sig till kungen som emellertid undvikit att ta ställning men uppmanat honom att visa moderation vid eventuella åtgärder.

Det i fortsättningen helt avgörande blir – liksom i Tyskland – landsfurstens/ kungens inställning. Den har Gustav I markerat genom att göra Laurentius till sin sekreterare och vid riksdagen i Vadstena på nyåret 1524 dessutom till medlem av riksrådet. I det brev Laurentius sedan skrev till munkarna i Vadstena framträder vad som skulle bli ett ledmotiv: att det inte var fråga om en ny lära utan om den rätta läran, vilket kunde bevisas med evangeliet. Vad reformatorerna ville få till stånd var, liksom i Tyskland, en prövning i någon form av denna huvudfråga.

Det är i denna situation helt följdriktigt, att Gustav i början av maj satte in O som sekreterare i det av honom själv utsedda nya rådet i Sthlm. Kungens ställningstagande understryks i den av O själv formulerade notisen om händelsen i stadens tankebok. Gustav utverkade av biskopen i Strängnäs – som jämte en del av riksrådet var närvarande – att O blev fri från diakonatet. Och, än mer betydelsefullt, större delen av riksrådet var närvarande med Johannes Magnus i spetsen.

Brask reagerade på utnämningen med ett brev till kungen, där han varnade denne för att ge Luthers lärjungar beskydd innan ett allmänt koncilium avgjort lärofrågan. Gustav svarade att han inte kunde se någon anledning att förbjuda Luthers skrifter, eftersom de inte blivit bedömda av opartiska domare. Därför kunde det vara nyttigt, att båda parters skrifter kom för människors ögon, så att Brask och andra förståndiga män kunde träffa ett avgörande. Kungen ställde sig här på samma plattform som reformatorerna som antagligen hade formulerat brevet. I febr 1525 gifte sig O. Bröllopet ägde enligt Brask rum med utmanande offentlighet och all solennitet.

Brask fördömde giftermålet och menade att det skulle öka ryktesspridningen om den nya läran. Det 'omtal' som saken kunde väntas väcka måste också drabba kungen. O:s giftermål var ogiltigt och själv var han i bann efter kyrkans lag. Brask uppmanade kungen att rätta till det hela.

Men kungen vek undan. Han påstod att han inte vetat om något i förväg. På hans fråga hur O ville försvara giftermålet hade denne sagt att han ville försvara det med Guds lag inför rättsinniga domare. Eftersom han var redo att försvara sig inför rätta kunde kungen inte hindra honom. Därefter gick han till angrepp. Han fann det besynnerligt att en kyrkans man skulle vara i bann för äktenskap som Gud inte förbjudit men inte för hordom och andra slemheter som Gud förbjudit. Det var argument som skulle återkomma i O:s skrift om äktenskapet. O har också enligt Brask i brev till honom försvarat sig 'med mång ord och liten skäl'.

Sommaren 1525 tog Gustav I ett märkligt initiativ. Han påtalade inför Johannes Magnus behovet av en översättning till svenska av NT och anmodade honom att organisera arbetet. I brev till samtliga domkapitel och större kloster refererade Johannes Magnus kungens argument, i huvudsak desamma som O sedan anförde i företalet till NT. Johannes hade därför på kungens inrådan fördelat arbetet på domkapitlen och klostren och givit översättarna tid till början av sept, men tiden sträcktes ut. Vid herredagen i Vadstena i jan 1526, där prelaterna och de övriga i arbetet engagerade var närvarande, diskuterades översättningsarbetet. Man kom överens om att sända sina översättningar till domkapitlet i Uppsala.

Sommaren 1525 hade den tyske boktryckaren Richolff kommit till Uppsala och där satt upp ett tryckeri. Det flyttades dock snart till Sthlm, där 14 febr 1526 'En nyttig undervisning'... utkom. Richolffs stora uppgift blev emellertid att trycka översättningen av NT. Den utkom 15 aug s å.

'En nyttig undervisning' har ingen uppgift om författare eller utgivare. Den har dock tidigt på allmänna grunder förknippats med O (Scüick), vilket har bekräftats av nyare forskning. Enligt denna måste 'En nyttig undervisning' betraktas som en i mycket självständig bearbetning av O på grundval av Luthers Betbüchlein och skrifter av sydtyska reformatorer, främst Martin Bucers Das ym selbs, Urbanus Rhegius' symbolutläggning av trosartiklarna samt Johannes Bugenhagens psaltarkommentar. Tankegångar och uttryck som ordagrant återkommer i senare skrifter av O bestyrker hans författarskap. Med 'En nyttig undervisning' har O velat ge en fullständig framställning av frälsningens väg sådan den skildras i skriften, från skapelsen till den slutliga fulländningen. Det är detta framställningssätt, att foga in budskapet i en frälsningshistorisk ram, som är så typiskt för honom och som präglar hela hans författarskap.

NT har heller ingen uppgift om utgivare eller översättare. Frågan härom har också visat sig svår att lösa. Vissa allmänna slutsatser torde dock kunna formuleras.

Flera forskare har framhållit, att det finns stora olikheter mellan böckerna i NT. Skiljaktigheterna talar bestämt emot äldre uppfattningar, att antingen Laurentius eller O utfört översättningsarbetet. Deras medverkan torde främst ha bestått i att de organiserat arbetet och eventuellt slutredigerat texterna.

Laurentius skriver i ett brev till ärkebiskop Olav i Trondheim om 'vår' översättning i motsats till den danska 1524. Han anser, att den danska i företal och glosor innehåller åtskilligt anstötligt, som 'vi' avhållit oss från i 'vår översättning', eftersom 'vi' inte vill förarga någon.

Av brevet framgår tydligt att Laurentius haft en ledande roll i sammanhanget. O har på innehållsliga grunder antagits vara författare till den i förhållande till Luther självständiga delen av NT:s förord. Att språket ansetts tyda på Laurentius, får då tolkas som att de båda nära samarbetat. Den bild som därmed framträder är den – med hänsyn till Laurentius' och O:s ställning och inbördes förhållande – tämligen självklara, nämligen att de verkat tillsammans i det organisatoriska arbetet och vid författandet av de ideologiskt viktiga förorden men att en rad andra personer stått för översättningsarbetet.

