Carl Nyrén

Nyrén, Carl, f 30 aug (N, Charakters Skildringar ...), dp 2 sept 1726 i Gammalkil, Ög, d 25 jan 1789 i Kuddby, Ög. Föräldrar: trumpetaren Peter Nyman o Christina Magdalena Wallberg. Elev vid Linköpings gymn, inskr vid LU 20 sept 49, konsistorieamanuens juli 50, tf akademisekr 13 aug 51–dec 52, disp pro gradu 31 maj 54, allt vid LU, stads- o manufakturfiskal i Alingsås 54, v direktör vid manufakturverket där 30 aug 55–61, fil mag vid LU 2 juli 57, inskr vid UU 15 juni 61, plantagedirektör i Östergötland o lektor i ekonomi o naturalhist vid Linköpings gymn ht 62, lektor i grekiska där 23 april 66, prästv 21 dec 66, kh i Kuddby 4 dec 70 (tilltr 1 maj 71), kontraktsprost 10 april 71, TD vid Königsbergs univ 13 april 83. – LPS 81.

G 2 febr 1764 i Vä, Krist, m Maria Hadelin, f 9 juni 1734 (db), d 15 dec 1793 i Östra Stenby, Ög, dtr till ryttmästaren Johan H o Anna Christina Björkman.

N var soldatson från Linköpingstrakten. Han lade grunden till sin bildning hos en organist i Skänninge och blev efter skolgång i Linköping student i Lund. Flitig och ambitiös och med förmåga att skaffa sig nyttiga kontakter hade N framgång i studierna och fick en tjänst som amanuens vid akademin. Målet var att bli präst, men han ville först ta graden i naturalhistoria och ekonomi. Han läste "en hop av Linnaei skrifter", samlade ett stort herbarium och biträdde E G Lidbeck (bd 22) vid inrättandet av Lunds botaniska trädgård. Mot kontant ersättning hjälpte han andra studenter med deras latinska krior. Han blev färdig med sina gradualprov men promoverades först tre år senare och var då primus.

Genom en väns förmedling fick N anställning vid Alingsås manufakturverk. Han tycks ha vunnit J Alströmers (bd 1) bevågenhet genom sina kunskaper och sin boksynthet. Till att börja med fick N ordna och katalogisera principalens stora bibliotek. Efter en tid fick han förtroendet att under J och P Alströmers (bd 1) vistelse vid riksdagen i Sthlm förestå och leda manufakturverket och staden Alingsås, vilka vid denna tid sammanslagits. Nu följde en rad goda år för Alingsås, varunder manufakturerna blomstrade. Detta var säkerligen till stor del en följd av det betydande statslån som riksdagen 1755–56 beviljade det alströmerska företaget.

Enligt N:s självbiografi var hans egna insatser i västgötastaden betydande. Han ökade "ansenligt" vävstolarnas antal, inrättade "en bättre ordning och drift" hos de anställda och utsträckte bolagets handelsförbindelser ända till Kanton genom samarbete med Ostindiska kompaniet. Vidare lät han anlägga vägar och broar och byggde vackra hus och bättre gator i staden: "Trädskolorna voro rika och jag lät utplantera vackra alléer." Stadens område utvidgades åt öster. Han förbättrade även stadens brandväsen och förberedde byggandet av en ny stadskyrka. N:s lämplighet som arbetsledare har dock betvivlats (Bohlin).

I samband med en depression tog N avsked från sin tjänst i Alingsås. Han vistades en tid i Uppsala, där han följde Linnés undervisning; han uppger sig ha varit som son i huset hos denne. N ändrade snart åter sina livsplaner, sökte och fick ett lektorat i ekonomi och naturalhistoria i Linköping. Samtidigt var han "plantskoledirektör" i distriktet. Han planterade mullbärsträd i stor mängd i avsikt att börja silkesmaskodling. På denna punkt fick N emellertid borgerskap och magistrat emot sig, och planteringarna ödelades av illvilliga personer. Efter det att mössorna tagit makten vid 1765–66 års riksdag och N:s lektorat, som finansierades av manufakturfonden, indragits, blev han lektor i grekiska, ett ämne där N själv medgav sig inte äga tillräckliga kunskaper. Trött på motgångar lät han prästviga sig. Han blev till sist kyrkoherde och småningom prost. Fakulteten i Königsberg gav honom doktorstiteln sedan han i många år upprätthållit en lärd brevväxling med en av dess professorer. Under tiden som präst blev N vän med och gynnare av bondemålaren Pehr Hörberg (bd 19). Vid hungersnöden 1783 gjorde N en betydande insats för att hjälpa de nödlidande. På hans gravsten inhöggs de välmotiverade orden: "Sällsynt arbetsam i all sin tid".

