Gustaf Paykull, von

3 von Paykuil, Gustaf (före 1818 Pajkull), f 23 juli 1757 i Sthlm, Svea art, d 28 jan 1826 i Östuna, Sth. Föräldrar: majoren Carl Fredrik P o Beata Charlotta Simming. Inskr vid UU 23 juni 67, kansliex där 15 maj 79, eo kanslist i utrikesexp 1 febr 80, hovjunkare 27 nov 80, kopist 30 aug 81, prot:sekr 6 maj 83, exp:sekr 14 aug 94, allt i utrikesexp, kansliråds titel 9 maj 96, hovmarskalk 28 sept 15, frih 11 maj 18. - LVA 91 (preses 96), LVS 93, LPS 95, Korresp-LLA 14, LLA 17, led av flera uti lärda sällsk.

G 1) 14 okt 1790 i Östuna m frih Anna Elisabet Ehrensvärd, f 7 maj 1769 i Sthlm, Art:förs, d 16 juni 1794 i Östuna, dtr till generalmajoren frih Carl E (bd 12) o grev Anna Antoinetta Gyllenborg; 2) 2 juni 1795 i Sthlm, Kungsh, m Johanna Möller, f 23 dec 1768 där, ibid, d 21 sept 1806 i Östuna, dtr till brukspatronen Johan Philip M o Maria Henrika Alnoor; 3) 30 april 1807 (i "landsorten" enl Inrikes Tidn nr 50, 1807) m Anna Catharina Sandels, f 24 jan 1772 i Sthlm, Klara, d 25 febr 1845 där, ibid, dtr till bergsrådet Samuel S o Catharina Elisabet Brandt.

P visade tidigt prov på mångsidiga intressen och talanger och delade redan i unga år sin håg till lika delar mellan vitterhet och naturvetenskap. Till att börja med undervisades han privat i hemmet, och intresset för naturen väcktes på Hässelby säteri i Börje, Upps, där han tillbringade en del av sina ungdomsår. Platsen — känd för särskilt rik insektsfauna — uppsöktes ibland av Linné under dennes offentliga "herbationes", och det har antytts att P skulle fått "se och höra" honom och stimulerats till naturstu- dier. — Efter kompletterande studier i Uppsala ägnade sig P först åt ämbetsmannabanan inom utrikesexpeditionen och fick kansliråds titel 1796. Hans offentliga karriär kröntes med titeln hovmarskalk 1815.

Som skald hade P påfallande lätt för sig, och han skrev åtskilliga eleganta och erotiskt kryddade verser och epigram i tidens stil. Hans översättningar av klassiska författare som Anakreon, Sappho, Moschos och Bion var formsäkra och skickligt utförda, även om en kritiker som T Thorild inte ville sträcka sig längre än till att likna dem vid "några, lätta, töljumma vindar, liksom vore det sista ljuset av Anakreons harpa ..." (cit enl Hammarsköld, s 382).

P författade också tragedierna Virginia (1797) och Domald (1783) samt en burlesk komedi i Moliéres anda, Ordensvurmen (1785). Komedin har blivit mest känd därför att Gustav III förbjöd att den uppfördes, trots att den var repeterad och klar att spelas. Orsaken till kungens ingripande var att frimurarna, som fått reda på pjäsens mot ordensväsendet satiriska innehåll, känt sig pikerade och vädjat till honom om spelförbud på grund av dess "ogudliga" motiv. Samtiden underkände stycket, men senare kritiker har varit mer välvilliga. Uppståndelsen kring den stoppade pjäsen blev i beford-ringshänseende ett hinder för P, och först efter mer än tio år togs han till nåder igen efter att ha gjort avbön hos G A Reuter-holm.

Ett urval av sina vittra arbeten utgav P i Samlade sv skrifter, 1 (1814). Arbetet trycktes i 100 exemplar och var endast avsett för spridning "bland några få vitterhets-älskare". Någon ytterligare del utkom inte. P:s vetenskapliga arbeten är så gott som samtliga skrivna på latin.

Domen över P som vitterlekare har varit omild och knappast rättvis. Ofta citerade är de ord som C G af Leopold (bd 22) skall ha yttrat till P: "Du är en av de första bland Sveriges medelmåttiga poeter!" (cit enl Palmblad, s 115). Både samtiden och eftervärlden har dock varit eniga om att P gjorde sina värdefullaste insatser inom naturvetenskapen, som naturaliesamlare och entomolog — insektsforskning var vetenskapen på modet.