På hösten 1526 skärptes motsättningarna mellan det katolska etablissementet och reformatorerna. Brask hade fått tillgång till några antilutherska skrifter som han lät kringsända och ämnade trycka. Gustav beslagtog Brasks tryckeri och förbjöd honom att trycka och sända runt skrifterna. I stället uppmanades han att skicka några lärda män till Sthlm för att framlägga sina bevis för att det i Sthlm predikades en ny lära. Brask avvisade förslaget: Vad som var den rätta läran var sedan länge fastställt.

Reformatorerna, som säkerligen stod bakom kungens brev, var emellertid mycket angelägna om att få ett avgörande till stånd. De önskade att kungen efter tyska föredömen skulle låta sätta upp ett antal frågor i grundläggande teologiska problem som båda parter sedan skulle få besvara. I dec 1526 utsände också Gustav tio frågor till, som det heter, lärde män över riket för att de skulle avge utlåtande om vad som var riktigast efter skriften. De sändes bl a till Peder Galle (bd 16) i Uppsala och till O.

Frågorna har en anmärkningsvärt stark inriktning på aktuell kyrkopolitik. De behandlar Guds ord i förhållande till kyrklig sedvana, prästers och biskopars välde, kyrkans bud och stadgar samt bann och påvens herradöme. Först den sjunde frågan gäller hur människan kan vinna salighet och följs av frågor om uppenbarelser och skärseld.

Över julen 1526 vistades Gustav i Uppsala. Där mottog han svar från Peder Galle och kallade dit O för disputation med denne. Men Galle vägrade och O fick nöja sig med att muntligen föredra sina svar inför kungen och en del av riksrådet. Båda parter ålades då att skriftligen inkomma med sina svar på de tio frågorna, som utökades med två rörande klosterleverne och nattvard.

I ett brev till rikets menighet i jan 1527 tog Gustav I klart ställning för reformatorerna och angav ett handlingsprogram. Han tillbakavisade inledningsvis ryktena om att han skyddade predikare som lärde ut en ny tro. Kungen ämnade kalla samman rikets råd och de förståndigaste männen i riket för att rannsaka vad som var rätt. I avvaktan på ett sådant k initiativ började O arbeta ut sina skriftliga svar. Han hade fått tillgång till Galles svar och avsåg också att formulera genmälen till dem. Hans arbete avbröts av att den danske karmelitermunken Paulus Helie författat en stridsskrift mot Luther som cirkulerade i avskrifter i landet. O lämnade de tolv spörsmålen och skrev i stället ett svar på Helies skrift.

O inleder skriften mot Helie med att i glädjefyllda ordalag prisa Gud, för att han 'nu' låter sitt heliga ord gå ut över världen. Men djävulen verkar mot detta och har uppväckt en falsk profet i Danmark, Paulus Helie. Synbarligen skrev O i en känsla av att helt behärska situationen, och han tvekar inte om att han kom med ett 'sanningens budskap'. Han följer Helie punkt för punkt men utvecklar sin kritik till en redovisning av den evangeliska ståndpunkten i centrala frågor. I sina utläggningar visar O en djup förtrogenhet med Luthers och de sydtyska reformatorernas skrifter. Vad som också faller i ögonen är O:s stora kyrkohistoriska beläsenhet.

Svaret på Paulus Helies sändebrev förelåg i tryck 28 mars 1527. 14 maj var O färdig med sitt 'Svar på tolv spörsmål'. Det innehåller inte bara hans svar utan även Peder Galles samt O:s vederläggning av dessa. Det är i huvudsak samma materia som behandlas i de två skrifterna och grundmaterialet är också detsamma. Vissa avsnitt vidareutvecklar O, t ex angreppet på kyrkans världsliga makt och betonandet av ordets förkunnelse som det centrala, uttryckt i ofta citerade kärnord: 'Förkunna Guds ord är prästs ämbete, såsom smida är smeds ämbete.'

Det var en mäktig författarprestation att på så kort tid utarbeta dessa två stora och vad gäller idéomfånget snart sagt allomfattande skrifter. Men O var inne i en period av intensiv skriftförberedelse. I båda svaren avstod han från att utveckla argumentationen i en rad ämnen under hänvisning till att han planerade särskilda skrifter om dem. Det skulle dock dröja ett år innan dessa kom ut, eftersom andra uppgifter var mer maktpåliggande.

I maj 1527 kallade Gustav I till riksdag i Västerås. Laurentius Andreae skrev propositionen. Dess dominerande inslag är frågan om rikets tillstånd och behovet av ekonomiska resurser för att förbättra det. Argument för att kyrkans rikedomar borde överföras till staten hade i rikt mått levererats av O i hans stridsskrifter. De återkommer i propositionen. Själva fundamentet, den nya tron, ägnas inget större utrymme. Kungen erkänner, att han låter predika Guds rena ord och evangelium. Han har anmodat de predikanter som anklagats för att ha infört en ny tro i riket att komma till riksdagen och stå till svars för sin förkunnelse.

Riksdagen fattade långtgående beslut i de ekonomiska frågorna, men i fråga om den nya tron intog den en försiktig hållning. Det sägs, att de närvarande bett kungen få höra båda parternas "lärare" komma samman och disputera så att de kunde höra vilken part som hade mest rätt. Av parternas disputation och predikan kunde ständerna inte finna annat än att de båda hade goda skäl och icke predikade annat än Guds ord. Man lovade kungen att stilla ropet om den nya tron och straffa dem som spred ryktet därom. 'Och bådo där alla om att Guds ord måtte allestädes i riket renliga predikat varda' (GIR 4, s 231).

Efter Västerås riksdag stod O högt i Gustavs gunst. Han kvitterade ut pengar ur räntekammaren till stipendier åt tre studenter, bl a brodern Laurentius, och han fick tillstånd av kungen att byta till sig ett hus som ägdes av Själagården i Sthlm och som gav bättre ränta än det han hade. Men framför allt: Kungen utsåg honom till att predika vid sin kröning i Uppsala 12 jan 1528.

