Juliana C (Euphrosyne) Nyberg

Nyberg, Juliana Christina (Euphrosyne), f 17 nov 1785 i Skultuna, Vm, d 18 april 1854 där. Föräldrar: bruksinsp Per Svärdström o Beata Elisabet Almgren. Elev vid Dariès franska pension i Sthlm 00, privatlär i Sthlm 03. Förf.

G 1) 3 okt 1809 (–20) i Skultuna m kram-handl Henrik Johan Asping, f 28 aug 1783 i Karlskrona, Amiralitetsförs, d 22 mars 1834 i Sthlm, Jak o Joh, son till inspektören Carl A o Margareta Magdalena Skyllander; 2) 14 mars 1822 i Skultuna m bruksinsp Anders Wilhelm Nyberg, f 6 febr 1793 i Brännkyrka, Sth, d 30 jan 1851 i Skultuna, son till traktören Johan N o Elisabeth Margareta Eriksson.

Juliana N blev tidigt föräldralös och fick som 13-åring faderns principal brukspatron Carl Jakob Adlerwald på Skultuna som förmyndare. Han placerade henne efter ett par år i en flickskola i Sthlm, där hon fick en god utbildning, särskilt i franska språket. Efter en tid fick N biträda i undervisningen. Hon läste mycket skönlitteratur och svärmade för Rousseau och Mme de Staël. N:s första äktenskap med en affärsman blev olyckligt. "Jag är gift med en man, sträv och obildad, en fullkomlig motsats till mig själv", skrev hon i ett brev. Hon tog sin tillflykt till läsning och versskrivning. Bland sv diktare som hon beundrade var Lidner, Kellgren och Franzén. Nya skolans diktare, särskilt Atterbom, kom att starkt fängsla henne och frigöra hennes egen lyriska talang.

N skickade några dikter till Atterbom, som publicerade tre av dem i Poetisk kalender 1817 under signaturen Euphrosyne. I en not skrev utgivaren att han "genom deras meddelande åt en större allmänhet velat göra full rättvisa åt dessa första prov av en så mycket lovande talang". I ett högstämt brev till N skrev han att han i hennes poem funnit "den naivitet, det rena och friska natursinne" som förråder "en icke vanlig kallelse". Han hälsade henne välkommen "i den Svenska Vitterhetens tempelgård". I ett andra brev ger Atterbom N råd om vad hon bör läsa; det är en lång lista, omfattande utom de tyska skalderna även Shakespeare, Calderön och Cervantes samt Nordens "i all sin enfald dock så härliga poesi". Atterbom blev något av en fadersgestalt för N och samtidigt hennes litteräre mentor. Han gav henne också råd i privata förhållanden. Hon borde skilja sig från sin make, som inte ägde rätt att utestänga henne "från ett liv, som bör odelat ägnas åt vänskapen, lutan och fäderneslandet" (brevcit enl Mjöberg, s 24–35). Sedan hennes man gjort konkurs och rena fattigdomen drabbat paret, fick N skilsmässa. Hon var redan då vän med den tjänsteman vid Skultuna bruk som hon snart gifte sig med. Han hade litterära intressen och stödde N i hennes författarskap.

De dikter av N som under pseudonymen Euphrosyne publicerades i tidens litterära kalendrar visar poetisk begåvning och stor formell skicklighet. Hennes motivkrets var i början huvudsakligen begränsad till idyllen. Dikterna handlar ofta om fåglar, blommor och barn. Typisk är den på sin tid mycket beundrade Jungfrun i det gröna, en älsklig liten versnovell om fjärilens flyktiga förälskelse i rosen. I dikterna med ämnen från naturens värld lägger hon ofta in en symbolik som kan bli alltför sinnrik och oklar. Hon skrev några kärleksdikter med äkta känsla, såsom Jag flyr till dig. Påverkan från Atterboms lyrik är märkbar i dikter med fosforis-ternas bildrika och överlastade stil. I en recension skrev Runeberg, att N:s beundran för den nya vitterheten "bestämt hennes maner och uppfostrat hennes anlag annorlunda än naturen tycks menat".

En populär genre i början av 1800-talet blev, mycket genom N:s exempel, den filantropiska balladen. Hit hör dikter som Tvillingarna och Tiggargossen, rörande bilder från fattiga barns tillvaro. Syftet med dessa känslosamma små versberättelser var att väcka läsarnas sociala medkänsla. I andra dikter hyllade N fattigfolkets förnöjsamhet. Men hon såg folket "genom salongsfönstren" (Hasselberg), och hennes hithörande alster får ofta en prägel av hjärtnupen sentimentalitet.

N:s kalenderpoesi blev omtyckt av tidens läsande publik, och även presskritiken var berömmande. En skribent talade om "dessa vårfriska sångers rörande oskuld". Atterbom rådde N att skriva också diktverk i det större formatet. Då hon lydde dessa råd och gav sig i kast med dramatiska och episka ämnen, blev resultatet i allmänhet inte lyckat. Bäst är den dramatiska dikten Christophoros, där N på välljudande vers återgav en gammal legend och väl tog tillvara dess poetiska möjligheter.

Småningom drog sig N ur det starka beroendet av Atterbom och hans poesi och närmade sig de mindre filosofiska stockholmsromantikerna. Hon knöt vänskapsband med flera av dem, särskilt med L Hammarsköld (bd 18), som blev hennes litteräre rådgivare.

När N 1842 utgav sin tredje och sista diktsamling var det tydligt att romantikens högflod ebbat ut också hos henne. N:s dragning mot verkligheten syns nu tydligt, och hon kan ge uttryck åt humor och mild ironi. Somliga dikter med bilder ur livet knyter an till sv realistisk 1700-talstradition (Lenngren, Bellman). I grunden var N en utåtriktad verklighetsmänniska, och den romantik som mötte i hennes ungdomsdikter satt inte djupt hos henne. Ett och annat i hennes senare diktning pekar mot "signaturerna" och Runeberg.

Som person var N öppen och flärdfri. J V Snellman, som lärde känna henne, skriver att hon hyste "de mest manliga och fördomsfria tänkesätt i alla livets förhållanden, tom till något intrång för den kvinnliga vekheten". – För eftervärlden är väl Euphrosyne mest ett namn i äldre antologier. Men en sångtext av henne lever kvar, mycket tack vare den livfulla folkmelodi på vilken den vanligen sjungs. Det är Vårvindar friska, som är första strofen i romansen Den stackars Anna eller Molltoner från Norrland.