Gustaf L Munthe

9 Munthe, Gustaf Lorentz, sonsons sonson till M 1, f 3 juli 1896 i Sthlm, Hedv El, d 25 nov 1962 i Sthlm, Osc. Föräldrar: presidenten Gustaf Fredrik M o Selma Maria Augusta Munthe. Studentex vid Nya elementarskolan i Sthlm vt 15, inskr vid StH ht 15, FK där 30 maj 17, FL 15 dec 20, amanuens vid NM 21 — 24, lärare i konsthist vid Fören Handarbetets vänners seminarium 21 — 24, ordf i StH:s studentfören 23—24, sekr i Sthlms skönhetsråd 24, intendent o chef för Röhsska konstslöjdmuseet i Gbg 1 okt 24—46, led av styr för Sv mässan 28—51, ordf i fören Gbgs hantverkare 29—45, led av styr för Sv slöjdfören 31—43 o 44—46, av styr för Gbgs stadsteater 35—45, av styr för ab Gbgssystemet 38—45, ordf i Sv turistfören:s gbgsnämnd 38—43, i fören Konstfliten-Bohusslöjd 40-44, VD i Sv turisttrafikförb 44—51, ordf i fören Sv hemslöjd 45—47, led av styr för Sv hemslöjdsfören:s riksförb 45—50, av nämnden för Drottningholms teatermuseum från 45, av styr för bokförlaget Natur o kultur från 47, ordf i Sv orientsällsk från 50, i Sv-italienska sällsk från 51, i Konsthantverksgillet 52—58, disp vid StH 21 maj 57, FD där 28 maj 57. - LVVS 41.

G 1) 1 juni 1922(–45) i Sthlm, Engelbr, m Inger Dyberg, f 18 aug 1898 i Sala, dtr till justitierådet Vilhelm D o Malin Gunhild (Gulla) Åberg; 2) 30 sept 1945 i Sthlm, Osc, m Birgitta Agnete Christina Ribbing, f 26 juni 1914 i Jönköping, dtr till godsäg Peder Carl Ludvig R o Agnete Louise Marie Sporon samt tidigare g m JK Göran Johan Fock.

I sin fil kand-examen hade Gustaf M som huvudämne litteraturhistoria jämte konsthistoria och nordisk och jämförande fornkunskap men sina vidare studier ägnade han konsthistorien.

Som amanuens vid NM:s konstslöjdsavdelning hade M flera förordnanden som intendent och var samtidigt lärare i konstens och konsthantverkets historia vid Föreningen Handarbetets vänners seminarium och yrkesskola. Han påbörjade nu också sitt omfattande konsthistoriska författarskap. Med sina kunskaper, sin stora arbetskapacitet och mångsidighet uppfattades han snart som en framtidsman inom den akademiska karriären. Denna avbröts dock då han som 28-årig amanuens kallades till intendent och chef för det Röhsska konstslöjdmuseet i Gbg.

Museet hade öppnats 1916 och M var med sin utåtriktade läggning som klippt och skuren att utveckla verksamheten vid museet som särskilt kom att inriktas på modernt konsthantverk. 1920-talet var en glansperiod för sv konsthantverk; nästa decennium som inleddes med Stockholmsutställningen 1930 kom att präglas av den moderna konstindustrin. På M:s initiativ tillkom under 1937 en utställningshall i anslutning till museet, där uppskattade och välbesökta utställningar under namnet Vår bostad upprepades från år till år med olika innehåll.

Föreläsningsverksamheten vid museet kom under M:s tid att uppvisa en imponerande rad föreläsare, bland dem M själv. Han var också flitig som författare av museets publikationer. Hans bok Sv konstslöjd under 1700-talet var den första i raden av åtskilliga arbeten av hans hand om 1700-talets kultur- och konsthistoria som kom att bli hans huvudområde.

