Georg V Pauli

1 Pauli, Georg Vilhelm, f 2 juli 1855 i Jönköping, Kristina, d 28 nov 1935 i Tullinge, Sth (enl db för Nacka, Sth). Föräldrar: apotekaren o fabrikören August Ferdinand P o Maria Laurentia Augusta Gagner. Elev vid Jönköpings elementarlärov 64 — 71, studier vid FrKA 71-75 o 78-79, bosalt o verksam i Frankrike 75 — 78, i Italien 79-82 o i Frankrike periodvis 82-86, v ordf i Konstnärsförb:s sthlm:sektion okt 86 — 88, ordf i Konstnärsförb jan —dec 90, förest för Gbgs musei rit- o målarskola 93 — 97, led av styr för Frisinnade klubben i Sthlm 00—10, utg av tidskr flamman 17 — 21. Målare, skribent.

G 28 okt 1887 i Sthlm, Nik, m målaren Hanna Hirsch (P 2).

Under akademitiden tillhörde Georg P den lilla grupp elever som hade den italienska renässansens konstnärer som sina främsta förebilder. De kallade sig idealister och drömde om att liksom Michelangelo och Rafael "måla stora bilder på väggarna" (Väggmåleri, 1920). Majoriteten av akademins elever kallade sig realister och beundrade Rembrandt. Trots den idealistiska hållningen är P:s tidigaste självständiga arbeten, från hans tidiga vistelse i Frankrike, i första hand präglade av det samtida franska realistiska måleriet. Bevarade teckningar från tiden visar att han tagit starka intryck av Jean Francois Millet. Målningen Väntan (fiskarhustrur vid havsstrand, målad 1878 och visad på världsutställningen i Paris så) anknyter till den typ av måleri som August Hagborg (bd 17) representerade.

Aren i Italien innebar ett konstnärligt sökande där P provade flera olika stilar och motivtyper. Realistiska friluftsstudier varvades med ett mer akademiskt ateljémåleri med religiösa eller historiska motiv. I ett par historiemålningar med motiv från antika ro- merska bad (1882) är det uppenbart att P stått under Julius Kronbergs (bd 21) inflytande. 1880 utförde P den märkliga målningen Spinnerska på Capri. Målningens markerade konturer och hela, obrutna färg-plan var ovanliga och förebådade 1890-ta-lets syntetistiska måleri.

Under vistelserna i Frankrike 1882 — 86 var P främst sysselsatt med ett naturalistiskt måleri där Jules Bastien-Lepage var främsta förebilden. Det viktiga var det direkta verklighetsstudiet, såväl utomhus som inomhus. Representativa exempel på P:s franska 1880-talsmåleri är Frukostrast under rapsskörden, Vid sjukbädden (båda utförda i Ver-sur-mer i Normandie 1884) och Kvällslektyr. Sommaren 1883 och våren 1884 vistades han i den skandinaviska konstnärskolonin i Grez-sur-Loing utanför Paris.

P var under 1880-talet en av de drivande krafterna i oppositionsrörelsen mot Konstakademin. Sommaren 1886 var han med om att bilda Konstnärsförbundet, och på hösten s å valdes han till vice ordförande i förbundets Stockholmssektion. Efter ett knappt år som förbundets ordförande begärde han i dec 1890 utträde ur Konstnärsförbundet efter interna konflikter. P behöll emellertid kontakten med de gamla opponentkamraterna och deltog vid flera tillfällen i Konstnärsförbundets utställningar.

Kring 1890 övergav P det realistiska fri-luftsmåleriet för ett symbolistiskt och synte-tistiskt måleri. Dekorativ linjeföring och yt-mässig färgbehandling ersatte valörmåleri och noggrant ljusstudium. Motiven hade inte längre den anekdotiska genrekaraktär som dominerade 1880-talsmåleriet. I stället arbetade P med motiv ur saga och mytologi, bla i Legend 1889—90, eller med skymningsscener med figurer i landskap i natio-nalromantisk anda, t ex Midsommarvaka och På bryggan.

En anmärkningsvärd insats gjorde P för att väcka intresset för Ernst Josephsons (bd 20) konst. Tillsammans med Richard Bergh (bd 3) ordnade P i febr 1893 en stor utställning i Sthlm av Josephsons målningar och teckningar. Här uppmärksammades för första gången Josephsons sjukdomskonst, som P i utställningskatalogens inledning betecknade som symbolistisk.