N var mångkunnig och utövade sin livsgärning på skiftande områden. Även om han i sin levnadsbeskrivning övervärderar sina insatser som företagsledare i Alingsås kan hans engagemang och initiativkraft inte förnekas. För hans duglighet talar också det stora förtroende som Alströmer åtminstone de första åren visade honom. Enligt en uppgift av C Alströmer (bd 1) 1758 var dennes far emellertid då missnöjd med N:s "akademiska promotion, versmakeri och övriga gräl". C Alströmer ansåg dock att N var "en i botten ärlig karl", som utförde sina uppdrag "efter sitt bästa vett och samvete". Hans "gyckelaktiga väsende" ingav dock inte respekt. I ett brev till J Alströmer begärde N att för sitt anseendes skull få titeln "professor eller directeur". I ett annat brev klagade han: "Jag springer mig trött och skriver mig matt och predikar mig hes sent och bittida." Han sade sig också vara färdig att smälta av harm över "det illaka folk man måste dragas med".

Mångfrestaren N var också som författare verksam på många fält. Endast en liten del av hans litterära produktion har befordrats till trycket. Det är allt från akademiska lärdomsprov till skrifter om klädesfabrikation, om bagarkonsten, om honungens bruk och om "brännvinets öde i Sverige". N saknade ingalunda idéer och uppslag, men många av dem blev aldrig fullföljda. Dock utförde han flera översättningar av omfattande utländska verk (Berg 1958, s 26 ff). Hans litterära ambitioner fick också utlopp i egna skrifter på vers och prosa. 1786 utgav han det pretentiösa verket Mappa geographica Scelestinae eller Stora Skälms-landets geographiska beskrifning. Syftet var att åstadkomma en humoristisk samhällssatir i Swifts och Holbergs efterföljd, men resultatet blev en bok skriven helt utan talang för genren och helt oläsbar. Verket har tom kallats "den tråkigaste bok som finnes i den svenska vitterheten" (Böök).

Mycket uppskattad och flera gånger tryckt blev N:s skämtdikt vid P Alströmers bröllop; i den får det "gyckelaktiga" draget hos honom fritt spelrum. Dikten läggs i munnen på de tyska gesällerna vid Alingsåsverket och återger skickligt deras tysksvenska rotvälska: "Kut Napent, Pruter Schwen" osv. Den är en väl genomförd komisk pastisch.

Av visst intresse är också N:s postumt utgivna minnesanteckningar. Där berättar N omständligt om sin barndom och ungdom samt om sina upplevelser under de fem åren i Alingsås. Som källskrift har framställningen ett begränsat värde på grund av sin starkt subjektiva prägel. Skriften är dock intressant som kulturhistorisk skildring av en fattig pojkes bildningsgång och karriär på 1700-talet. Levnadsskildringen har inslag av from självrannsakan men domineras av en naiv självbelåtenhet, som ofta får en oavsiktlig komisk effekt. Boken är "ett värdigt motstycke till John Chrounschoughs memoarer" (Böök). Om N:s fromhet vittnar den psalm av honom som Wallin införde i 1819 års psalmbok: "O Gud, jag nödgas klaga för Dig min själanöd." Tonläget tyder på att psalmen tillkom i N:s andliga krissituation vid slutet av Alingsåstiden.

Med sin mångfrestande rastlöshet, sin kombination av teoretisk idealism och sinne för "nyttigheter" är N en typisk representant för 1700-talet och frihetstiden. De nämnda dragen i hans personlighet gjorde emellertid hans insats i samtiden splittrad och fragmentarisk.