Kröningspredikan är en mäktig oratorisk prestation. Med utgångspunkt i sin uppfattning, att konungens ämbete är instiftat av Gud, talade O om de plikter en konung hade gentemot sina undersåtar och de skyldigheter dessa hade gentemot honom, framför allt att vara honom underdånig. O vände sig mot alla som gjort och gjorde uppror mot konungen och åstadkommit att infödda sv herrar fördrivits och utländska tyranner kommit i deras ställe. Det kunde ännu ske om undersåtarna inte insåg att de måste 'skicka sig kristeliga mot sin konung som kristet folk bör göra' och överlåta regementet till honom. I O:s predikan förekommer återklanger från Luthers skrift Von weltlicher Oberkeit och Martin Bucers Das ym selbs... Men det som ger predikan dess särprägel är O:s självständiga hållning och hans attityd av att tala till en jämlike.

I kröningspredikan prisade O kungen för att denne vinnlade sig om att Guds ord skulle ha framgång. Det kan heller inte råda någon tvekan om att det är kungens positiva inställning till reformatorerna och deras förkunnelse som banat vägen för dem och skyddat dem mot angrepp. De har efter besluten i Västerås och med kungen som säkerhet känt sig fria att gå vidare.

1528 utkom alla de skrifter O förebådat i stridsskrifterna. Tidigt på året utgav han tillsammans med Laurentius 'En nyttig postilla'. Arbetet med den har enligt förordet forcerats, därför att många präster bett om hjälp. De har inte själva kunnat utveckla evangelietexten och ville ha vägledning. Postillan omfattar sommarhalvåret och är i stort sett en översättning av Luthers postilla (1526). Översättarna hade dock funnit att predikningarna dels var alltför svåra att förstå, dels innehöll så många angrepp på olika företeelser att de kunde verka stötande på 'de svaga'. Därför hade översättningsarbetet inte fullföljts. De nöjde sig med sommarhalvåret och lovade att återkomma med en annan 'slätt postilla', som var och en kunde förstå och 'de svaga' inte behövde förargas över. Det löftet uppfyllde O med 'En liten postilla' ... (1530) omfattande hela året. Predikningarna i den är korta, närmast bara en utläggning av evangelietexten.

Talet om återhållsamhet av hänsyn till 'de svaga' återkommer i flera av de skrifter O utgav under 1528 och visar, att motståndet mot ändringar av gudstjänst och kultformer var en viktig faktor att räkna med. I den första skriften behövde han emellertid inte ta sådana hänsyn.

O fick 10 maj i sina händer en ny skrift av Helie, där denne skarpt angrep Gustav och svenskarna för konsekvenserna av besluten i Västerås. Den väckte O:s vrede och i rasande fart skrev han ett svar, 'Ett fögo sändebrev till Paulus Helie' (27 maj). Det är ett förintande motangrepp, där O visar sin fullständiga behärskning av den aktuella debatten och dess ideologiska underlag. O:s skrift är en skarpt formulerad demonstration av alla de oarter den katolska kyrkan och dess prästerskap gjort sig skyldig till genom århundradena. Den visar en sida hos O, som eljest bara skymtar fram här och var, en slagfärdighet i repliken som i muntliga disputationer måste ha haft en stark effekt både på motståndare och åhörare.

Under året kom sedan i rask följd ytterligare fem smärre skrifter. Samtliga är utgivna med O som författare utom 'En liten bok om sakramenten' (14 aug). Troligen har denna tillkommit i samarbete mellan Laurentius och O men återgår i stora stycken, ibland ordagrant, på tyska förlagor.

I 'En kristlig förmaning till klerkeriet' (12 juni) tar O upp ett problem som aktualiserats genom Västeråsbesluten, nämligen att lekmän ifrågasätter om de är skyldiga att löna sina präster. Liksom i kröningspredikan utreder O vad de två parterna, präster och lekmän, är skyldiga varandra. Prästernas främsta uppgift är att förkunna ordet, att predika, och lekmän bör ge dem lön för detta eftersom deras salighet hänger på att de hör och anammar Guds ord. Han slutar med att lekmän nu vill se sin 'evangeliska frukt', att slippa ge prästerna vad dem tillkommer. Men O är optimistisk: Inställningen blir nog en annan när prästerna börjar predika Guds ord, 'ty Gud har lovat att hans ord skall ge frukt när de troliga predikas'.

Skriften 'En liten undervisning om äktenskapet'... (27 aug) har samma aktualitetsprägel som den föregående. Först talar O om äktenskapet i sig självt, sedan om för vem det är tillåtet och sist om att ingen kan förbjuda någon äktenskap. Äktenskapet är av Gud instiftat och det gäller då för både man och kvinna att uppfylla de plikter som Gud ålagt dem. Men O talar inte bara om plikt, han talar också – i ord som inte kan missförstås – om den kärlek som man och kvinna kan ha till varandra.

I den andra delen angriper O celibatet. Det står i direkt strid med Guds ord, att alla som inte kan leva i kyskhet skall ingå äktenskap. O hänvisar till Paulus som inte gör några undantag här. Hans ord gäller både präst och munk, klosterjungfrur och nunnor. I tredje delen bevisar O – bl a genom en utförlig historisk utredning – att det inte finns någon biblisk grund för krav om celibat.

O slutar skriften med en maning till alla som känner med sig att de inte är 'begåvade med kyskhet' att gifta sig. Han är medveten om att många inte vågar ta detta steg av rädsla för att kallas kättare och ogärningsmän. Men de är då ej värda att kallas kristna, ty Guds ord kräver av den som inte kan leva i kyskhet att ingå äktenskap.

I 'En liten bok i vilken klosterleverne förklarat varder'... (13 nov) hårdnar tonen än mer. O inleder med att han egentligen känner sig otillräcklig för att till alla delar kunna beskriva det bedrägeri och den falskhet som under århundradena utmärkt klosterväsendet och fortfarande gör det. 'Ty detta ogudaktiga väsende är större än vad en man kan beskriva'. Det är en kraftig markering av den avsky O känner för klosterväsendet. Efter en historisk utredning om hur klosterväsendet uppstått räknar han upp så många munk- och nunneordnar han kunnat belägga, inalles 69 munk- och 11 nunneordnar. Med särskild hätskhet angriper han tiggarordnarna. De har gjort den största skadan eftersom munkarna inte stannar i sina kloster utan löper från hus till hus och bedrar folk. För att få pengar tar de till lögn och smicker och predikar det folket gärna vill höra. Här är kärnpunkten: Reformatorernas främsta motståndare bland folket var just tiggarmunkarna. O slutar med en uppmaning till alla att gå ut ur klostren även om de skulle stöta på många svårigheter.

