Gustav L L Park

Park, Gustav Lars Larsson, f 9 mars 1886 i Arjeplog, Nb, d 9 mars 1968 i Uppsala, Domk. Föräldrar: renskötaren Lars Larsson o Greta Kajsa Mårtensdtr. Småskollärex i Mattisudden, Nb, 2 juni 04, nomadlär vid kateketskolorna i Arjeplog 04 — 06 o 08 — 09, studentex vid Fjellstedtska skolan i Uppsala 27 maj 14, inskr vid UU 8 mars 15, teol fil ex 1 april 16, TK 15 sept 19, prakt teol prov 10 dec 19, allt vid UU, led av 1919 års lappkommjuni 19 —maj 23, prästv 1 jan 20, komminister i Glommersträsk, Nb, 18 aug (tilltr 1 dec) 20, kh i Stensele, Vb, 5 okt (tilltr 1 nov) 27 — 1 okt 55, expert vid över-arbetn av 1930 års lapputredn april 39 —jan 44, red o utg av Samefolkets egen tidn 40 — 60, ordf i Sv samernas riksförb (SSR) 50 — 60.

G 1) 3 juli 1907 i Arjeplog m folkskollär Anna Kristina Eliasson, f 8 nov 1861 i Jokkmokk, Nb, d 3 okt 1955 i Stensele, dtr till hemmansäg Elias Larsson o Valborg An-dersdtr; 2) 18 okt 1959 i Uppsala, Domk, m lär Sara Kristina Hellgren, f 28 febr 1885 i Mala, Vb, d 5 okt 1970 i Uppsala, Domk, dtr till bonden Salomon H o Sara Sofia Renström samt tidigare g Ågren.

Gustav P, som var same, deltog redan från tidiga barnaår i renskötseln och skaffade sig goda insikter om dess specifika förhållanden. Han visade sig äga ett gott läshuvud vilket gjorde att han fick möjlighet att studera. Som lärare tjänstgjorde han tidigt vid den flyttande kateketskolan i Arjeplogs sn. P har själv berättat om under vilka primitiva förhållanden undervisningen bedrevs vid den tiden (Förr o nu ..., 1947).

P:s erfarenheter från renskötseln och kateketskolan blev avgörande för hans engagemang i den samiska rättvisekampen. Redan 1905 deltog han i en konferens som det då nygrundade men kortlivade Lapparnas centralförbund anordnade i Sthlm. Sitt stora genombrott som talesman för samernas sak fick P i samband med en tidningsdebatt som han förde med nomadskoleinspektören Vitalis Karnell (bd 20) i SvD och NDA i mars 1917. P var motståndare till vad som kallades "Lapp skall vara lapp"-politiken. Med sina erfarenheter av kåtaskolor gick han till hårt angrepp mot 1913 års nomadskolereform, reviderad 1916. Enligt P var denna reform undermålig och gav inte någon rättvisa åt samerna i utbildningshänseende. Dess intentioner att kåtaskolan som sådan skulle hålla kvar samebarnen vid renskötseln ansåg han vara helt felaktiga. Vid de sv lapparnas landsmöte i Östersund 1918 kom skolfrågan än en gång upp till debatt. P lade fram sina synpunkter för mötet och visade att 1913 års nomadskolereform var ett nav när det gällde samisk rätt. Han fick totalt stöd för sina åsikter att den vandrande kåtaskolan skulle avvecklas. P framstod vid detta landsmöte som en centralgestalt när det gällde samisk rätt.

I samband med tvångsslakt av ren i Arjeplog 1932 reagerade P mycket starkt mot det överförmynderi som han ansåg staten utsatte samerna för. När tvångsslakten skul- le behandlas vid ett möte i febr 1932 infann sig P med ett flertal fullmakter som gav honom rätt att föra renägarnas talan. Trots detta försökte länsstyrelsens representanter att förklara P icke behörig. P framhöll i starka ordalag att samerna inte tillfrågats angående slakten och att länsstyrelsen var inkompetent i frågan. Landshövdingen i Norrbotten Bernhard Gärde lär efter detta möte ha kallat P för lapparnas Mussolini. P skrev samma vår ett flertal artiklar i Norra Västerbotten och SvD, där han belyste problemet med tvångsslakten. Han angreps i hårda ordalag av lappfogdarna. I Samefolkets egen tidning skrevs dock bl a att P "likt en samernas Gandhi icke tvekat att rikta de mest grava anklagelser mot myndigheterna som utlämnat samefolket åt det största förtryck".

Osjälvisk och totalt orädd för myndigheter fortsatte P att stå i spetsen för den samiska rättskampen. Han JO-anmälde länsstyrelsen. Regeringen uppvaktades ett flertal gånger och staten stämdes. Länsstyrelsen svarade med att anmäla P till domkapitlet i Luleå. I anmälan hävdades att P "angrep den lagliga ordningen på renskötselns område på ett för staten farligt sätt". P blev frikänd. — När 1930 års lapputredning låg klar kallades Sveriges samer på initiativ av P till ett andra landsmöte i Arvidsjaur 1937. Vid detta möte var P ordförande samtidigt som han höll samtliga inledningar. Ensam företrädde han den samiska rättssaken, mot hela den sv "maktapparaten", som förklarade att P inte var representativ och därför inte kunde tala i de samiska rättsfrågorna. Oförtrutet fortsatte dock P att lägga fram samernas sak. Från de egna leden fick P näst intill totalt stöd. I en motion inlämnad av samerna från Jukkasjärvi omtalades han "som en av Gud utsänd talesman för vår sak".

1940 tillträdde P som redaktör för Samefolkets egen tidning efter Torkel Tomasson. P hade i och med dennes bortgång mist sin närmaste medkämpe och var nu ensam ansvarig såväl för det talade som det skrivna ordet. Som redaktör för tidningen fortsatte P sin hårda linje mot vad han ansåg som orättvisor eller förtryck mot samerna från myndigheternas sida.

1948 kallade P helt på egen hand till ett tredje samiskt landsmöte i Arvidsjaur. Orsaken till att mötet hastigt sammankallades var 1946 års köttbesiktningskommittés betänkande med förslag till reformering av renslakten. P ansåg att de lagda förslagen innebar en fara för samernas näring.

Vid detta landsmöte visade det sig att P stått alldeles för ensam gentemot storsamhällets framfart mot samerna. Han kunde i längden varken orka eller ekonomiskt klara de mål han uppsatte. Bildandet av en samisk riksorganisation var en nödvändighet. Vid ett möte hos P i Stensele i okt 1948 drogs riktlinjerna upp för bildandet av Svenska samernas riksförbund. SSR kom till stånd vid det fjärde samiska landsmötet i Jokkmokk två år senare. P blev dess förste ordförande och fick därmed en bred bas för sitt fortsatta arbete för samisk rätt.

P lämnade 1960 både ordförandeskapet i SSR och redaktörsposten vid Samernas egen tidning. Även därefter var han dock en flitig debattör och skribent. Sin sista artikel publicerade han 1966 i samband med den då heta vargdebatten. I drygt 60 år var P engagerad i den samiska rättskampen. Många samer har nämnt P som den störste samiske organisatören och förkämpen under 1900-talet.