K Gustav V Nylin

Nylin, Karl Gustav Vilhelm, f 18 dec 1892 i London, d 6 aug 1961 i Sthlm, Kungsh. Föräldrar: skomakarmästaren Fritiof N o Alma Pauline Åberg. Studentex vid Uppsala h a l 29 maj 13, inskr vid UU ht 13, MK 29 maj 17, innehade ett flertal kortare läk:förordnanden juni 18–okt 22, ML vid UU 29 maj 22, kommunalläk i Spånga, Sth, nov 22–dec 30, skolläk i Spånga skoldistr 1 jan 25–30 dec 30, led av hälsovårdsnämnden i Spånga 28–31, disp vid Kl 18 jan 30, MD där 28 maj 30, amanuens o underläk vid Serafimerlasarettets med klinik, Sthlm, 21 jan 31–sept 39, förest för fysiolog laboratoriet där april 33–sept 39, doc i medicin vid Kl 19 mars 35, bitr lär i medicin där 19 juni 36, överläk vid Sabbatsbergs sjukhus' med avd, Sthlm, 8 sept 39, vid Södersjukhusets med avd II där 46–febr 58, prof:s namn 14 juni 46, förest för Isotopforskn:laboratoriet vid Södersjukhuset 58.

G 6 febr 1924 i Sthlm, Engelbr, m Ingrid Björck, f 12 juni 1901 där, Hedv El, d 18 mars 1973 där, S:t Göran, dtr till prof Gustaf Oscar B (bd 4) o Ingrid Isaria Karola Boklund.

Som nybliven läkare fick Gustav N anställning som skol- och kommunalläkare i Spånga. Hans intresse väcktes för skolbarns tillväxt. Under flera år mätte han dagligen vikt och längd på ett stort antal barn och samlade på så sätt ett omfattande material som tog formen av en gradualavhandling 1930. I denna visade N hur tillväxten hos barn skedde periodiskt och var bundet till årstiderna. Denna forskning bedömdes ha mycket stort vetenskapligt värde.

Året efter disputationen knöts N till Serafimerlasarettet där han kom att speciellt intressera sig för hjärtsjukdomar, deras klinik och behandling. N:s sinne för systematiska mätningar ledde till att han i diagnostiken av hjärtsjukdomar utnyttjade alltfler fysiologiska mätmetoder. Den "nya" kardiologin (läran om hjärtat och dess funktioner) innebar tillämpad fysiologi och var en förutsättning för förståelsen av sjukdomars patofysiologi (läran om livsfunktionerna under sjukdom), vilket i sin tur var ett villkor för en förbättrad diagnostik och behandling. Som överläkare på Sabbatsberg gav N sin verksamhet fortsatt kardiologisk inriktning i klinik och forskning. Han inledde ett nära samarbete med Clarence Crafoord, vars thoraxkirurgiska pionjärverksamhet inleddes där. Hjärtkirurgi som ett nytt terapeutiskt alternativ medförde ett epokgörande framsteg inte bara för de kirurgiska resultaten utan också för de nya diagnostiska metoder som den krävde och därmed gav legitimitet, t ex hjärtkateterisering och en ny röntgenologisk teknik i form av angiokardiografl.

1946 utnämndes N till överläkare vid Södersjukhusets medicinska klinik II. Här fick han möjlighet att planera kliniken för en kardiologisk inriktning, och han inrättade bl a ett hjärtlaboratorium för kliniskt fysiologiska undersökningar och en speciell po-liklinisk mottagning för hjärtsjuka patienter. På Södersjukhuset fullföljde N sin kardiologiska forskning och stimulerade sina medarbetare liksom utländska gästforskare till klinisk forskning.

Flera vetenskapliga insatser är knutna till N:s namn, bl a N:s hjärtfunktionsprov, varigenom vid hjärtsjukdom kan fastslås om s k syreskuld uppträder och i så fall vid vilken grad av belastning. Genom att utsätta patienten för graderat arbete, vilket N åstadkom med hjälp av en speciellt konstruerad trappa, och efterföljande registrering av syreförbrukningen kunde avvikelserna från det normala fastställas.

Från 1933 gjorde N tillsammans med olika medarbetare undersökningar om hjärtvolymen. Hjärtats storlek står i relation till kroppstorleken. De skillnader som finns hos friska individer är beroende av kön och graden av fysisk aktivitet. Hos många hjärtsjuka kan hjärtat vara förstorat. Detta är typiskt för vissa klaffel. En annan orsak till volymökning är svaghet i hjärtmuskulaturen. Hjärtat förmår då vid sitt pumpslag (systole) ej längre att helt tömma den svaga kammaren. Det blod som då kvarstår kallade N för restblod. N sökte göra siffermässiga bestämningar av hjärtats storlek. Tillsammans med sina kolleger vid Serafimerlasarettets röntgenavdelning kunde han visa att det var möjligt att på röntgenbilder göra denna bestämning. Hjärtvolymsbestämning har utgjort ett stort sv bidrag till den kliniska kardiologin. Det har gått att få fram statistiskt material för normalvariationerna hos män och kvinnor i olika åldrar. Detta har bla utnyttjats av försäkringsbolagen i deras riskbedömningar. För den kliniska kardiologin har volymbestämning av hjärtat varit av stort värde när det gällt att följa sjukdomsutveckling och effekten av behandlingsåtgärder.

Vid behandling av kärlsjukdomar är mätning av den cirkulerande blodmängden av stort värde. Vid blodsjukdomar kan den röda blodkroppsmängden vara minskad eller ökad. Vid sviktande hjärtverksamhet kan den ibland vara markant förhöjd. På 1940-talet fick N kontakt med fysikern George de Hevesy. Ett samarbete inleddes för att i kardiologi tillämpa de Hevesys forskningsresultat om medicinsk användning av fosforisotopen P-32. Med isotopen kan man märka röda blodkroppar. Vid undersökningen märktes "en mindre mängd" av patientens röda blodkroppar, som därigenom fick en lätt bestämbar radioaktivitet. Efter injektion i patientens blodbana och efter en kort tid med nya blodprovstagningar var det möjligt att se hur detta testblod hade blandats upp i den totala blodvolymen. Därmed kunde den totala mängden röda blodkroppar och även blodvolymen bestämmas.

N använde även de radioaktiva isotoperna för bestämning av hjärtats minutvolym enligt den sk utspädningsprincipen. De sista åren av sin verksamhet intresserade han sig för blodflödets regionala fördelning i kroppen och kom att koncentrera sig på hjärnans blodförsörjning och flödesförhållanden. I en av halspulsådrorna injicerade N radioaktiva isotoper, och samtidigt mätte han prover tagna från båda sidors halsvener; därmed kunde han följa utflödet från hjärnans båda halvor. Ur dessa kurvor fick N ett mätbart uttryck för flödets storlek och dess fördelning i de båda hjärnhalvorna. Genom dessa studier erhöll han intres- santa upplysningar om flödet vid olika sjukdomstillstånd och degenerativa tillstånd i hjärnsubstansen.

N:s namn är, även internationellt, framför allt förknippat med pionjärinsatser inom kardiologi och cirkulationsfysiologi. Han var en av grundarna av den europeiska och internationella kardiologföreningen samt den sv kardiologföreningen. Vid sin pensionering hyllades han med bl a inrättandet av N:s föreläsningsfond inom Sv läkaresällskapet. Som emeritus fortsatte han sin utforskning av hjärnans cirkulation, ett arbete för vilket han erhöll finansiellt stöd från USA. Han innehade ett flertal hedersdoktorat och var ledamot av ett stort antal utländska vetenskapliga sällskap.