Skriften 'Om Guds ord och människors bud och stadgar'... (18 dec) är till sin förra del en översättning av Andreas Osianders Nürnberger Ratschlag. I den andra delen kommer O till tals med egna ord. Där angriper han en rad företeelser som inte har något stöd i evangeliet. Dem kan man enligt O lugnt avstå från. Om man skulle vara skyldig att iaktta allt det människor påbjuder, skulle det inte bli någon ände på alla stadgar och förbud, och vi människor skulle bli så 'förbistrade' att vi inte skulle veta vart vi skulle ta vägen. Vår salighet beror bara på Guds ord och inte på några människobud. På frågan 'om vi skall kasta allt vad doctores och heliga fäder skrivit och intet annat ha än den heliga skrift' svarar O nej. Vi behöver inte förkasta det, men vi är inte skyldiga att följa det. Till ledning för dem som inte är så förfarna i den heliga skriften räknar han avslutningsvis upp sådant som kommit till som en följd av människors påfund. Det blir kort sagt allt som hör till den yttre gudstjänsten liksom alla de stadgar som påvar och kyrkomän uppställt för människors samlevnad.

Allra sist kommer dock O med ett viktigt förbehåll. Han vill inte att allt skall strax förkastas, utan att man skall lära sig göra skillnad mellan Guds ord och människors stadgar. 'Man måste många stycken hålla för deras skull som oförståndiga äro, att de ej skola förargas över oss'.

'Om Guds ord och människors bud och stadgar' är skriven med sikte på det "koncilium" Gustav I låtit sammankalla (25 nov) till Örebro (7 febr 1529). Kallelsen är ställd till 'kyrkornas prelater och lärde män'. De skulle rådslå och besluta om ceremonier och kyrkoseder så att de inte hölls olika i olika stift.Till mötet kom ett 40-tal personer med biskoparna och representanter för domkapitlen i spetsen. Laurentius Andreae presiderade och bland representanterna för Uppsala stift fanns O. Också munkar var kallade.

Om förhandlingarna är föga känt, men i beslutens inledande avsnitt sägs, att alla var eniga om att Guds ord skulle rent och 'oförmängt' predikas. Undervisning i den heliga skrift skulle anordnas vid domkyrkor och skolstugor. Biskoparna skulle var och en i sitt stift se till att så skedde. Också i stadsklostren skulle det predikas.

Efter ett avsnitt där en rad detaljbeslut redovisas, bl a om att helgdagarna bör inskränkas, följer exempel på en rad ceremonier vars rätta innebörd förklaras. O behandlar i sin skrift om Guds ord ett urval av dem. Förklaringarna är överensstämmande. I anslutning till ett par av dem framhålles i beslutet, att folket bör undervisas om ceremoniernas rätta innebörd. Men det sägs inte att de bör avskaffas eller förbjudas.

Mötet slutade alltså med en kompromiss. Mötesdeltagarna godkände genom sina underskrifter den reformatoriska tolkningen av ceremoniernas innebörd. Men de uttalade sig inte för eller emot. Det stod var och en fritt att tillämpa tolkningen eller icke. Någon likriktning – vilket angivits som mötets uppgift – hade man alls inte kommit fram till.

O tolkade för sin del mötets beslut så att han kunde ge ut 'En handbok på svenska'... med texter och anvisningar om hur dop och vigsel skulle gå till och hur sjuka skulle beredas för döden (28 april 1529). Handboken är i stort – som han själv skriver – en översättning av 'den latinska handboken'. Av ceremonierna har han bibehållit allt som inte direkt stred mot skriften – av hänsyn till 'de svaga'. Det väsentligt nya med handboken är att texterna är på svenska. O motiverar detta med sin uppfattning, att folket måste förstå ordet för att kunna ta det till sig. Det är insikten om ordets inneboende kraft som inspirerat O till formuleringar som levat vidare in i vår tid.

Men besluten i Örebro kunde också tolkas som ett svek av både den evangeliska och den katolska saken, och O fick i Sthlm försvara besluten mot uppretade tyska borgare, anförda av en nyanländ tysk predikant vid namn Tileman. Samtidigt bröt det ut upprorsrörelser i Västergötland och Småland med starka inslag av protester mot kyrkopolitiken. Laurentius och O utpekades som ansvariga för denna, O bl a genom sina böcker, som kungen tillåtit komma ut. Upprorsrörelsernas kraft gjorde Gustav betänksam och han intog i fortsättningen en alltmer restriktiv hållning till förändringar i lära och – framför allt – kult.

På anmaning av kungen röstade rådet i Sthlm i maj 1529 om man skulle behålla den sv mässan. Beslutet blev att den skulle hållas, men att den latinska mässan skulle få vara kvar. Först i aug 1530 beslöt rådet att den latinska mässan skulle avskaffas. Besluten bör ses i samband med att O i dec 1530 utgav 'En liten postilla'... (förebådad redan 1528) och året därpå skriften 'Orsak var före mässan bör vara på det tungomål som den menige man förståeligt är' (maj 1531), följd av en översättning av 'Den sv mässan efter som hon nu hålles i Stockholm' ...(s å).

O motiverade postillan med att översättningen av NT inte varit till den hjälp han tänkt sig. Präster klagade över att texten varit dem för svår. Därför är meningen i postillan så enkelt uttryckt, att 'om man än läste den ut av boken för folket, skulle den ändå inte vara utan frukt'. Predikningarna är också mycket enkelt disponerade.

Något konkret beslut om att utge en postilla är inte känt, men O säger att 'kyrkans prelater och förmän' samtyckt till en utgivning. Möjligen syftar O på "konciliet" i Örebro och dess allmänna uttalanden om behovet av undervisning i den heliga skrift. Om så är fallet belyser postillan ytterligare den offensiva hållning O nu intog.

