Svante S Murbeck

Murbeck, Svante Samuel, f 20 okt 1859 i Hardeberga, Malm, d 26 maj 1946 i Lund, Domk. Föräldrar: inspektören Johan Anders Ludvig M o Oliva Lovisa Lindgren. Mogen-hetsex vid h elementarlärov i Lund 30 maj 79, inskr vid LU 9 sept 79, FK 31 jan 84, eo amanuens vid geolog instit 20 sept 84, amanuens där 1 dec 87—vt 89, FL 25 maj 89, disp 25 maj 91, FD 30 maj 91, doc i botanik 27 juni 91, allt vid LU, assistent vid VA:s botan trädgård (Bergianska trädgården) o amanuens vid Naturhist riksmuseets botan avd 15 juni 92-31 aug 93, tf lär i botanik vid H lärarinneseminariet i Sthlm ht 92—vt 93, vid Alnarps lantbruksinst 14 sept 97—1 nov 03, sekr i Skånska trädgårdsfören 99—01, i bestyreisen för allm nord trädgårdsutställn i Malmö 00, tf eo prof i botanik vid LU ht 02, eo prof 31 dec 02, prof i samma ämne där o prefekt för botan museet o trädgården i Lund 1 jan 09-31 okt 24. - LFS 00, LVA 07, LVS 11, LVVS 20, HedLFS 40.

G 19 aug 1919 i Lund, Allhelgona, m Anna Wilhelmina Christiansen, f 31 aug 1889 i Hesslunda, Malm, d 13 mars 1968 i Lund, Allhelgona, dtr till godsägaren Eduard C o Marie Ulrika Nissen.

Svante M växte upp i Hardeberga nära Lund och i Lund tillbringade han nästan hela sitt verksamma liv. Han var från början inte inriktad mot botaniken utan siktade snarare mot medicinen, men hans studier inför "medikofilen" blev ej alldeles framgångsrika. Han bytte fakultet och tog 25-årig sin fil kand-examen och fem år senare licentiatexamen i geologi och botanik; det senare ämnet var då sedan flera år hans dominerande intresse. M:s första tryckta arbete behandlade en i Skåne upptäckt växthybrid (Botaniska notiser 1884), ny för Skandinaviens flora. I hans tidiga arbeten finns också experimentella inslag, t ex odling av plantor i olika miljöer i avsikt att utreda värdet av beskrivna arter. Sitt intresse for att genom experiment belysa växtsystematiska frågor behöll M genom åren även om det kom i skymundan i hans väldiga deskriptiva arbeten. Hans forskargärning föll i stort sett inom fem områden: utredningar av kritiska artgrupper i Nordens flora, embryologiska undersökningar av växternas partenogenes, systematiskt-växtgeografiska arbeten om medelhavsområdets flora, de stora monografierna över kungsljussläktet och blommorfologiska undersökningar. Här speglas den kombination av bredd och djup i forskningsinsatsen som står att finna hos de mest framträdande botanisterna ännu i M:s generation.

De fem forskningsfälten tangerar varandra men motsvarar ändå i stort sett skeden i M:s liv. På 1890-talet utredde han, närmast för en planerad men aldrig utgiven tolfte upplaga av Hartmans Handbok i Skandinaviens flora, flera dittills oklara släkten i vår flora (Agrostis, Cerastium, Stellaria, Rumex). Dessa utredningar har stått sig ovanligt väl i ljuset av moderna rön och teorier.

Under en kort tid arbetade M i Bergianska trädgården i Sthlm. Genom sitt intresse för växthybrider uppmärksammade han intermediära daggkåpsformer, hos vilka han till sin överraskning inte fann någon nedsatt fröbildning. Detta ledde M till vad som anses vara hans mest banbrytande och originella insats, upptäckten av partenogenes (senare vanligen kallad apogami) hos växterna, dvs fröbildning utan befruktning. Nu (1987) vet man att detta är en inom många växtgrupper viktig fortplantningsmetod med stora konsekvenser för deras variation och evolutionsmöjligheter. M:s försiktighet i vetenskapliga sammanhang gjorde att han först efter flera år (Bot notiser 1897) ansåg sig kunna ge offentlighet åt denna upptäckt, som genast gav honom internationell berömmelse. Tillsammans med O Juel (bd 20) grundlade han en långlivad sv forskningstradition angående de apogama växterna. Efter ytterligare några utmärkta arbeten övergav dock M embryologin. Hans stränga krav på sig själv resulterade i att han personligen utförde alla experiment och observationer och därtill i mycket långa serier. Arbetet vid mikroskopet ansträngde emellertid hans syn, så att det blev närmast omöjligt för honom att fortsätta.

Redan på 1880-talet hade M företagit botaniska forskningresor, först till Norge 1885, därefter till det med Österrike-Ungern just införlivade Bosnien-Hercegovina 1889, och han reste i den ännu oroliga provinsen under gendarmers beskydd. Här samlade han material för sin doktorsavhandling om områdets flora — ett växtgeografiskt-systematiskt arbete av hög klass. Under sin bearbetning av materialet kom han i Wien i nära förbindelse med två av tidens botaniska centralgestalter, växtgeografen K A Kerner v Marilaun och systematikern R v Wettstein. Diskussioner med den sistnämnde betydde mycket för M:s forskning särskilt beträffande släktet Gentiana och blommans morfologi. M å sin sida sägs ha lärt de österrikiska botanisterna att botanisera, dvs att enligt sv och linneansk tradition företa exkursioner.