Från mitten av 1890-talet blev monumen- talmåleriet P:s viktigaste verksamhetsområde. Hans insats var avgörande för den plötsliga blomstring det sv monumentalmåleriet upplevde under åren kring sekelskiftet 1900. Det första mer prestigefyllda uppdraget fick P 1885 då han deltog i arbetet med den fasta utsmyckningen i Pontus Fürstenbergs (bd 16) galleri i Gbg. Där utförde han en liten allegorisk målning, Telefonen, som ingick i takutsmyckningen tillsammans med Per Hasselbergs (bd 18) skulpturgrupper. En större uppgift fick P 1892 då han dekorerade fem väggfält i Hotell Rydberg i Sthlm. Målningarna hade bl a mytologiska motiv med bacchuståg, kentaurer, fauner och nymfer, och där anas influenser från Arnold Böcklins nyidealistiska måleri. Den viktigaste utgångspunkten för P:s monumentalmåleri under 1890-talet och 1900-talets första decennium var annars den franske klassicisten Pierre Puvis de Chavan-nes. Av betydelse var också hans studier av den italienska renässanskonsten och av Giovanni Battista Tiepolos måleri. Dessutom påverkades hans syn på denna konstart av samtida teoretiker i ämnet som fransmännen Edmond Picard och Henri Mayeux och den norske målaren Gerhard Munthe. I artikeln Om dekorativt måleri (Tekn tidskr 1909) presenterade P för första gången sina idéer om monumentalkonsten. Han talade om en nära samverkan mellan arkitektur och konstnärlig dekoration; väggmålningen skulle så långt det var möjligt ge ett ytmäs-sigt intryck. Illusorisk perspektivverkan måste undvikas. Färgskalan skulle vara dämpad och kontrasten mellan ljus och skugga begränsad.

1895 fick P i uppdrag att dekorera tre väggfält i trapphuset i Gbgs museum (senare Gbgs hist museum). Här prövade P för första gången freskotekniken. Han lärde sig denna teknik, som då inte använts i Sverige på 50 år, av den i landet verksamme italienske stuckatören Antonio Bellio. Målningarnas motiv hämtades ur Gbgs kulturhistoria. 1898 deltog P i dekorationsarbetena i det nybyggda operahuset i Sthlm. Aret därpå utförde han en utsmyckning i Östra gravkapellet i Gbg. Ett par skolutsmyckningar, Södra Latin och Brummerska skolan i Sthlm, följde i det nya seklets inledning. 1905 målade P fyra dörröverstycken för prins Eugens Waldemarsudde, och ett år senare fullbordade han den stora utsmyckningen av den nya riksbanksbyggnaden på Helgeandsholmen i Sthlm. Dörröverstycke-na på Waldemarsudde, som symboliserar Musiken, Måleriet, Arkitekturen och Konsthantverket, är målade i grisailleteknik och visar personer ur prins Eugens umgängeskrets. Riksbanksmålningarnas motiv — malmbrytning i Kiruna och jordbruk i Skåne — representerade de grundläggande näringarna i tidens sv ekonomi. Sommaren 1907 dekorerade P den stora salongen i brodern Albert P:s nya villa i Djursholm, och året därpå deltog han i arbetet med interiörerna i Dramatiska teatern i Sthlm. Teatermålningarnas motiv hämtades ur den sv teaterns historia. 1909 utförde P i sångsalen i det nybyggda Östermalms läroverk al seccomålningen Maj är välkommen.

Sedan P på höstsalongen i Paris 1911 upptäckt kubisternas måleri fick hans egen konst en ny stilistisk inriktning. Han började ta lektioner av den 30 år yngre moderate kubisten André Lhote för att lära sig kubis-tisk teknik och teori. P menade att kubismen i sig själv var arkitektonisk, och att stilen därför var särskilt lämpad för monumentalmåleri. Han uppfattade kubismen som en klassicism, som den sanna arvtagaren till äldre tiders klassicistiska riktningar. I väggmålningarna i trapphallen i Jönköpings läroverk (senare Per Brahegymnasiet) 1912 prövade P i Lhotes anda en kubistisk stilisering och förenkling av figurernas volymer. Temat var En sund själ i en sund kropp, och målningarna föreställer ynglingar sysselsatta med andlig och kroppslig idrott.