Beslutet i Sthlm att avskaffa den latinska mässan togs upp i de upproriska dalkarlarnas protestskrivelser till kungen i början av 1531. De skrev att de aldrig tänkte tillåta sv mässor. Gustav svarade, att han inte befallt någon att införa den sv mässan. Han skulle bara tillåta en övergång till den där folket självt, som i Sthlm, beslutat införa den. Borgmästare och råd där intygade i brev till dalkarlarna att detta var riktigt. De inbjöd dem att komma till Sthlm och övertyga sig om att mässan var i överensstämmelse med Guds ord.

I sin skrift om orsakerna till att mässan översatts till sv bemöter O punkt för punkt motståndarnas invändningar. Med åberopande av Paulus understryker O att förkunnelsen måste kunna förstås av folket för att ha någon verkan. 'Vi svenskar höra ock Gudi till så väl som annat folk, och det språk vi hava det har Gud givit oss'.

O:s sv mässa kan närmast karaktäriseras som en översättning och bearbetning av den latinska. Det finns även här influenser från tyska reformatoriska förebilder. Det för O självständiga greppet är att han förenklat ceremonielet. Han försvarar det med att mässan i apostlarnas tid firades 'ganska enfaldeligen', och att de flesta ceremonierna tillkommit under historiens gång och har ett olikartat ursprung. 0:s främsta insats är emellertid språkdräkten. Fram till 1811 ljöd i sv kyrkan inledningsorden: "Käre vänner, bröder och systrar i Kristus Jesus" ... och syndabekännelsens ord med dess medeltida bakgrund "Jag fattig syndig människa" kan ännu läsas.

O utgav också 1530 ett häfte psalmer, 'Några gudeliga visor ... de där tjäna till att sjungas i den kristliga församlingen'. Det finns antydningar om att det föregåtts av ett häfte redan 1526. Det bör då kunna ställas i samband med uppgifter om att det redan då hölls sv mässa i Sthlm. Sambandet mellan den sv mässan 1531 och psalmhäftet ger en bild av O:s strävan att nå fram till en helhet med avseende på gudstjänstlivet. Från 1536 föreligger ett ytterligare häfte: 'Svenska sånger eller visor nu på nytt präntade, förökade och under en annan skick än tillförene utsatte'. Utgåvan är anonym men i förordet förekommer för O omisskännliga vändningar; bl a framhålls att sången måste ske på det språk som folket förstår, annars följer 'där ingen frukt med och sången har inte sin rätta verkan'.

Postillan, den sv mässan med programskrift och psalmerna är kulmen på O:s evangeliska författarskap. Nu väntade honom andra uppgifter. Kungen gjorde honom till sin kansler. Kritiken mot den förda kyrkopolitiken hade efter upprorsrörelserna på 1520-talet främst riktats mot Laurentius Andreas. Mycket tyder på att denne ville gå hårdare och snabbare fram än O, som med hänvisningar till de 'svaga' varit beredd att låta det mesta av gamla sedvanor och ceremonier finnas kvar. För kungen var en sådan kompromissvillig attityd politiskt mer gångbar än den Laurentius representerade.

I en anklagelseskrift mot Laurentius och O 1539 heter det om O som kansler, att han i det ämbetet var lika skicklig som 'en frisisk ko att spinna silke'. Han kunde inte formulera skrivelser och ville inte representera kungen inför in- eller utländska besökare. Eftersom han var lika skicklig 'som en åsna för en luteslagare' avskedade kungen honom.

Kungens omdöme jävas av det lilla som finns kvar från O:s arbete som kansler. Det är främst en liten historisk utredning rörande Sveriges ekonomiska förhållande till Lübeck. Den ger argument för att upphäva lübeckarnas handelsprivilegier och har haft till syfte att tjäna som underlag för svensk-lybska handelsförhandlingar 1531. Ännu 1551 användes den i sådana sammanhang. Men redan i nov 1532 uppgav Laurentius att O hoppades snart bli 'fri från sigillet'. Året därpå blev han fri eller gjorde sig fri – omständigheterna är inte närmare kända. Den djupast liggande orsaken kan knappast ha varit någon annan än skilda uppfattningar i frågan om förhållandet mellan stat och kyrka, eller i O:s språkbruk mellan det andliga och det världsliga regementet.

O hade från Luther övertagit dennes regementslära, enligt vilken Gud regerar i två regementen, ett andligt och ett världsligt. I det senare har Gud överlåtit sin makt åt den världsliga överheten, bl a åt kungar och domare. I det andliga regementet har Gud inte delegerat sin makt utan styr genom sitt ord. Prästerna har genom Guds nåd fått en större insikt i religiösa ting och skall vägleda människorna, inte bara i det andliga regementet utan vid behov även i det världsliga.

Det är en utpräglat teokratisk syn på samfundsorganisationen O här lägger i dagen. Gustav å sin sida sökte på 1530-talet, influerad av sina tyska rådgivares patrimoniala idéer, alltmer dra in kyrkan inom sin maktsfär. Det torde vara detta, som förklarar den under 1530-talet ökande spänningen mellan O och Gustav. Den framträder klart i O:s skrifter. Det är här en helt annan ton mot överheten än i kröningspredikan.

I 'Förmaning till alla evangeliska predikare över hela Sverige ... då förföljelse påkommer för Guds ords skull'... (1535) uppmanar O dem att inte misströsta. Gud har själv utvalt dem. Av Guds nåd förstår de evangeliets sanning.

I den farliga tid som råder bör predikarna gå försiktigt fram. Det är ingen konst att straffa och bryta ner, som de "evangeliska gör". Det kan en turk och hedning göra. Men det är konst att med beskedlighet slå ner det som är orätt och upprätta det som är sant. Predikarna måste också frukta Guds vrede mer än människors. Eftersom Gud beskyddar dem måste de dristeligen predika det han befallt dem oavsett vad människorna säger.

O slutar med en rad trumpetstötar; bl a uppmanar han prästerna att inte frukta det motstånd de kommer att möta: 'Den är fast mäktigare som är med oss, än alla våra motståndare...'. – O har som underlag för sin förmaning använt Martin Bucers kommentar till samma evangelietext han utgått ifrån (Matteus 10). Kommentaren har O haft tillgång till i flera år. Först nu har han utnyttjat den. Uppenbarligen har han känt ett starkt behov av att göra klart för sig själv och andra hur han och de skulle ställa sig i den rådande situationen.

