Karl Edvard A H Palmgren

Palmgren, Karl Edvard Abraham Henning, f 28 april 1840 i Vrigstad, Jönk, d 7 febr 1910 i Sthlm, Jak. Föräldrar: kh Magnus P o Carolina Elisabeth Almén. Stu-dentex vid LU 26 jan 61, inskr där 28 jan 61, vik adjunkt vid Karlstads h elementarlärov vt 63, elev vid Telegrafverket 63, eo assistent där 64, eo lär vid Halmstads lägre elementarlärov ht 64—ht 66, telegrafassistent i Malmö 24 sept 66, i Norrköping 25 jan 68 (tidvis tjänstl), vik adjunkt vid Norrköpings h elementarlärov vt 68—vt 71, telegrafassistent i Sthlm 11 april 71—88 (tidvis tjänstl), bitr kollega vid Klara lägre ele- mentarlärov vt 72—vt 73, förest för Mosaiska förs:s skola 72, grundare av Praktiska arbetsskolan för barn o ungdom (från 91 Palmgrenska samskolan) 10 okt 76, rektor o lär där 15 okt 76-vt 07, allt i Sthlm, telegrafassistent i Vänersborg 1 okt 88 —nov 91 (tjänstl).

G 26 febr 1875 i Sthlm, Klara, m Ida Therése Pohl, f 17 aug 1853 där, Jak o Joh, d 22 april 1937 där, Osc, dtr till handlanden Carl Edvard P o Brigitta Suber.

Sedan Karl Edvard P avbrutit sina studier vid LU var han extra lärare vid olika läroverk i landsorten o Sthlm. Han utbildade sig också till telegrafassistent och arbetade tidvis samtidigt både som sådan och som lärare.

När P 1876 grundade Praktiska arbetsskolan för barn i åldern 5 —14 år utformade han verksamheten efter en medveten pedagogisk idé om att allsidigt och harmoniskt utveckla barnens alla anlag och ätt därvid utnyttja de lämpligaste "utbildningsmedlen". För att komma ifrån en ensidigt intellektuell skolning engagerades barnen i diverse manuella aktiviteter, bl a teckning, modellering, träslöjd, bokbinderi samt pappers- och korgflätning. Genom sådana övningar skulle barnen vänja sig vid ordning och noggrannhet och "öva handen, skärpa ögat och stärka kroppen" samt dessutom vinna ökad aktning för kroppsarbete.

Redan efter ett år tillkom vid skolan en avdelning där det meddelades undervisning i läsning och skrivning. Senare utvidgades skolan till fullständigt realläroverk (1886) och även latinläroverk (1889). Den erhöll statsbidrag 1883 och fick rätt att anordna studentexamen 1888. Från 1880 förenades skolan med ett seminarium för utbildande av slöjdlärare och slöjdlärarinnor.

Den grundläggande idén i P:s pedagogiska verksamhet var att en allmänbildande skola — till skillnad från en fackskola — måste vara öppen för alla oavsett kön och samhällsställning och att hela människan — både fysiskt och psykiskt — skulle utvecklas med det verkliga livet och dess mångskiftande möjligheter som bakgrund. Målet var att bibringa eleverna inte i första hand en viss kunskapsmängd utan förmåga att skaffa sig kunskaper och att använda dem i olika livsuppgifter: "Att lära och skapa, veta och tillämpa vetande måste oskiljaktigt förenas." Utifrån dessa grundsatser introducerade P en rad innovationer i den egna skolan. Han var nyskapande på många områden, och flera av dessa nymodigheter slog senare igenom på bred front.

Även sedan den "praktiska arbetsskolan" utvecklats till Palmgrenska samskolan utgjorde praktiskt arbete ett viktigt inslag i skolarbetet samtidigt som viss valfrihet gällde ifråga om läsämnena. P menade att slöjd och handarbete inte bara var fysiskt hälsosamt, psykiskt uppfriskande och estetiskt utvecklande utan även socialt värdefullt genom att manuella sysslor uppvärderades. I sin strävan att utveckla skolslöjden kom P på 1880-talet i konflikt med Otto Salomon, vars pedagogiska idéer vid Nääs slöjdseminarium P kritiserade.

En annan huvudlinje i P:s pedagogik var samundervisning av flickor och pojkar. Den teoretiska utgångspunkten var att hemmet skulle utgöra förebilden för skolan, och eftersom samuppfostran i hemmet var naturlig borde den också vara det i skolan. Undervisningen i slöjd och handarbete var till en början gemensam, och först när eleverna blev äldre övergick pojkarna till träslöjd och flickorna till syslöjd. Jämställdheten i skolan markerades också i skolkatalogerna där elevernas namn placerades i bokstavsordning — ett system som i det allmänna skolväsendet slog igenom först långt in på 1900-talet.

På ännu ett område kom samskolan att bli nydanande och därtill mönsterbildande: undervisningen i levande främmande språk. Målet var att lära eleverna att inte endast skriva utan också att tala språket ifråga. Metodiken innebar att "lära språket genom språket självt", dvs genom att tala och även sjunga det och att höra det talas. Som hjälpmedel användes bl a grammatikor skrivna på resp språk och en sångbok med tyska, engelska och franska sånger. I de högre klasserna anordnades undervisning i geografi på tyska. De nya metoderna tilldrog sig intresse och ledde till att kurser anordnades för utomstående lärare.

Även om den unisona sången utnyttjades som ett hjälpmedel i språkundervisningen utgjorde den dock främst ett viktigt inslag i skolans musikaliska fostran. Enligt P gällde det att låta alla elever delta i sångövningar- na och inte endast ett fåtal av de bästa inför t ex en examensuppvisning; den unisona sången skulle väcka kärlek till sången och skapa samhörighetskänsla. Den estetiska fostran tillmättes generellt sett stor betydelse, och vikten av skollokalernas konstnärliga utsmyckande påtalades särskilt.

P:s inflytande på skolans område var betydande. Att hans insats senare blev relativt okänd kan sannolikt förklaras av att hans pedagogiska visioner och praktiska reformarbete skildrades i korta uppsatser i skolans årsredogörelser som var mindre tillgängliga för en senare läsekrets. En del av dessa artiklar översattes visserligen till tyska och franska, och hans verksamhet uppmärksammades också i övriga nordiska länder, men han vann ändock inte ryktbarhet i samma utsträckning som Ellen Key och Otto Salomon. P:s inflytande har dock knappast varit mindre än deras.