Förutom de många monumentalmålningarna gjorde P ett antal förslag till fasta utsmyckningar som aldrig realiserades: vigselrummet i Sthlms rådhus, Sthlms högskola, Sthlms konserthus, gravkapellet i Höga-lidskyrkan i Sthlm och Ateneum i Lund. Av dessa projekt väckte framför allt P:s bidrag till tävlingen om vigselrummets utsmyckning (1912— 14) stor uppmärksamhet. Efter lång debatt och tre tävlingsomgångar segrade hans bidrag Mariage. I P:s slutliga förslag nådde den kubistiska stiliseringen längre än i väggmålningarna i Jönköping. Figurerna, bl a de tre ödesgudinnorna, är mer ytmässiga och ornamentala och stilen närmar sig den syntetiska kubismen. P fick dock aldrig möjlighet att förverkliga projektet, eftersom rådhusbyggnadskommittén ansåg det olämpligt att dekorera vigselrummet med målningar som vållat en uppmärksammad strid. Med väggmålningarna i Tekniska högskolan i Sthlm, föreställande Kraftens mekanisering, Idun och S:t Göran (1917), drev P ytmässigheten ännu längre än i vigselrumsförslaget. Under 1920-talet frångick han den kubistiska stiliseringen till förmån för ett tungt klassicerande måleri. Landskap och religiösa eller mytologiska motiv dominerade produktionen.

P:s konst och konstsyn tycks redan under 1870-talet ha fått ett klassicistiskt drag. Trots att han till synes ledigt följde konststilarnas växlingar från 1880-talets realism över 1890-talets syntetism till 1910-talets moderata kubism, är den klassicistiska grunden i hans konst ofta framträdande. Men det är inte bara i formellt avseende P måste betraktas som klassicist. Genom hela sin karriär visade han en förkärlek för motiv ur klassisk mytologi, för allegoriska och symboliska framställningar. Genomgående var också hans intellektuella förhållningssätt till konstskapandet.

Vid sidan av stafflimåleriet och monumentalmåleriet utförde P under en period illustrationer åt Bonniers förlag. Han illustrerade i början av 1890-talet ett par romaner av August Blanche och senare Selma Lagerlöfs En herrgårdssägen (1899) och Gösta Berlings saga (1903). P utförde också smärre illustrationer till skönlitterära texter av bla August Strindberg och Verner v Hei-denstam i kalendern Svea i slutet av 1880-talet och i början av 1890-talet.

P:s verksamhet som konstskribent och teoretiker har av eftervärlden oftast bemötts mer positivt än hans konstnärskap. Hans skrivna produktion är omfattande, men den inleddes egentligen först under 1890-talet. I ett betydande antal böcker och i artiklar, dels i konst- och kulturtidsskrifter, dels i dagspressen, skrev P om andra samtida konstnärer och om konstteoretiska frågor. Det ständigt återkommande favoritämnet var monumentalkonstens teori och praktik.

Under 1910- och 20-talen publicerade P några texter om konstens roll i samhället. Idealet var det medeltida samhället där konsten enligt P tjänade samhälleliga kollektiva intressen snarare än privata. Han pläderade för en statlig konstpolitik vars målsättning måste vara att konsten skulle komma så många som möjligt till del. I en debattskrift om Ernest Thiels konstsamling (Statlig konstpolitik, 1926) skrev han att landets konstsamlingar borde decentraliseras. Detsamma gällde konstnärsutbildningen. Landets konstskolor borde i första hand utbilda konstnärer till att arbeta med offentlig konst. P:s ideal var en decentraliserad konstutbildning där eleverna, under lärares ledning, gavs möjlighet att dekorera offentliga byggnader i hembygden. Därigenom borde målet nås — konsten skulle komma alla landets medborgare tillgodo.

Inspirerad av kontakten med den parisiska modernismen under 1910-talet började P 1917 utge konsttidskriften flamman. Den visar med sin djärvt modernistiska typografi och layout tydlig påverkan från den av Ame-dée Ozenfant utgivna L'Elan. "Konsttidskrift skall vara konstnärlig gest" var mottot, och stort utrymme gavs åt reproduk- tioner av svensk och internationell modernistisk konst. I flamman medverkade flera representanter för det sv konstnärliga avantgardet (bl a Gösta Adrian-Nilsson) och flera yngre konstskribenter (bl a Gregor Paulsson). Dessutom publicerades en del internationellt material, bl a texter av Fer-nand Léger och Lhote, som översatts till svenska. Tidskriften utkom endast sporadiskt under fyra år men bör ändå ha betytt åtskilligt som ett modernismens propagandaorgan i Sverige.

En del av P:s skrivna produktion — Mina romerska år, I vår ungdom, Pariserpojkar-na och Opponenterna — är minnesteckningar och reseskildringar från ungdomsåren. Dessa arbeten är viktiga källor till kunskapen om P:s konstnärsgeneration och om konstlivet i Sverige under 1870- och 80-talen.

P kom med tiden att bygga upp en omfattande konstsamling, främst bestående av verk av samtida sv målare. Stora delar av samlingen donerades på 1930-talet till P:s födelsestad och tillfördes Jönköpings läns museum. P köpte också verk av internationella, i synnerhet franska, modernister under 1910-talet, bl a Picasso, Derain, Le Fau-connier, Rouault och Léger.