'Förmaningen' är inte närmare daterad. Förmodligen är den utgiven tidigt på året, eftersom det i den inte finns någon anspelning på att det 20 april visade sig åtta s k vädersolar på himlen ovan Sthlm. De uppfattades som förebud om uppror och våldsam omstörtning. O lät måla en tavla med dem som han hängde upp i Storkyrkan, Vädersolstavlan. Händelsen gav enligt kungens anklagelser 1539 också O anledning att angripa denne i sina predikningar.

1536 uppdagades en sammansvärjning mot Gustav I bland Sthlms tyska borgerskap. Ledare var myntmästaren Anders Hansson, en vän till O. De sammansvurna hade planerat att spränga kungen i luften vid en gudstjänst i Storkyrkan. Gustav uppgav att O lagt sig ut för de sammansvurna och sökt beveka honom till att ge dem nåd. Han anklagade 1539 också O för att ha känt till sammansvärjningen utan att ha avslöjat den. Hur det förhåller sig med detta är ovisst. Av 'Förmaningen' framgår under alla omständigheter att O inte – som kungen påstod 1539 – lierat sig med de tyska borgare som påverkats av den anabaptistiska rörelsen i Lübeck.

Det händelserika året 1539 inleddes för O:s del med att han lät trycka och utge 'En predikan emot de gruvliga eder och Guds försmädelse som nu allmänneliga brukas'. Redan i de inledande meningarna formulerade O sitt budskap. Gud har genom sin tjänare Moses sagt, att när Gud blir ärad och prisad, då skapar han lycka och trivsel. Men när han och hans bud föraktas, då skickar han hunger och pest, örlig och krig över dem som föraktar honom. Nu smädas Gud på allt sätt, särskilt genom svåra eder. Om alla furstar liksom Ludvig den helige brände dem på munnen som smädade Gud, då skulle man kunna vänta bättring. Men så är det inte nu. De som skulle straffa ederna använder dem mest. Om nu överheten inte ingriper så måste predikarna göra det. De måste straffa och förmana utan rädsla för hot om straff.

O:s predikan väckte kungens vrede. I ett brev till Laurentius Petri (24 april) klagade han över att han nu några år i Sthlm angripits mycket från predikstolen, dock 'med endels förtäckta ord'. Predikan mot eder betraktar kungen mera som orsak till uppror än som lärdom. Därför får i fortsättningen intet tryck skickas ut förrän kungen läst och godkänt det.

För att så långt möjligt avvärja Gustavs planer på en kyrkoorganisation ledd av honom genom hans tyske rådgivare Konrad v Pyhy, kallade Laurentius Petri till kyrkomöte i Uppsala (aug). Där beslöts – att döma av de diffusa uppgifter som finns – att reformationsverket skulle få fortsätta men helt på kungens villkor. Beslutet stred mot O:s uppfattning om att kungen inte hade någon makt i det andliga regementet. Man har antagit att han liksom Laurentius Andreae opponerat mot det.

Efter mötet for O till Strängnäs, där han lät biskop Botvid prästviga sig. Det kan inte uppfattas som något annat än ett försök av honom att stärka sin ställning vid en eventuell konfrontation med kungen.

För O var en predikares ämbete en befallning given av Gud. Gustav hade nu en helt annan uppfattning om predikarens främsta uppgift. 8 dec utfärdade han en förordning om en ny kyrkostyrelse. Han gjorde det i egenskap av den kristna trons översta 'beskärmare'. Anledningen anges vara att några oskickliga och otrogna svärmiska 'sektpredikare' uppeggat undersåtarna till olydnad och ideligen angripit överheten från predikstolen. För att få slut på detta med evangeliets blomster dolda landsförräderi utnämnde kungen Georg Norman (bd 27) till superintendent över kyrkan med k fullmakt att ha uppsikt över biskopar och präster, så att de predikade lydnad för överheten. De som inte gjorde det skulle avlägsnas.

Tydligare kunde kungen knappast markera, att han inte accepterade O:s uppfattning om en predikares ställning och uppgift. Han kallade rådet och några av biskoparna till en herredag i Örebro vid årsskiftet. Där svor de församlade (4 jan) kungen och hans 'livsarvherrar' trohet på hans blottade svärd och han erkändes som arvkonung.

Arvhyllningen hade ett märkligt förspel. På nyårsaftonen ställdes Laurentius Andreae och O inför en domstol bestående av de närvarande rådsherrarna och biskoparna. De fick i konungens närvaro höra en lång anklagelseskrift. Den gick ut på att Laurentius och O var för sig eller båda tillsammans varit skuld till alla misslyckanden kungen råkat ut för i sin politik och till alla uppror mot honom. Vidare hade de – särskilt Laurentius – med sina råd avsett att försätta kungen i svårigheter och framkalla uppror och oro. Båda anklagades för att ha haft samröre med samhällsfarliga fraktioner inom Sthlms borgerskap. O anklagades för att ha skrivit en krönika med åtskilliga angrepp på kungen. I flera anklagelsepunkter framhålles deras 'svärmeri'. Med detta har de velat förirra och fördärva riket. Det är anklagelser som direkt knyter an till Gustavs motivering till att införa ett nytt kyrkostyre.

Som den allvarligaste anklagelsen framstår beskyllningen att O sökt förmå kungen att ge förrädaren Gorius Holste nåd, och särskilt att Laurentius och O haft kännedom om det planlagda förräderiet mot kungen men 'hållit det inne med sig'. Därmed hade de gjort sig förtjänta av samma straff som förrädarna själva.

Kungen hade 'ända till denna tid' haft tålamod med dem och gärna visat dem nåd och barmhärtighet, om de inte fortsatt med att vilja skada riket. Med historier och skrifter hade de skändat kungens rykte. I sina predikningar hade de ropat och skriat om Herodes och Farao som om de gärna velat säga att kungen var en sådan blodstyrann som dessa. Och det hade de gjort eftersom kungen låtit straffa uppenbara förrädare och missdådare. Därför ville kungen att Laurentius och O straffades som de svärmande otrogna andar de var.

