Ebba H Pauli

3 Pauli, Ebba Helena, f 12 juni 1873 i Västerhaninge, Sth (enl fb för Sthlm, Klara), d 28 juli 1941 i Sthlm (enl db för Stocksund, Danderyd, Sth). Föräldrar: kanslisekreteraren Carl Gustaf P o Emma Charlotta Swartling. Sekr i Täby förs:s fattigvårdsför-en 96, studier vid univ i Lausanne, Schweiz, 01—02, komnxsekr i Fören för välgörenhetens ordnande i Sthlm (FVO) 03, sekr i Centralförb:s för socialt arbete (CSA) fat-tigvårdskomm 05 — 06, led av styr för Sv fattigvårdsförb o av dess arbetsutsk 06 — 20, av styr för Sthlms stads uppfostnanstalt för flickor 07, av Adolf Fredriks förs:s fattigvårdsstyr 07 — 09, av fattigvårdslagstiftn: komm juni 07—jan 16, bitr förest för Birka-gården i Sthlm 12 — 36, led av styr för Förb för kristet samhällsliv 18 — 35, sekr där 27 — 35, led av kyrkliga socialrådet för Sthlm 26 — 34, ordf i styr för Sthlms kyrkliga skyddshemsfören. Förf. — Iqml 16. — Ogift.

Ebba P intog en framträdande plats i den socialpolitiska debatten och reformverksamheten i Sverige under 1900-talets första decennier. Hon engagerades av Agda Mon-telius (bd 25) i FVO, och hon var en av de mer framträdande gestalterna inom CSA, som bildades 1903. I ett mycket uppmärksammat föredrag inför den av CSA anordnade Kongressen för fattigvård och folkförsäkring 1906 framhöll P det sociala ansvarstagandets och det sociala arbetets betydelse för hela samhällslivet. I ett annat föredrag knöt hon samman idealen från 1800-talets filantropiska rörelser med de praktiska problemen i den samtida kommunala fattigvården. Hon underströk därvid särskilt betydelsen av det personliga inslaget i allt socialt arbete. Som ledamot av såväl den privat finansierade och av CSA organiserade fattigvårdskommitténs arbete som av den statliga fattigvårdsutredningen skaffade hon sig en omfattande kunskap om hur landets kommuner skötte sina skyldigheter gentemot de fattiga, och hennes arbete fick stor betydelse för tillkomsten av den nya fattigvården 1918. P:s ständiga framhävande av samhällets särskilda ansvar för barn och mödrar pekade också fram mot den socialpolitiska reformverksamheten under mellankrigstiden.

Tillsammans med Natanael Beskow (bd 4) grundade P 1912 Birkagården i Sthlm som blev den första hemgården i Sverige och som hade sin förebild i den engelska settle-mentrörelsen och särskilt Toynbee Hall. Tanken var att i den s k Birkastaden med dess stora arbetarbefolkning skapa en mötesplats framför allt för barn och ungdomar från kristna arbetarfamiljer. På Birkagården fanns barnkrubba, barnträdgård, lek-och arbetsstuga, eftermiddagshem, barnbibliotek och ungdomsklubbar och där bedrevs även föreläsningsverksamhet. Med denna bredd på verksamheten blev Birka- gården en förebild för hela hemgårdsrörelsen. Under de två decennier som P bodde i Birkagårdens fastighet fungerade hon som den sammanhållande länken för de olika verksamheterna, och hennes bostad blev en samlingsplats för många som delade hennes sociala engagemang.

I religiöst hänseende stod Birkagården den inomkyrkliga väckelsen nära, och i en rad skrifter från slutet av 1910-talet presenterade P en evangelisk kristendomstolkning med tonvikten lagd vid sociala och moraliska frågor. I novellsamlingen Eremiten och andra berättelser (1919) skrev hon om en vis man som bosatt sig i en grotta och som gav besökare råd i religiösa och personliga frågor. Sina tankar om det sociala arbetet som kristendomens innersta kärna utvecklade hon i skriften Några konsekvenser för det personliga livet av en kristligt social åskådning (1920). I likhet med andra kristna författare under mellankrigstiden strävade P mer efter att belysa allmänna livsåskådningsfrågor än att gestalta den traditionella kristna läran. 1921 utkom hennes största bok, Våra barns moraliska fostran. Den förefaller dock snabbt ha blivit föråldrad, eftersom företrädarna för den samtida pedagogiken och senare barnpsykologin lade större vikt vid möjligheterna till individuell utveckling och personlig frihet än vid barnens moraliska fostran. En annan fråga som engagerade P under 1920-talet gällde de prostituerade kvinnornas situation. Förslaget till ny s k lösdrivarlag innebar att dessa kvinnor skulle komma att behandlas eller bestraffas hårdare än tidigare, något som P och Förbundet för kristet samhällsliv fann oförenligt med humanitetens krav.

I samband med att P 1912 tillsammans med N Beskow inspekterade en hustomt skadade hon sin ena fot så olyckligt att bentuberkulos tillstötte. Detta ledde till ett kroniskt sjukdomstillstånd som kom att sätta sin prägel på både hennes liv och hennes författarskap. I den uppmärksammade boken Kamp eller resignation (1937) beskrev hon hur sjukdomserfarenheten påverkat hennes syn på det mänskliga livet: sjukdom och sjuklighet är inte bara till skada för människan utan kan stärka henne och ge henne ett nytt livsinnehåll. P betonade sambandet mellan de kroppsliga och de själsliga inslagen i sjukdomsprocessen och framhöll att man i sökandet efter sjukdomarnas orsaker och möjliga behandlingsmetoder måste se till den enskildes hela livssituation och livsinnehåll. Därmed anknöt hon till den samtida psykologiska, psykoterapeutiska och pastoralpsykologiska diskussionen och föregrep en del av de tankar som efter andra världskriget skulle ligga till grund för den psykosomatiska medicinen.

1936 kom P i kontakt med Göte Bergsten, en av de drivande bakom den sk Kungälv-stiftelsen, som då sedan några år planerade att öppna ett kristet retreathem. Tillsammans med Bergsten bildade hon S:t Lucas-stiftelsen 1 mars 1939. Enligt stiftelsens stadga skulle dess verksamhet bedrivas i form av "konferenser, stilla dagar för sjuka, skriftspridning eller andra liknande åtgärder"; stiftelsen skulle också förvärva, äga och driva gästhem "för personer, som befinna sig i ett själsligt konflikt- eller svaghetstillstånd och därför äro i behov av en speciell omvårdnad i särskild miljö". Institutionen inrättade ett gäst- och sjukhem i Danderyd och etablerade sk bärarlag som senare blev lokalavdelningar i flera städer. Ur denna verksamhet utvecklades under 1940-talet en rådgivnings- och utbildningsverksamhet inom det psykoterapeutiska och själavårdande området.

I den minnesbok över P som utgavs 1953 framhöll flera av författarna kontrasten mellan den sjukliga och bräckliga kroppen och den starka personligheten som det mest utmärkande för P. "Ebba Pauli var en livskonstnär i ordets egentliga betydelse. Högsta livskonst innebär ju att ständigt orka med att börja på nytt. Göra sitt liv till en bragd" (E P, stigfinnare ..., s 69).