Müller von der Lühnen, släkt

Müller von der Lühnen (före adlandet Müller), släkt, enligt uppgift (likpred omtr av Klingspor) härstammande från en borgare och saltverksdelägare Antonius Müller i Lüneburg. Denne har dock ej kunnat återfinnas i samtida källor, varför det även är ovisst, om hans uppgivne son Bernhard Müller deltog i krigen i Ungern under kejsarna Maximilian I och Rudolf såsom samma likpredikan uppger.

Bernhard Müller uppges i samma källa ha varit far till Burchart Müller (1604-70; skrev sig själv Miller), som skall ha varit född i det sedermera sv stiftet Verden (vid Bremen) och 1623 gick i sv krigstjänst i Livland. Redan detta år kan han i rullorna beläggas som löjtnant. Likpredikningen ger en rätt detaljerad skildring av hans deltagande i Gustav II Adolfs polska krig, trettioåriga kriget och Lennart Torstensons danska fälttåg, vilken delvis bekräftas och kompletteras av brev i RA (se Sondén). Han skall sålunda ha varit med i praktiskt taget samtliga större drabbningar från Wallhof 1626 till trettioåriga krigets slut 1648 och blivit sårad vid Breitenfeld 1631, Lützen 1632 och Jankow 1645. Han befordrades till överste för ett kavalleriregemente 1642 och till generalmajor av kavalleriet 1648 samt var 1649—50 (Biographica) kommendant i Greifswald. 1650 adlades han med namnet M, men han blev ej introducerad på riddarhuset. Under Karl X Gustavs polska krig deltog M i slaget vid Tarnów (Wojnicz) vid floden Dunajec 1655 och utnämndes till generallöjtnant s å. Mest känd är han genom sitt misslyckade försök att nov—dec s å erövra det befästa klostret Częstochowa, vilket var de sv truppernas första allvarliga motgång under detta krig. I slaget vid Gniezno (Gnesen; jfr bd 1, s 212) våren 1656 anförde M den vänstra rytteriflygeln närmast under Carl Gustaf Wrangel. På grund av ålder och sjukdom fick han inom kort lämna Polen och bege sig till Pommern, där han blev interimsgeneralkommendör i generalguvernören Carl Gustaf Wrangels frånvaro och 1659 befordrades till general. Då en armé av kejserliga och brandenburgska trupper på sensommaren s å invaderade Pommern, befann sig M i staden Damm. Där ledde han försvaret i fem veckor men måste sedan kapitulera och fick fritt avtag till Anklam. Då kurfursten av Brandenburg själv några veckor senare med en större armé överskred gränsen till Pommern, måste M dra sig tillbaka till Greifswald, som han lyckades försvara mot två stormningar. Sedan angriparna avtågat därifrån, besegrade han en avdelning fientliga ryttare, som gått över floden Peene vid Jarmen. 1662 pensionerades M.

En av hans fyra söner var Carl Leonhard M (1643—1707; skrev sig själv Miller), som deltog i försvaret av Greifswald 1659 och senare var först i fransk och sedan i holländsk krigstjänst. Sedan han återkommit till Sverige 1674, blev han överstelöjtnant, och 1675 sändes han som envoyé till Hannover för att söka förmå hertig Johann Friedrich av Braunschweig-Lüneburg till militär samverkan med Sverige, vilket dock misslyckades. M blev 1676 kommendant i Greifswald och deltog i striden vid Swinemunde och försvaret av Anklam s å. Efter dess kapitulation överfördes han jämte den sv delen av garnisonen till Kalmar men återsändes till Pommern med brev från Karl XI till befälhavaren där Otto Wilhelm Königsmarck (bd 21). I nov s å fick M med överstes karaktär avsked för privata angelägenheter, men 1681 återinträdde han i sv krigstjänst genom avtal om värvning av en infanteribataljon, och från 1683 var han kommendant i Wismar. 1690 ingick han i de sv hjälptrupperna mot Frankrike (jfr bd 25, s 393), och 1691-92 förde han själv befälet över dessa hjälptrupper. 1693 blev M friherre och kommendant i Stettin. Han befordrades till generalmajor av infanteriet 1698 och blev tf generalguvernör i Pommern 1699 samt generallöjtnant 1705.

I äktenskap med en dotter till generalen Barthold Hartwig von Bülow (bd 7) var han far till överstelöjtnanten Carl M (d tidigast 1707) och till Wilhelm Burchard M (d 1733). Den sistnämnde blev löjtnant 1698 men tog avsked 1701 för att gå i holsteinsk tjänst. Redan 1703 återkom han emellertid som överste för det pommerska dragonregementet, och 1705 (Likv) marscherade han med detta till Polen, där han 1706 deltog i slagen vid Fraustadt och Kalisz. 1709 (Likv) återvände M till Pommern med E D von Krassows (bd 21) trupper, och 1710 tog han avsked på grund av "den honom påkomna svindel och opasslighet" (RR 1715). Efter sina bröders död ägde han de från farfadern ärvda godsen Ludwigsburg, Mellentin och Neetzow i Pommern, av vilka han 1719 sålde det sistnämnda, medan de båda övriga ärvdes av hans son kammarherre Wilhelm Ludwig Ignatius M (d 1784) och såldes på exekutiv auktion 1747. Med denne son uppges släkten ha dött ut.