Enligt anteckningar av v Pyhy bestred O att han stämplat mot kungen, medan Laurentius ville ta del av anklagelserna för att bemöta dem. Men i domen heter det att O med sin egen klara levandes röst – utan pina och nöd – tillstått att han kände till Anders Hanssons anslag mot kungen men tigit. Om kungen inte av barmhärtighet ville benåda dem, skulle de avrättas med svärd liksom de andra förrädarna. Båda benådades; Sthlms stad betalade lösen för O. Det har sitt intresse, att domstolen endast fäst avseende vid den roll de båda spelat när det gällde Anders Hanssons anslag mot Gustav. Allt övrigt har lämnats därhän.

Kungen uppnådde, vad han tydligen åsyftat: Att föra undan Laurentius och O från möjligheten att inverka på de övergripande kyrkopolitiska besluten. Efter ett par år tilldelade kungen dem åter uppgifter inom de sektorer av samhällslivet där de hade kunskaper och erfarenhet. Offentligt kom de emellertid inte längre att spela någon större roll.

I maj 1541 finns O upptagen som medlem av kungens stora räfsteting när detta dömde i ett mål rörande Alundaböndernas fasthållande vid gamla katolska seder. 1542 utsågs O också till inspektor för Sthlms skolor och året därpå till kyrkoherde i huvudstaden. I den funktionen har han slutgiltigt kunnat forma gudstjänstlivet där i evangeliska former.

De k nådevedermälena ändrade av mycket att döma inte O:s inställning till kungen. I ett brev 1541 klagade denne över att O alltjämt häcklade honom i sina predikningar. Vid ett par tillfällen har O också i känsliga politiska frågor företrätt uppfattningar som starkt avvek från kungens.

Efter kanslerstiden har O:s författarskap – bortsett från predikningarna – dels omfattat religiösa skrifter och medverkan i arbetet med 1541 års bibel, dels vetenskapliga skrifter av skilda slag.

Under 1530-talets andra hälft utkom nya utgåvor av O:s Handbok, Sv mässan och Postillan. Vissa revideringar har skett, tydligen i samarbete med brodern Laurentius Petri.

De religiösa skrifterna är till övervägande grad sammanfattningar av tidigare ståndpunkter. Det gäller 'En liten bok däruti förklarat varder varigenom människan får den eviga saligheten'... (1535). Den har betecknats som det mognaste och mest genomtänkta uttrycket för O:s dogmatiska ståndpunkt och hans förkunnelses huvudinnehåll. O hävdar där att både tro och goda gärningar krävs för att människan skall bli rättfärdig. O sammanfattar även den evangeliska trosläran. Avslutningsvis bemöter O en rad katolska argument mot denna och slutar med en punktvis sammanfattning.

Troligen har 'Undervisning om människans ärliga skapelse, fall och upprättelse' tillkommit vid denna tid. Den föreligger i ett oavslutat koncept och är en bearbetning av ett par avsnitt i 'En nyttig undervisning'. Ett par manuskriptfragment, ett 'Om helgon' och ett 'Om änglar' är svåra att tidfästa. I 'Svar på tolv spörsmål' hänvisas emellertid till tidigare tryck härom. Möjligen är fragmenten liksom 'Undervisning' bearbetningar av äldre tryck.

O har också varit engagerad i arbetet med att ge ut bibeln. Han har 1538 kvitterat ut pengar att användas till pappersinköp. Men i vilken grad han deltagit i översättningsarbetet och redigeringen är oklart. Han har icke som man tidigare ansett översatt förorden till de först tryckta bibelböckerna. Det har brodern Laurentius. I samband med rättegången mot O förbjöds han att ha något med utgivningsarbetet att göra.

Som sekreterare i Sthlms stads råd hade O anledning att sätta sig in i juridiska frågor. Sannolikt är hans Kommentar till Stadslagen från denna tid. O jämför här stadganden i olika lagsamlingar med varandra, förklarar innebörden av dem och tolkar ord och uttryck. Nära samband med kommentaren har 'En liten uttydning på några gamla ord som finnas i lagböckerna och äro nu icke i dagliga brukning' (Glossarium juris). Innehållet där svarar exakt mot titeln, och skriften torde liksom den föregående ha ett klart praktiskt syfte som hjälpreda i det dagliga arbetet. Helt annan karaktär har 'En liten ingång i lagboken'. Den består av en samling excerpter troligen hämtade ur en samtida latinsk sentenssamling. Skriften kan dateras till mitten av 1530-talet och torde ha samband med de Domarregler som O utarbetade åren omkring 1540. När han förberedde sina skrifter gjorde han excerpter ur olika källor och 'En liten ingång' har just karaktär av att vara ett led i ett förberedelsearbete. Domarreglerna inleder O med en utredning av vad domarämbetet innebär. Han uppfattar domaren – liksom han uppfattat kungen – som en Guds befallningsman. Hans ämbete är honom givet av Gud och i sin ämbetsutövning måste han noga följa de anvisningar som Gud själv givit om hur en Guds befallningsman skall uppträda. Det är samma tankegång som i kröningspredikan men här är det bara domarens plikt O klarlägger, inte menige mans. O lämnar även anvisningar om efter vilka principer domaren bör döma. Vad O har att säga härom har blivit läst och begrundat av generationer domare in i vår tid.

Visserligen trycktes ingen av de juridiska skrifterna under O:s levnad, men från 1600-talet har domarreglerna tryckts som bilaga i alla lageditioner. 'En liten ingång' förekommer i ett otal laghandskrifter från 1600-talet och spelade en viss roll för den spirande rättshistoriska forskningen.

O:s främsta verk vid sidan av de religiösa är 'Svenska krönikan'. Den har inte bevarats i original och trycktes först på 1800-talet i Sverige. I den stora mängden handskrifter kan man urskilja två krönikeversioner, en kortare som går fram till 1512 och en utförligare som sträcker sig till och med Sthlms blodbad. Det är den äldre versionen som Gustav I fått i sina händer och som han dömer ut i anklagelseakten mot O. Hur en krönika borde skrivas gav kungen anvisningar om i ett brev till O 1541, där han drog upp riktlinjerna för en krönika om sin egen regering, som han ville att O skulle skriva. Kungens brev visar, att han hade en hög uppfattning om O:s förmåga som historieskrivare. O skrev dock inte den önskade krönikan; det gjorde Peder Svart. O omarbetade och utvidgade i stället sin egen krönika på ett sätt som i ännu högre grad än förut väckte kungens vrede. Omarbetningarna och tilläggen hade O nämligen format till en massiv kritik av kungens regering och dennes historieuppfattning.

