G Arthur Nordén

Nordén, Gustaf Arthur, f 22 dec 1891 i Norrköping, Olai, d 3 okt 1965 i Sthlm, Västerled. Föräldrar: möbelsnickaren Gustav Fredrik N o Ida Amanda Nilsson. Elev vid Norrköpings h a l ht 03, studentex där 13 maj 10, inskr vid UU ht 10, FK där 30 maj 13, lär vid Värmlands läns folkhögsk i Molkom 5 mars–25 april 12, vid Östergötlands läns folkhögsk o lantmannask i Lunnevad vinterkurserna 13–15, vid Folkhögsk Hvilan, Tottarp, Malm, vinterkurserna 15–18 o sommarkurserna 16–17, red:-sekr vid Norrköpings Tidn:ar (NT) 18–20, litterär medarb vid Sv filmindustri 20–21, vik ämneslär vid Norrköpings h folksk 29 aug 21–16 juni 22, led av Norrköpings stadsfullm:s hembygdskomm 22–25, eo ämneslär vid Norrköpings kommunala mellansk 29 aug 22–20 dec 23, FM vid UU 15 dec 23, vik adjunkt vid Jakobs (från 26 Vasa) realsk periodvis jan–april 25, extra lär där ht 25–ht 32, adjunkt där 16 dec 32 (tilltr 1 jan 33)–58, FL vid UU 14 sept 25, disp 18 maj 26, FD där 31 maj 26. – VHAA:s Hildebrandpris 39, KorrespLVHAA 41.

G 20 dec 1922 i Sthlm, Hedv El, m Disa Gunhild Ingeborg Janzon, f 11 maj 1890 i Västerås, d 15 april 1977 i Sthlm, Västerled, dtr till tf lektor Jonas J o Anna Elisabet Petersson.

I gymnasiet var Arthur N primus i sin klass och av studentbetyget att döma en framstående språkbegåvning. Sin språkkänsla drog N fördel av redan under sina båda sista läroverksår, då han under eget namn i NT publicerade eleganta och mogna hyllningsartiklar till Strindbergs 60- och Heidenstams 50-årsdag. Därmed inleddes ett långt medarbetarskap i denna tidning. I sin akademiska grundexamen markerade N språkintresset genom att välja franska, tyska samt nordiska språk.

Eftersom N:s akademiska meriter inte kunde ge lärartjänster vid de allmänna läroverken, höll han länge tidningsmannabanan öppen. På lärarbanan räckte hans meriter tills vidare till tjänst vid folkhögskolor, där han undervisade i humanistiskt betonade ämnen, bl a historia, geografi och välskrivning. Somrarna ägnade han dels åt vikariat på NT:s redaktion, dels åt alltmer omfattande arkeologiska studier och fältarbeten, främst inriktade på hällristningar. De första undersökningarna i Östergötland gjorde N i Borg och senare fortsatte han bl a under sin lärartid i Lunnevad. Under Hvilan-åren fördjupades detta huvudintresse genom studier av och kring Kiviksgravens ristningar. Till Östergötlands omkring 1 500 kända ristningar kunde han så småningom lägga ytterligare ca 3 500. Sommaren 1915 ingav N till riksantikvarien sin första rapport om fornfynd. Rapporter, redogörelser samt ansökningar om anslag för grävningar kom därefter till 1930-talets slut regelbundet från N till VHAA. Sedermera och fram till 1945 gällde hans kontakter med riksantikvarieämbetet främst manuskript avsedda för dess tidskrift Fornvännen. När N började göra utgrävningar i anslutning till sin kartläggning av i första hand norrköpingsbygdens forntid, fick han genom riksantikvarien arkeologen Bror Schnittger till lärare och handledare.

