Nils O E Palmgren

Palmgren, Nils Oscar Emanuel, f 1 febr 1890 i Härnösand, d 1 mars 1955 i Sthlm, Bromma. Föräldrar: skohandlaren Frans Oscar P o Emma Kristina Malmsten. Mogenhetsex vid h a l i Härnösand 5 juni 09, inskr vid UU 2 sept 09, vid StH vt 10, FK vid UU 15 dec 13, FM där 1 april 16, led av Sigtuna stadsfullm 17—20, v ordf där 17—18, lär vid Sigtunastiftelsens folkhögskola 17-20, 23-26, 32-36, konstanmälare i Afton-Tidn 17-20, i Folkets Dagblad Politiken 23-24, i Den Nya Politiken 24-25, i Social-Demokraten 26, i AB från 33, amanuens vid VHAA:s östasiatiska samkar 26—34, FL vid StH 5 nov 27, disp där 8 sept 34, FD där 29 maj 36, led av styr för Fören handarbetets vänner 34—49, v ordf där 42, tf intendent vid kronprinsens kinesiska saml 30 april 36 — 50, intendent vid konungens kinesiska saml från 30 dec 50.

G 1) 3 sept 1914(-24) i Sthlm (enl vb för Härnösand) m Anna Katarina (Karin) Lindberg, f 6 april 1892 i Härnösand, d 30 juni 1989 i Järfälla, Sth, dtr till kamreraren Jonas L o Margareta Wiklund samt senare g Betzén; 2) 16 aug 27(-45) i Sthlm, Kat, m Gertrud Meyer, f 26 juni 1889 där, Ty, d 24 aug 1968 där, Bromma, dtr till lektorn Adolf M (bd 25, s 470) o Vilna Maria Berg-ling samt tidigare g Aurell; 3) 23 jan 1946 i Sthlm, Matt, m Märta Edit Matilda Sjöberg, f 31 okt 1901 i Gävle, d 24 maj 1991 i Sthlm, Kungsh, dtr till ingenjören Carl August S o Katarina (Karin) Englén samt tidigare g Tharré.

Sina studentår vid UU ägnade Nils P åt naturvetenskapliga ämnen med tonvikt på zoologi, och han kom också att verka som lärare i dessa ämnen vid Sigtunastiftelsens folkhögskola. Som bosatt i Sigtuna drogs han in i stadens kommunala liv och grundade ett nytt radikalt parti, Samhället före privatintressena, som ställde sig oberoende av både vänster- och högerpartierna samt bekämpade maktkoncentration och poliri-kerförmåner.

Redan vid tiden för sin fil mag-examen hade P skrivit konstkritik för Afton-Tidningen, och när han återupptog universitetsstudierna skedde detta med inriktning på humaniora och framför allt konsthistoria. Jämsides med att han följde den samtida konsten på gallerier och museer inriktade han sin egen forskning på kinesisk konst, och hans licentiatavhandling ägnades kinesisk keramik. Han hade då fått. arkeologisk erfarenhet genom att delta i utgrävningarna i Asine på Peloponnesos. Dessa båda intresseområden gjorde honom meriterad för en amanuenstjänst vid de östasiatiska samlingarna, som förestods av J G Andersson. P:s doktorsavhandling, Kansu Mortuary Urns of Pan Shan and Ma Chang Groups, var en systematisering av det kinesiska stenåldersmaterial som utgrävts av Andersson. 1934 fick P möjlighet att göra en studieresa till Kina, där han koncentrerade sig på Sungtidens (900-1200 e Kr) keramik. Jade- och bronsföremål tillsammans med keramik från denna period fördes hem till Sverige för att införlivas med dels kungliga, dels privata samlingar. P blev en erkänd expert på östasiatisk konst och gjorde också genom föreläsningar och populärvetenskapliga artiklar denna konst känd för en vidare krets.

Som konstkritiker bevakade P det sv konstlivet från 1916 till sin död. Konstkritiken betraktade han som en levande kulturmakt. Kritikern fick gärna vara en satiriker som gisslade den självgoda borgerligheten. Dessutom skulle kritikern lita till sin egen förmåga till urskiljning och stå fri från konsthandlare och konstnärer. Kritikerns uppgift var, enligt P, inte bara att påtala brister hos konstnären utan också att genom personlig entusiasm skapa intresse hos läsaren. Att väcka allmänheten för konstens sak ingick i P:s konstkritiska program. Trots att P under sin långa kritikertid intog skilda positioner till konstyttringarna, är det ständigt den personliga närvaron han söker i konstverket.

P ville gärna hitta nya löften, och han var snar att utropa genier. De unga oprövade konstnärerna fick i honom en bundsförvant liksom de bortglömda och förbisedda. Det märks en viss dualism i hans estetiska hållning. Inom arkitekturen bekämpade han funktionalismen, som han fann brutal och steril, och försvarade i stället 1920-talets klassicism för dess harmoni och intimitet. Det högsta konstnärliga värdet inom måleriet fann han hos de konstnärer som drogs till expressionismen, medan han kände sig främmande för ett beräknande nonfigurativt måleri. Redan i början av sin kritikergärning hade P lätt att ryckas med av nya konstströmningar. Under 1910-talets modernistiska kampar tillhörde han det fåtal som stödde 1909 års män, och han kom senare att ägna Leander Engström (bd 13) och Einar Jolin monografier (1929 resp 1947). Vid samma tid (1918) stöttes P av den tyska expressionismen på grund av konstnärernas starka åthävor. Den inställningen korn han att ompröva under 1930-talet, då han i expressionismen fann den individualitet han sökte i konstverket. Trots att han inte ställde sig avvisande till 1930-talets tyska samhälle, var han starkt kritisk mot dess konstpolitik. Kampanjen mot "den urartade konsten" ansåg han utarma museerna. Den levande konsten med den uppriktiga känslan rensades bort och kvar blev endast stelnad akademism, en utveckling som P fann beklämmande.

Under krigsåren myntade P uttrycket "tingens romantiker", som fick gälla konstnärer med lågmäld livskänsla, som skildrade de vardagliga tingen. Denna benämning utnyttjade han också som kapitelrubrik i samlingsverket Nutida svenskt måleri (1945), som ger en fyllig bild av samtidskonsten. P delade där in de under 1940-talet verksamma konstnärerna i grupper. Han gav välfun-na karaktäristiker över de olika grupperna, lämnade kortfattade biografier över de behandlade konstnärerna och lät presentationerna beledsagas av uttalanden från konstnärerna själva, där deras konstnärliga intentioner diskuteras.

Efterkrigstiden präglades av konsthandelns expansion: galleriernas antal växte och otaliga konstföreningar bildades. P varnade för vad det ökade konstintresset kunde föra med sig. Redan under krigstiden gav han ut boken Konstskojare (1944), där han livfullt beskrev hanteringen av förfalskade konstverk, och han drev under det fortsatta 1940-talet en kampanj mot konstbedrägerier i form av rena förfalskningar och mot den "skräckkonst" som försåldes av den mindre nogräknade konsthandeln.

Efterkrigstidens konstriktningar, som konkretism och informalism, kom aldrig att engagera P. Han ansåg att konkretismen var alltför formanalytisk, medan informalismen förslösade måleriets medel. P kan sägas själv ha sammanfattat den syn på konsten som låg till grund för hans långa kritikergärning: "Jag avskyr, måste jag medge, måleri och över huvudtaget varje konstart, som varken står under känslans tecken eller under intellektets kontroll" (1954).