Elsa K Nyblom

2 Nyblom, Elsa Kristina, f 18 maj 1890 i Sthlm, Hedv El, d 6 dec 1956 där, Nik. Föräldrar: riksbanksvaktmästaren Carl Gustaf Blomberg o barnmorskan Gustava Kristina Abrahamsson. Elev vid Åhlinska skolan i Sthlm, sång- o teaterstudier där 08–09, engagerad vid Greta Stridsbergs o Jenny Tschernichin-Larssons turnéer 09–11, medarb i DN 13–17, en av grundarna av Husmodern 17, andre red där o anst i Åhlén & Åkerlunds förlag 1 sept 23, bitr huvudred för Vecko-Journalen 24, chefred där 28–juli 43, led av styr för PK 37–40, v ordf där 39–40, red för Aftontidn:s (AT) bil Hennes horisont 44–45, litterär rådgivare åt Ljus förlag 45–46. Journalist, förf.

G 28 okt 1913 i Lidingö, Sth, m Erik N (N 1).

Elsa N inledde 1913 sin karriär som journalist och betydande opinionsbildare med ett sommarvikariat i DN, förmedlat av den blivande maken Erik N. Fast anställd blev hon inte, men med stor energi och övertygelse medarbetade hon i tidningen under de följande krisåren med socialt aktiv journalistik, ovanlig för tiden och ofta banbrytande. Hennes första och mest omtalade initiativ blev DN:s sommardagskoloni 1913 för stockholmsbarn, vilken drevs till 1970, då kommunen övertog verksamheten. N skrev också artiklar i veckopressen, grundade tillsammans med Tora Holm-Lundberg tidningen Husmodern, som fick stort gensvar och 1920 inköptes av Åhlén & Åkerlunds förlag. Erik Åkerlund, en legendarisk tidningsmakare, "upptäckte" och anställde N 1923, gjorde henne följande år till biträdande huvudredaktör och 1928 till chefredaktör för Vecko-journalen, hans egen skapelse från 1910.

1929 köptes Åhlén & Åkerlund av Bonniers förlag. Den nye chefen Åke Bonnier engagerade sig – liksom Åkerlund – personligen för Vecko-journalen och dess innehåll. Han satsade på modernare teknik och layout och större resurser för reportage samt strävade efter att göra tidningen till ett ledande debattforum även för politiska frågor, men fortfarande med eleganta reportage om vad som skedde i societet och kungahus. Mycket tack vare N:s uppslagsrikedom och energi, sinne för personjournalistik, förmåga att till tidningen knyta tidens bästa pennor och utpräglat antinazistiska hållning under andra världskriget kom Vecko-journalen att inta en rangplats i både sv och internationell veckopress. Lysande bildsvep och unika reportage speglade dramatisk samtidshistoria. Ett exempel på N:s initiativ var ishavsexpeditionen med fartyget Isbjörn, som undersökte Andrée-expeditionens läger på Vitön 1930. Detta ägnades stort utrymme i tidningen liksom Andrée-männens långa griftefärd hem. Signerade artiklar av N var sällsynta, men nyåret 1941 skrev hon krönikan Nya tag, en appell mot bakgrund av vad som drabbat Finland och Norge; speciellt Finland intresserade henne.

Vecko-Journalens upplaga höll sig omkring 90 000 exemplar men kunde flerdubblas då "kungliga nummer" trycktes 1925–1939. N blev en legendarisk chefredaktör, och tidningen upplevdes utåt som hennes skapelse.

Under 1930-talet gjorde Erik Lindorms (bd 23) krönikor med frän samhällskritik Vecko-journalen läst och uppmärksammad över hela landet. Lindorm dog 1941, och N fann en ersättare i Arthur Engberg (bd 13), som snart förorsakade att tidningen blev beslagtagen pga hans krönika Femte kolonnen om norsk nazism. Det väckte ett enormt uppseende. N dolde inte ingreppet – Vecko-journalen kom ut med tomma vita sidor. Hon kunde också meddela att "vi och vår kollega Times" förbjudits i Tyskland. Engberg blev dock med sin tråkiga och predikande stil en missräkning.

1943 ombads N att lämna ledningen av Vecko-journalen. Hon blev – med god pension – avskedad efter 20 år, en otrolig chock för henne, som fick hennes tillvaro att rasa. De varningar hon fått tidigare hade inte skapat någon beredskap. Med sin dominerande personlighet hade N svårt att samarbeta. Efter ett gräl mellan N och tidningens redaktionssekreterare Robert Josephson talade de två aldrig mer med varandra. Den unge nye upplagemedvetne Albert Bonnier Jr hade heller inte samma intresse som sin företrädare att bilda opinioner; tiden härför var ute.

Efter tiden vid Vecko-Journalen var N knuten till AT, Ljus förlag och tillfälligt till Ture Nermans Trots allt!, men hon trodde sig aldrig mer om att kunna skriva. Hon kom dock att i radio 1944 berätta om sin barndom i sekelskiftets småborgerliga och proletära Sthlm och fick en häpnadsväckande framgång. Första programmet, Bahian – en tolvskillingsopera på Östermalm, blev en succé och följdes upp i bokform med Strängt personligt (1945), som blev en bestseller. Den var en social kulturskildring, det första av hennes tre självbiografiska verk.

Med humor och social medkänsla berättar N om livet i en nedsliten hyreskasern kallad Bahian (riven 1908) vid en bakgata på det fina Östermalm. I gårdshusets korridorer bodde i femtio enkelrum med spis ensamma människor och familjer med barn, sällan någon med fäst inkomst. N:s mor, som var barnmorska, dominerande och engagerad för alla, vaccinerade och koppade. N:s far var husets vicevärd, och familjen bodde med mormor och "ärvd" jungfru i lägenhet i gathuset. På sommaren for man till idyllen i Västmanland, "Byn" och mormoderns stuga. I Odensvi inte långt därifrån hade N senare sin diktarstuga, Överflödet.

Barndomsmiljöerna präglade författarskapet och förklarar N:s sociala patos. Efter debuten skrev hon under tio år tolv böcker. Den tredje självbiografin, Kvinna u.p.a., leder in i journalistiken med interiörer från DN och Vecko-Journalen och porträtt av kolleger. Hon kände Erik Åkerlund väl – beskrivningen av honom är drastisk och knappast sympatisk.

N:s stil är lätt och flyhänt, hennes tema upprepas kanske, men hon fängslar sina läsare. Sin första bok, där barndomsintrycken porlade fram, kunde hon aldrig överträffa, men böckerna nådde alla en stor publik. Sin mor hedrade hon genom krönikespelet Jordemodern, som med stort gensvar uruppfördes på en barnmorskekongress 1947, regisserat av skådespelerskan Hjördis Pettersson, också hon barnmorskedotter.

N var en storväxt dam, rörde sig värdigt, talade inte i onödan men hade en skarp tunga och ett smittande trumpetliknande skratt. När Vecko-journalen upphörde i juni 1980 konstaterades att N "regerat längst av alla och i dess bästa tid". – Vid sin bortgång hade N just fullbordat en stor kulturhistorisk rapsodi om sitt mödernelandskap Västmanland för Allhems praktbok om landskapet.