Eftersom N inte kunde förtjäna sitt uppehälle på det planerade monumentalverket över sin hembygds historia från äldsta tid och då han som lärare i Skåne hade svårt att bedriva erforderliga förarbeten till detta, sökte han sig till tidningsmannabanan. En befattning som redaktionssekreterare vid NT hade 1918 blivit ledig. Den redaktionellt oerfarne N fick tjänsten, trots att tidningen stod inför flyttning till nybyggda lokaler och installation av ny tryckpress. Han ledde skickligt omställningen till nya arbetsförhållanden. Som arbetsledare kom dock N med sitt intensiva temperament snart på kollisionskurs med i första hand den tekniska personalen, till sist också med en del redaktionskolleger. Till en del berodde detta på att han ansågs alltför mycket engagera sig inte bara i sina egna forskningar – till en början slutförandet av ett diplomatarium för Norrköpings medeltid – utan även i Edward Ringborgs stora verk Till Norrköpingskrönikan. Alltifrån 1915 hade N och Ringborg underhållit en intensiv brevväxling, diskuterande varandras hypoteser, källor och forskningsresultat. Mest långtgående blev detta samarbete under N:s tidningsår, då båda i sina forskningar sysslade med norrköpingskvarnarnas historia. Med att skriva av de mer än 200 medeltidsdokument N publicerade i sitt diplomatarium, Norrköpings medeltid, fick han sakkunnig hjälp av en professionell avskriverska vid riksarkivet Ruth Fischer. Trots påstötningar från henne ansåg N det onödigt att läsa korrektur mot originalhandlingarna. Han nöjde sig med hennes avskrifter som förlaga.
I sin journalistik intresserade sig N i hög grad för film och teater. Han skrev recensioner på dessa områden och en artikelserie om filmens utveckling i ett globalt perspektiv. Härför belönades han med ett stipendium, som kom honom att än en gång ändra levnadsbana. Sommaren 1919 fick N följa en sv-norsk inspelning av Synnøve Solbakken. Därigenom kom han i kontakt med regissören Mauritz Stiller, som sökte en driven stilist som manusförfattare till sina filmer. N tog möjligheten och tecknade ett treårsavtal med det nybildade Sv filmindustri. Första och enda filmen i detta samarbete blev Erotikon, vars namn valts av N efter Per Hallströms likabenämnda 1909 utgivna satiriska komedi. Filmen slog emellertid inte an på det sätt N och Stiller önskat och samarbetet upphörde. Dessförinnan hade N emellertid givit nytt namn åt Greta Gustafsson för huvudrollen som Stiller tänkt sig i sin och N:s nästa film. Det blev Garbo, en förvrängning av namnet på Gustav II Adolfs svåger och bundsförvant Bethlen Gabor, om vilken N ofta talat i sin historieundervisning på Hvilan (en annan mindre sannolik version av namnets tillkomst hos bl a Pollak).

N sökte sig tillbaka till NT, där han helst ville vara kulturjournalist. Tidningens redaktör ville emellertid inte ha N i sin tjänst utan rekommenderade honom att söka sig till någon storstadstidning, förslagsvis SvD. Men varken där eller annorstädes fanns utrymme för N. I denna situation återstod för honom endast att återgå till lärarbanan, där dock föga annat än folkhögskolan stod till buds på grund av hans bristande formella kompetens. Efter vissa besvär lyckades dock N 1921 få en tjänst som vik lärare vid Norrköpings högre folkskola. För att säkra sin framtid avlade han fil ämbetsexamen genom att komplettera sin ämneskombination med litteraturhistoria med poetik. Hos skolstyrelsen hade N utverkat löfte att återfå sin gamla tjänst efter fullgjord pro vårstjänstgöring. Under hans bortovaro ändrades emellertid ämneskombinationen tyska-franska mot engelska och därmed var N i detta sammanhang åter obehörig.

Efter dessa motgångar beslöt N att gå vidare i studierna och siktade på en licentiatexamen i nordisk och jämförande fornkunskap, vilken han snart avlade efter att ha skaffat sig grundkompetens i ämnet. Måhända hade N hoppats att med sitt därpå följande doktorsarbete Östergötlands bronsålder, ett monumentalverk över främst landskapets hällristningar, kunna inleda en akademisk karriär. Avhandlingsbetyget räckte emellertid inte till docentur. N återvände till sin lägre lärarbana och tjänstgjorde vid Jakobs/Vasa realskola i Sthlm för återstoden av sin aktiva tid.

Under 1930- och 1940-talen ägnade N all sin fritid åt forskningsarbete inom arkeologi, runologi, mytologi och kult, åt utgivning av läromedel, åt sin egen skolas historia samt åt Norrköpings äldre teatrar, om vilka han gav ut två av planerade tre volymer. Inom nordisk sagohistoria hade N redan tidigare i Saga och sägen i Bråvallabygd (1922) behandlat bl a sägnerna om Helge Hundingsbane, Bråvallaslaget och Tora Borgarhjort. Sedan Jakobs/Vasa realskola fått en aula i sina lokaler vid Karlbergsvägen, tog N bl a initiativ till bildandet av en filmklubb för personal, elever och föräldrar vid skolan. Där var han självskriven ordförande, skaffade kvalitetsfilm till filmaftnarna, inledde och avslutade dessa med sakkunniga kommentarer och skapade av överskottsmedlen en fond, ur vilken anslag gavs till skolresor, idrottspriser och skolans prydande.

Med en mer förutseende planering av sina studier och forskningar skulle N säkerligen ha nått längre och kunnat bli en inspirationskälla för mer mogna ungdomar än dem som fick åtnjuta hans undervisning i realskolan. Bakom N:s ganska blygsamma karriär doldes en forskargärning av högst ovanliga mått, inriktad på framförallt östgötska problem, med tyngdpunkt i brons-och järnålder. Men också inom sägenforskning, som N skickligt kombinerade med arkeologiska grävningsresultat, och filologi gjorde han bestående insatser.