C L Arnold Munthe

5 Munthe, Carl Ludvig Arnold, bror till M 4, f 10 jan 1856 i Oskarshamn, d 9 dec 1926 i Sthlm, Skeppsh. Elev vid sjökrigsskolan 29 sept 69, sjöofficersex där 11 okt 76, underlöjtn vid flottan 23 okt 76, placerad på örlogsstationen i Karlskrona 23 okt 76—18 maj 79 o 1 okt 89-30 sept 92, i Sthlm 19 maj 79-30 sept 89 o 1 okt 92—jan 14, tjänstg vid Exercisskolan där 80-81, 83-84 o 87-88, elev vid Gymnastiska centralinst (GCI) 1 sept 81, ex där 13-14 april 83, löjtn vid flottan 22 april 81, i fransk örlogstjänst nov 84—sept 87, kapten vid flottan 22 juni 88, chef för exercis- o underbefälsskolorna i Sthlm periodvis 89— 09, kommendörkapten av 2 gr 5 nov 97, av 1 gr 25 okt 01, erhöll avsked ur aktiv tjänst o inträdde i reserven 14 jan 14. Sjökrigshistoriker. - LÖS 90, LSkS 02, LKrVA 07, erhöll VA:s Letterstedtska pris 20, HedLÖS 24.

G 24 febr 1900 i Andrarum, Krist, m Edith Magdalena Andersén, f 8 okt 1875 där, d 19 jan 1949 i Sthlm, Osc, dtr till förvaltaren Jacob A o Anna Mathilda Carlström.

Från 1890-talet till första världskriget rådde i Europa och USA ett mycket utbrett intresse för äldre sjökrigshistoria. Sjöhistorisk litteratur publicerades i stor mängd, såväl populära arbeten som vetenskapliga studier. Högkonjunkturen för imperialism och "navalism" gav sjöhistorikerna ambitionen att utnyttja 1600- och 1700-talens ofta dramatiska handels- och konlonialkrig både för att utvinna strategiska lärdomar och för att väcka allmänhetens intresse. Den mest uppmärksammade av dessa författare var den amerikanske sjöofficeren Alfred T Mahan, som byggde upp teorisystem om sjömaktens avgörande inflytande på världshistorien.

I Sverige hade inom generalstaben från 1870-talet utvecklats en tyskt inspirerad tradition att skriva historia för att utvinna lärdomar för framtida krigsplanläggning. Flottan saknade motsvarande institutioner men här framträdde ändå enskilda sjöofficerare som krigshistoriker. Arnold M var den ojämförligt mest produktive av dessa och även den som skaffade sig den bredaste allmänhistoriska beläsenheten. Han inledde sitt författarskap 1899 med serien Svenska sjöhjältar, som dock snart vidgades långt utöver det biografiska stoffet. Del 5 utgör en ingående skildring av det sv-danska kriget 1643—45, medan delarna 6— 7 är en mycket utförlig undersökning om flottan under Gustav III:s tid. Det ha-sardartade i kungens krigspolitiska aktivism framhävs liksom försummelserna i flottans utbildning vid krigsutbrottet 1788.

Översiktsarbetet Sjömaktens inflytande på Sveriges historia 1—2 har hämtat titel och tema men knappast teori från Mahan. M framhäver visserligen flottans roll i krigföringen men huvudtesen är snarast att betona land- och sjöstridskrafternas ömsesidiga beroende av varandra i östersjöområdet. Handel och sjöfart har en central roll i framställningen.

M:s historiskt mest självständiga arbete är Karl XII och den ryska sjömakten. Han framträdde där som kritiker av den starkt positiva Karl XII-bild som sedan 1800-talets slut tecknats dels av fackhistoriker med H Hjärne i spetsen, dels av militärhistoriker med Generalstabens Karl XII på slagfältet som kulmen. Kritiken gällde främst kungens ointresse för att på ett tidigt stadium stoppa det ryska framträngandet till Östersjön. Karl XII:s långa krig i Polen och den långvariga vistelsen i Turkiet kritiseras som ödesdigra misstag och vittnesbörd om bristande strategisk och politisk förmåga. Likgiltighet inför enskilda människors lidande betonas också som ett utmärkande drag hos kungen. Ännu mer än i Gustav III-studien har M här avlägsnat sig från det i officerskretsar gängse förhärligandet av monarken som överbefälhavare.

M:s författarskap utmärks av en driven och lättillgänglig stil, stor beläsenhet i historisk litteratur och omfattande källforskning, dock endast knapphändigt redovisad. De för tidens militärhistoriker kännetecknande pekpinnarna och ofta återkommande värderingarna av de agerandes kapacitet saknas inte men M aktade sig för att direkt söka utvinna strategiska lärdomar ur historien. Som bestående lärdom kan i stället utläsas behovet av att samordna flottans och arméns operationer dels inbördes, dels med en klar politisk målsättning. Faran av att överbetona materielen på utbildningens bekostnad är ett återkommande tema. För strategisk teori i den mening begreppet fick i samtiden saknade M djupare intresse.

Person- och kulturhistoria sammanvävdes hos M med de militärhistoriska händelseförloppen och han hade ett starkt sinne för dramatik. Detta tog sig även uttryck i tre historiska skådespel, Magnus Stenbock (1914), Magdalena Rudenschiöld (1917) och Tåget över Bält (1920) — de två förstnämnda uppfördes i Sthlm.

M gjorde en relativt snabb karriär fram till sekelskiftet, då han befordrades till kommendörkapten av första graden. Fram till 1914 då han övergick till reserven var han i huvudsak engagerad i utbildning av flottans manskap, underbefäl och underofficerare. Från 1890-talet hade hans intresse emellertid alltmer vänts till sjökrigshistoria och det är för sin verksamhet på detta fält som han blivit ihågkommen.