Olof Sverkersson Elfkarl (Potomander)

Olof Sverkersson Elfkarl (Potomander), levde trol ännu 1609 i Danzig (tyska RR 1609, f 74). Fader: fogden o häradsh Sverker Simonsson. Inskr vid univ i Greifswald 30 okt 68, i Rostock mars 70, skrivare i k kansliet 75, sekr där senast 84, vistades i Polen från hösten 98.

G 2 febr 1595 i Sthlm m Kerstin Matsdtr, dtr till borgmästaren Mats Persson Skulte o Margareta Ambrosiusdtr.

O studerade i såväl Greifswald som Rostock men tog inte någon examen till skillnad från sin yngre bror Johan som 1587 tryckte sin magisteravhandling.

Hemkommen 1574 blev O följande år skrivare och senast 1584 sekreterare i kansliet och som sådan flitigt anlitad av Johan III och Sigismund. Han satt ofta som k representant vid viktiga rättegångar och k meddelanden på rådhuset. Han deltog i förberedelserna för de s k Kalmare stadgar 1587, och vid mötet i Reval 1589 frambar han Johans vredgade svar till herrarna.

Trots vissa kontroverser synes förhållandet mellan O och hertig Karl ha varit gott. Vid utarbetandet av förslagen till 1590 års privilegiestadga har de sannolikt samarbetat, vid O:s bröllop var hertigen närvarande och under O:s landsflykt sökte Karl, nu kung, locka honom tillbaka till fortsatt kanslitjänst i hemlandet.

Hos de ledande herrarna var O däremot ej väl anskriven. När riksrådet 1593 diskuterade en legation till Polen med Ture Bielke (bd 4) och O som medlemmar vägrade den förre att fara "ensam med sekreteraren"; han ville ha "en sin vederlike i följe". Vid riksdagen i Uppsala febr–mars 1594 var O ivrigt verksam att med penningutdelning värva bönderna för Sigismunds sak. Han förde också pennan vid utformningen av riksrådseden och försökte därvid genomdriva en för kungamakten positiv formulering. Råden följde dock Erik Sparres utformning – alla utom den finländske ståthållaren Klas Fleming (bd 16) som ensam avlade eden "som sekreteraren hade ställt den".

1616 anklagades Johannes Messenius (bd 25) för förbindelser med katoliker i Polen, och därvid försvarade han sig med att han genom sin budbärare sökt återförskaffa bortförda sv handlingar. Bland de arkivalier han hoppats få åter nämner han "Olof Sverkilssons Cronica". Att O verkligen sysslat med historiskt författarskap intygas av hans Rostocklärare David Chytraeus som i brev till Johan III meddelar att han 1586 av kungens sekreterare "Olaus Svercheri" mottagit en del aktmaterial om Gustav I:s och även herr Stens och herr Svantes historia. En del av detta historiematerial, ett sammandrag av Peder Svarts krönika, föreligger i D 481, KB. En närmare handstilsgranskning har visat att början av D 481 är skriven av O. Den krönika som med orätt ansetts vara förlaga till Peder Svarts krönika är således ett verk främst av O.

O:s sista år i sv tjänst var förlagda till Finland där han deltog i gränsläggningen och Kexholms överlämnande enligt Teusinafreden. Han anknöt till Flemings efterträdare Arvid Stålarm. Från 1598 i landsflykt vid det polska hovet och hos kungens syster Anna levde han troligen ännu 1609 och bodde då i Danzig. Hans hus vid Norreport i Sthlm skänktes 1605 av Karl IX till Moritz Leijonhufvud.

Av sina motståndare i Sverige fick O öknamnet Vändekåpa och i Finland kallades han stundom Olof Perkelsson (=djävuls-son).