Med sitt engagemang och sin auktoritet fick P en viktig roll i VA, där han valdes till ledamot 1791. Han medverkade med elva uppsatser i dess Handlingar, två ornitologi-ska och de övriga entomologiska. Vid presidiets nedläggande 1796 framträdde han med sitt uppmärksammade Tal, om djurkännedomens historia för Linnés tid, en lär-domshistorisk översikt som vittnar om stor beläsenhet och som fått betyget "ännu idag läsvärt" (Lindroth, 2, s 453). 1802 gjorde P en omfattande vetenskaplig resa på kontinenten och fick värdefulla kontakter med ledande europeiska naturforskare som J C Fabricius, P A Latreille och G de Cuvier.

På sin egendom Valloxsäby sydost om Uppsala inrättade P ett storslaget privatmuseum för sina växande samlingar, vilka enligt en katalog 1819 omfattade 80 däggdjur, 1 362 fågelarter, 8 lådor med preparerade fiskar samt en mycket omfångsrik insektssamling. Han samlade systematiskt och höll sig under flera år med egen samlare i Afrika. P räknas till Sveriges främsta zoologiska samlare vid sidan av A U Grill (bd 17) på Söderfors och G v Carlson (bd 7) på Mälby.

När det gällde att berika sitt kabinett med sällsynta och uppseendeväckande djur förleddes P någon gång att tillgripa betänkliga metoder, t ex tillverka egna typexemplar! Det gällde inte bara insekter som hopfogats av delar från olika arter utan också en "ny" sv rovfågel från Norrland som Sven Nilsson (bd 27) beskrev i Ornithologia Svecica. Den har visat sig vara en artefakt bestående av en tropisk rovfågel med ben av en sv ormvråk.

Lyckligtvis drabbade detta säregna skämtlynne inte P:s vetenskapliga arbeten, som vunnit bestående respekt i fackkretsar. P . skrev flera viktiga monografier över erkänt "svåra" skalbaggsgrupper som kortvingar, jordlöpare, vivlar samt över släktet Hister. P:s magnum opus var den brett upplagda Fauna Suecica, som från början avsåg att ersätta Linnés föråldrade verk med samma titel. Den kom dock endast att omfatta skalbaggarna. Det grundliga arbetet stärkte emellertid P:s internationella rykte, och han placerades i jämnbredd med de sv entomologerna C De Geer, L Gyllenhaal och C J Schönherr, även dessa ekonomiskt oberoende amatörforskare.

Att i varje fall delar av samlingen på Valloxsäby skulle skänkas till staten hade varit P:s tanke redan 1801, men när det visade sig att det k naturaliekabinettet på Drottningholm vid ungefär samma tid skulle lämnas till VA nöjde sig P med att tills vidare endast överlåta en del skandinaviska djur. Kanske befarade han att hans donation skulle hamna i skuggan av den k gåvan. 1819 offentliggjordes emellertid att Karl XIV Johan mottagit P:s gåva till staten. Överlämnandet skedde inte förbehållslöst. P hade som villkor för gåvan försäkrat sig om att samlingen skulle bilda grundstomme för ett sv riksmuseum och att garantier därvid skulle lämnas för att VA:s lokalfråga äntligen skulle lösas. Alltsedan instiftandet 1739 hade museifrågan varit ett ständigt bekymmer för ledamöterna. Genom P:s donation tvingades staten ta krafttag för att åstadkomma ett naturhistoriskt riksmuseum.

Transporten av P:s omfattande samling på Valloxsäby till Sthlm i juni 1820 blev högst spektakulär. Den skedde med hjälp av ett stort antal bärare, båtar och oxforor till Krusenberg vid Mälaren och därifrån med den av Samuel Ovven byggda hjulångaren Amphitrite i tre resor till Sthlm.

På grund av sina många insatser upphöjdes P vid Karl XIV Johans kröning 1818 i friherrligt stånd med namnet von P. Som samlare och forskare på hög nivå blev han ledamot av ett stort antal akademier och lärda samfund i Europa och Amerika. — De sista åren av sitt liv tillbringade P i stillhet i Uppsala eller på Valloxsäby. Han ägnade sig där åt trädgårdsskötsel och planteringskonst enligt klassiskt mönster.