Under andra världskriget kom M att i stor utsträckning ägna sig åt andra uppgifter än de museala. Hans handlingssätt är karakteristiskt för hans fallenhet för snabba beslut och omvittnade äventyrslust. När finska vinterkriget bröt ut lämnade M omedelbart sin tjänst på museet och reste tillsammans med ett par norska vänner till Amerika där han blev själen i en insamlingsaktion för Finlands sak. Till gruppen anslöt sig också en del andra skandinaver, bland dem Folke Bernadotte och Elsa Brändström. Efter inledande svårigheter lyckades man till sist förmå den amerikanska kongressen att bevilja ett lån på 30 milj dollar till Finland.

Dagen efter M:s återkomst till Sverige invaderades Danmark och Norge av tyska trupper. M ställde sig då genast till förfogande för att göra en insats inom det sv försvaret. Han genomgick officersutbildning och kom först i tjänst hos säkerhetspolisen och sedan inom det militära underrättelseväsendet där han kvarstod till krigsslutet. Boken Tennsoldaten, skriven ett par år före hans död, erbjuder en spännande och roande läsning om de delvis riskfyllda äventyr som han upplevde under denna tid. Även om de mera hemliga delarna av verksamheten är uteslutna av sekretesskäl ger boken ändå en personlig, livfull och intressant skildring av det legaliserade spioneri som han deltog i under kriget. M själv upplevde stor tillfredsställelse över sin aktiva insats vilken framför allt var inriktad på kontakterna med och biståndet till den norska motståndsrörelsen.

Hösten 1944 blev M anmodad att söka befattningen som VD i Sv turisttrafikförbundet som skulle återuppta sin verksamhet efter krigets slut. "Dumt nog nappade jag" skrev M femton år senare. "Genom kriget hade jag kommit bort en hel del från museiverksamheten!" (Tennsoldaten).

Med hänsyn till sina personliga egenskaper och sin bakgrund är det inte underligt att M fick anbudet. Ett av hans lidelsefulla intressen sedan ungdomen var att resa och han fick nu tillfälle att arbeta professionellt med uppgiften att utveckla Sverige som turistland. De som kände honom hade dock sina tvivel om hans möjligheter att trivas med att sköta en ansvarstyngd chefsbefattning under en månghövdad styrelse. Slitningarna mellan honom och förbundsstyrelsen ledde snart till öppen schism och 1951 lämnade han posten som VD i förbundet.

Vid 55 års ålder stod M utan någon fast befattning. Under de sista tio åren av sitt liv levde han som en fri och produktiv skriftställare, den tillvaro som han kanske trivdes bäst med. Vid sidan av det vetenskapliga författandet skrev M också fem romaner; den första var detektivromanen Torsdagsklubben, utgiven under pseudonym. Trots en något abstrakt konstruerad intrig hade boken en viss framgång, översattes till tyska och filmades. Hans andra roman, Den mörke Leijonfeldt, tillhörde samma genre men var betydligt bättre utarbetad med en välkonstruerad intrig. Därefter gick M över till den historiska äventyrsromanen.

M var en högt begåvad man. Han var intensivt verksam, men han splittrade sina insatser på många områden. Han hade en enorm arbetskapacitet, särskilt när uppgifterna roade honom, en stor litterär talang och en flyhänt penna. Han var en utomordentlig talare, kvick och rolig i den studentikosa stilen, en vältalare som få i allvarligare och högtidliga sammanhang. M hade också en artistisk begåvning. Under sin fritid målade han och en del av sina böcker illustrerade han med skickliga teckningar och karikatyrer.

Några av dem som kände M har framhållit hans expansiva väsen, hans rastlöshet och hans behov att ständigt ge sig in på nya områden. Detta drag har tolkats som ett uttryck för oro och disharmoni (Näsström). Det må ligga någon sanning häri men oron i hans väsen var dock snarast ett naturligt uttryck för ett aktivitetsbehov och en genuin äventyrslystnad som i så hög grad karakteriserade honom och bidrog till hans pojkaktiga charm.

M kunde också visa seghet och tåga, därom vittnar hans förmåga att under sitt sista årtionde bygga upp en tillvaro enbart som fri skriftställare. Han led dessutom mot slutet av sitt liv av en svår hjärtsjukdom som ändade hans liv. Desto mer beundransvärt är det både kvantitativt och kvalitativt betydande författarskap som han presterade under sina sista levnadsår.