Som källmaterial för krönikan har O utnyttjat allt sv krönikematerial, danska och tyska krönikor samt samtida utgåvor av antika historieverk. Utöver krönikorna har han samlat in bl a annaler och kungalängder, och han har dessutom introducerat som källmaterial brevsamlingar, stridsskrifter, lagsamlingar, runinskrifter, fornminnesmärken, mynt och muntlig tradition.

O:s framställning av det faktiska händelseförloppet är ett koncentrat av krönikorna. Det övriga materialet har han använt för att vidga och fördjupa framställningen. Han har en genomtänkt kritisk syn på sitt materials användbarhet. Av särskilt intresse är hans förmåga att analysera fram tendensinslag. Med tydlig tillfredsställelse återger han brev från de agerande, där händelseförloppet tecknas på ett från krönikorna avvikande sätt. Det är också med hjälp av brevmaterial som han kan forma sin skildring av 1400-talets senare del till ett försvar för det av kungen fördömda episkopatet.

I sin behandling av materialet och i sina omfattande allmänna intressen framträder O som en övertygad och välorienterad representant för den tyska humanismen. Men krönikan måste också ses som ett led i hans förkunnelse. Historiens förlopp är för honom främst ett uttryck för Guds vilja. Rätt tolkad och framställd kan historien alltså ge människorna anvisningar om hur de skall gestalta sin levnad för att den skall vara i överensstämmelse med Guds bud. Historien kommer då "i sitt rätta bruk" och kan – som han skriver i sin hälsning till läsaren – skänka "salighetens kunskap".

Det är från denna position O kan angripa Gustav I och hans regeringsmetoder. Dessa är nämligen i O:s tolkning inte i överensstämmelse med kungens plikter som en 'Guds befallningsman'. Han tänker bara på sitt eget bästa, inte på undersåtarnas. I kommentarer till skildringen av hur Magnus Ladulås skyddade bönderna fördömer O Gustavs hårda skattepolitik, och striden mellan Magnus' söner visar faran av de hertigdömen Gustav inrättat. Albrekts regim ger O möjligheter till nya angrepp på skattepolitiken, och Engelbrekts raserande av borgar får demonstrera intigheten i kungens tilltro till fasta slott o s v. Intet lämnas kvar opåtalt. Krönikan spreds i avskrifter – över ett hundratal är bevarade – och randanmärkningar i dem visar att samtiden väl förstod anspelningarna.

1538 gav O ut en liten latinsk-sv ordbok Variarium rerum vocabula och 1550 kom Tobie Comedia', en dramatisering på vers av bibelns berättelse om den fromme mannen Tobias. Spännviden är stor mellan dessa två skrifter och illustrerar bredden i O:s verksamhet och mångsidigheten i hans intressen. I inledningen till 'Tobie Comedia' röjer han att mångsidigheten har en underliggande religiös motivering. Att Guds ord förmedlas till människorna på så många olika sätt är enligt Guds vilja. Ty därmed kommer den att alltid vara i människornas sinne.

Den optimism om Gudsordets kraft som framträder i 'Tobie Comedia' motsägs av andra uttalanden från O:s sista år. I skrifterna 1528 hade han varit uppfylld av tro på den evangeliska förkunnelsens snabba seger. I krönikan skriver han på tal om apostlarna Sigfrid, Eskil och David och deras olycksöde: 'Långsamliga haver det gått med kristendomen här i riket' och i den troligen 1548 utgivna skriften 'Om världens största förvandlingar och ålder' ... ger O i en sammanfattning av sin eskatologiska syn på historieförloppet uttryck för starka förväntningar om världens snara slut.

Ett par år efter O:s död fick Gustav I kännedom om den omarbetade krönikan. I vredgade brev till sönerna Johan och Erik beordrade han dem att spåra upp och konfiskera krönikan och allt material O använt för den. Det ledde till husrannsakningar i O:s 'libri', hos biskop Botvid i Strängnäs och hos svärsonen Ericus Petri, kyrkoherde i Söderköping. Allt vad man påträffade beslagtogs. Av detta har endast spridda rester bevarats till eftervärlden.

Grundläggande för O:s teologiska uppfattning är att Guds ord nedtecknat i bibeln ensamt ger kunskap om Guds vilja, att ordet är förutsättningen för frälsning. Guds ord är sanningen, det innehåller intet dunkelt, men människors uttolkning kan vara bemängd med djävulens bländverk. Därför utmönstrar O allt som inte står i överensstämmelse med bibeln och allt som inte finner stöd i den. Därför förbehåller han sig själv rätten att avgöra om Luthers tolkning står i överensstämmelse med Guds ord liksom han själv säger sig ge varje kristen människa rätt att bedöma om hans egen uttolkning är riktig. Därför framhäver han så starkt att prästens egentliga uppgift är att förkunna Guds ord, så att människorna kan vinna kunskap om det. Men endast kunskap är inte nog. Människan kan inte tillägna sig ordet, om Gud inte samtidigt av sin nåd ingjuter den helige ande. Så sker med dem han utvalt till frälsning.

O är Luthers lärjunge i mycket men inte i allt, och i sitt starka framhävande av ordets förkunnande, av skriftens centrala betydelse, skiljer han sig från Luther och är starkt influerad av sydtyska reformatorer och av humanismen.

De mest framträdande dragen i O:s personlighet är den ovanligt rika intellektuella utrustningen, självständigheten i ord och handling, den fasta tron på den egna kallelsen och en viss kärvhet för att inte säga strävhet. Genom framför allt domarreglerna och krönikan framstår O som den store humanisten med de vitt famnande intressena, i fråga om vetenskaplig uppfattning och begåvning utan motstycke i 1500-talets Sverige. Som skriftställare lever han inte minst genom sin genialt enkla men ändå uttrycksfulla prosa.