Bosnienfloran kan ses som upptakten till ett livslångt intresse för medelhavsområdets växtvärld. Detta kom att inriktas på Nordvästafrika-Algeriet, Tunisien och Marocko. På ett stipendium reste M 1898 till Algeriets det året särskilt torra ökentrakter och vidare tilll Tunisien, där han fann växtligheten bättre utvecklad. Ytterligare två gånger före världskrigets utbrott gjorde han nästan halvårslånga resor i samma område. M intresserade sig från början särskilt för ökenväxternas spridningsbiologi men kom alltmer att ägna sig åt att systematiskt beskriva floran. De omfattande gedigna volymer som blev varje resas resultat är grundläggande för kunskapen om dessa trakters flora och utgångspunkter för vad som sedermera skrivits därom i Paris, Montpellier och Alger. Sina resor gjorde han tillsammans med någon nära botaniskt intresserad vän; ibland skildes de åt och samlade var för sig. M var en flitig och noggrann samlare. I samband med resor tillbringade M sammanlagt flera år vid Museum d'histoire naturelle i Paris och blev troligen den mest franskorienterade av sin generations sv botanister.

Under medelhavsstudierna hade M särskilt kommit att intressera sig för kungsljus-släktena Celsia och Verbascum, omfattande hundratals arter. Sin långa emeritustid ägnade han främst, och med obruten kraft, åt monografierna över dessa släkten, monumentala arbeten på sammanlagt över 1 000 sidor. Utförligheten berodde inte på ordrikedom. M:s stil är koncis, tom knapp, och faktainriktad; diskuterande avsnitt hålls till ett minimum. Han var varken i tal eller skrift mycket för att diskutera och spekulativt teoretiserande avfärdade han med viss skärpa.

M:s artbegrepp i monografierna grundade sig jämte morfologiska kriterier på formernas korsbarhet — i stora odlingar i Lunds botaniska trädgård utförde han personligen mängder av korsningsförsök. Hans syn på klassifikationen var ändå avgjort praktisk. Han kom fram till att de arter han förenade inom Celsia säkerligen på flera vägar uppstått ur Verbascumarter. På teoretiska grunder borde släktena därför förenas, vilket numera allmänt görs, men M pekade på de praktiska svårigheterna med att sammanföra släkten som sedan Linnés tid varit åtskilda och som kan särskiljas på en tydlig karaktär. Ett av hans senare arbeten, Bastarder och artsystematik, innehåller en pregnant sammanfattning av hans stora erfarenhet i en växtsystematisk kärnfråga.

Med de imponerande nordafrika- och kungsljusarbetena framlade M resultat som senare forskningar bara marginellt modifierat. Ur teoretisk vetenskaplig synvinkel är emellertid hans tidigare skrifter mer spännande. I dem framstår han som embryologisk upptäckare och som pionjär i synsättet på nordiska arters komplicerade strukturer. Bland de senaste 100 årens sv växtsystematiker måste M räknas till de allra främsta.

Som professor i Lund ägnade sig M oförtrutet åt sin forskning. I början av 1910-talet kom han in på blommans morfologi, särskilt androeciets, dvs ståndarsamlingens, anläggning i olika växtfamiljer och tolkningar av dess natur. Återigen förde en kombination av odlingsexperiment och minutiösa observationer till uppmärksammade resultat på ett område där vitt skilda teorier ofta stod och ännu står mot varandra.

Som institutionschef fick M också ta itu med praktiska värv. Hans stora insats därvidlag är genomförandet av nybygget för Botaniska museet i Lund, fullbordat 1912 i en del av den botaniska trädgården. Omsorgsfull som alltid gjorde M inför byggandet omfattande studier i centraleuropeiska herbarier, och han sägs ofta personligen ha övervakat arbetet klättrande på byggnadsställningar i cylinder eller plommonstop. Museet är fortfarande väl tjänligt för sitt ändamål.

M var ganska kärv och oåtkomlig, forskarmödan dominerade hans liv och några intressen därutöver tycks han inte ha odlat. Vad han som professor fick lov att åta sig utanför de botaniska värven utförde han plikttroget men utan entusiasm. Han var allmänt aktad bland kolleger och studenter och konflikter omtalas endast med den till personligheten helt olike Bengt Lidforss (bd 22), vilken som docent och professor i botanik var M:s kollega under åren före första världskriget.

M:s föreläsningar var exakta och klara och beledsagades av utmärkta teckningar, men personlig undervisning, såsom forskarhandledning, låg inte för honom. Han kom därför inte att i nämnvärd grad inspirera egna elever men var genom sin väldiga fond av kunskaper och erfarenhet många till hjälp när det gällde detaljproblem, inte minst under de två decennier han arbetade vidare på Botaniska museet efter sin pensionering. De yngre forskare som under denna tid sökte hans råd fann honom också då mera tillgänglig som person.