Paues, släkt

Paues, släkt härstammande från Johan Svensson (1775–1842), hemmansägare i Skövde landsförsamling, Skar. Son till honom var sergeanten och militärmusikern vid Skaraborgs regemente Johan Paus (1803–80), vilken antog släktnamnet som senare ändrades till P. Dennes son Adolf Fredrik P (1839–94) var kapten vid Hälsinge regemente och deltog som frivillig i dansk-tyska kriget 1863–64, där han belönades med tapperhetsmedalj. Fredrik P:s dagboksanteckningar från kriget har i urval publicerats. Äldre bror till honom var fanjunkaren vid Skaraborgs regemente Johan Wilhelm P (1837–1920). Han var 1865–88 bosatt i Acklinga, Skar, där han drev ett betydande jordbruk och även var kommunalman.

Johan Wilhelm P:s äldsta dotter Anna Carolina P (1867–1945) bedrev efter mogenhetsexamen i Sthlm 1886 språkstudier utomlands. Sedan Anna P avlagt akademiska examina i Cambridge inskrevs hon vid UU där hon blev fil lic 1901 och året därpå disputerade för doktorsgraden över ett ämne inom engelsk filologi. I avhandlingen, A Fourteenth Century English Biblical Version ... (1902, omarb uppl 1904), liksom i senare arbeten, dokumenterade sig P som en mönstergill textforskare med medeltida bibellitteratur som specialitet. Efter disputationen inledde hon en mångårig lärarverksamhet vid Newnham College, det större av två kvinnliga utbildningsanstalter i Cambridge. P utnämndes där till fellow 1902 och var 1906–27 staff lecturer i germanska språk. Hennes undervisning hade stor bredd, och hon föreläste även vid universitetet i Cambridge, bl a i tyska och svenska språken. Särskild uppmärksamhet väckte hennes återkommande föreläsningar om filologiska problem i Chaucers diktning. Genom sin position i den brittiska forskarmiljön och på grund av sina personliga egenskaper blev P en framgångsrik befordrare av de kulturella förbindelserna mellan Sverige och England. Hon sökte vid flera tillfällen professur i Sverige men kunde då, trots sakkunnigas höga uppskattning, såsom kvinna ej komma ifråga för detta ämbete. Regeringen tillerkände henne dock professors namn 1934 och P kan därför sägas vara den första kvinna av sv börd som utnämnts till professor.

Anna P:s bror Johan Theodor P (1876–1942) utexaminerades från KTH:s bergsskola 1898 och hade därefter ingenjörsbefattningar i skilda länder. Efter en period som chefsassistent vid Naftabolaget Bröderna Nobel i Baku, Ryssland, knöts han till den industrigrupp som byggts upp av konsul Nils Persson i Helsingborg. Johan P var 1904–06 fabriksledare vid Helsingborgs kopparverks ab och hade 1906–08 samma befattning vid den anläggning för brikettering av fattig järnmalm som etablerats vid Ranfjorden i Norge sedan Persson överlåtit de närbelägna Dunderlandsgruvorna på engelska intressen. 1911–13 var P direktör för det engelska bolaget Dunderland Iron Ore Co Ltd. Han hade 1910–11 varit sv handelsattaché i Buenos Aires, Argentina, och övergick 1913 definitivt i diplomatisk tjänst genom utnämningen till chargé d'affaires och generalkonsul i Rio de Janeiro, Brasilien. P blev där ministerresident 1918 och envoyé 1921 och kvarstannade till 1936 då han försattes i disponibilitet. Med sin bakgrund som industriman utövade han ett positivt inflytande på det under mellankrigstiden allt intensivare handelsutbytet mellan Sverige och vissa latinamerikanska stater. Son till honom är Johan P (f 1913), tidigare chef för firman A Johnson & Co och VD i bl a Dynas ab och Svanö ab.

Anna och Johan P:s yngre bror Erik Waldemar P (1879–1952) inskrevs efter mogenhetsexamen i Skara 1897 vid UU där han blev fil kand 1902 och jur kand 1906. Han knöts 1907 som ombudsman till det s å bildade Sveriges textilindustriförbund och var VD där 1920–44. Under samma period var han även ordförande, VD och kassaförvaltare i Sveriges konfektionsindustriförbund; de bägge organisationerna bedrev såsom till Sv arbetsgivareföreningen anslutna yrkesförbund en nära samverkan. Erik P:s verksamhet gällde företrädesvis avtalsfrågor, ett område där han blev en av landets ledande experter, och hans stora duglighet som förhandlare anses ha bidragit till att en låg konfliktnivå efterhand kunde etableras inom textilsektorn. P var också en tidig anhängare av mondrörelsens principer om samförstånd mellan arbetsmarknadens parter. Som arbetsgivarrepresentant i Statens arbetslöshetskommission 1922–35 blev han dock indragen i omfattande stridigheter; bl a spelade han en icke oväsentlig roll vid utformningen av de direktiv om anvisning av arbetslösa till konfliktdrabbade arbetsplatser som i juni 1926 ledde till ministären Sandlers avgång (Stripa-affären). 1932–44 företrädde han arbetsgivarsidan i Arbetsdomstolen. P:s stora branschkunnande gjorde det naturligt att han i samband med andra världskrigets försörjningskris värvades till den ekonomiska försvarsberedskapen. Han var chef för textilavdelningen inom Statens industrikommission 1939–49. Samtidigt företrädde han som VD för Textilrådet 1939–44 och Konfektionsindustriföreningen 1941–44 branschen i dess relation till statsmakterna. P var också kommunalpolitiskt engagerad; han tillhörde 1927–38 Sthlms stadsfullmäktige, var 1930–34 ordförande för dess högergrupp och hade åtskilliga nämnduppdrag.

Erik P:s äldste son Erik Wilhelm Axel P (1912–85) blev student vid Östra real i Sthlm 1930 och jur kand vid StH 1938. Han var tidigt aktiv inom högerpartiet och anställdes 1943 vid Textilrådet, då ombildat till branschförening inom Sveriges industriförbund. Wilhelm P ledde verksamheten vid rådets sekretariat och var 1948–57 andre direktör vid rådet. Han utsågs 1958 till direktör vid Industriens utredningsinstitut, hade 1959–61 denna befattning vid samarbetskommittén för integrationsfrågor och var 1963–78 direktör vid Sveriges industriförbund samt chef för dess utrikesavdelning. Genom textilbranschens karaktär av internationell konkurrensindustri kom P att redan under de första efterkrigsåren arbeta mycket med handelspolitiska frågor. Han företrädde också den sv textilindustrin i internationella organisationer, bl a vid GATT:s möte 1949 och i OEEC:s textilkommitté där han s å blev sv delegat och 1953 vice ordförande. När det ekonomiska samarbetet i Europa under 1950-talet fördjupades fick P ett vidgat ansvarsområde. Som industrins talesman i integrationsfrågor ivrade han för att de länder som hamnat utanför den europeiska gemenskapen skulle inleda ett frihandelssamarbete. När ett sådant genom tillkomsten av EFTA (1960) etablerats inriktades hans strävanden på att uppnå en så långtgående sv samverkan med den europeiska gemenskapen som möjligt. P hade mycket stora kunskaper om integrationsarbetet och en ovanlig förmåga att förmedla sina insikter. Med i första hand näringslivets beslutsfattare som . målgrupp publicerade han en mängd artiklar och skrifter i ekonomiska ämnen, bl a Europamarknaden och företaget (1958) samt Företaget och EEC-avtalet (1972).