Carl G Mörner

5 Mörner, Carl Gustaf, son till M 4, f 1658 (Orig:geneal) i Malmö (X 18), d 27 okt 1721 i Jönköping, Kristina. Ryttare vid änkedrottn:s livreg till häst 74, frih tills med fadern 5 aug 74, kornett vid nämnda reg 75, löjtn där 4 dec 76, ryttmästare vid Smålands kavallerireg 14 juli 77, kornett vid K M:ts livkompani 77, kaptenlöjtn där 78, löjtn vid K M:ts drabanter 21 juni 79, kaptenlöjtn där 1 mars 80, i fransk krigstjänst maj 91–92, överstelöjtn o chef för K M:ts drabanter 28 dec 93, överste för Östgöta kavallerireg 4 juni 95–04, generalmajor av kavalleriet 18 juli 00, generallöjtn av kavalleriet o mönsterherre i Sverige 9 jan 04, general av kavalleriet 5 jan 11, guvernör över Gbgs o Bohus län 23 febr 12, k råd 8 juni 16, generalguvernör över Gbgs o Bohus, Närkes o Värmlands, Hallands, Skaraborgs o Älvsborgs län 8 juni 16–19, greve 10 juni 16, fältmarskalk 1 jan 17, president i Göta hovrätt från 18 juni 19.

G 1) 1 sept 1685 (X 18, Marks von Würtenberg) m frih Catharina Margareta Bonde, dp 11 april 1664 i Sthlm, Ridd, d mars 1705 i Åsbo, Ög, dtr till riksskattmästaren frih Gustaf B o Anna Christina Persdtr (Natt o Dag); 2) 4 okt 1705 i Tensta, Upps, m grev Christina Anna Bielke, f 10 sept 1687 i Stettin (Marks v W), d 3 maj 1742 i Sthlm, Klara, dtr till k rådet o fältmarskalken greve Nils B o grev Eva Horn.

Carl M deltog i skånska kriget 1675–79 och var med i slagen vid Halmstad, Lund och Landskrona. Snart kom han att tjänstgöra som gardesofficer i monarkens omedelbara närhet. Som många andra av Karl XI :s officerare meriterade han sig genom tjänstgöring på kontinenten. 1691–92 följde han under pfalziska kriget franska armén i Flandern under hertigen av Luxembourg.

Efter stora nordiska krigets utbrott deltog M som chef för ett indelt förband i den sv landstigningen på Själland sensommaren 1700. I maj följande år överskeppades han med sitt regemente till östersjöprovinserna och deltog i striderna vid övergången av Duna 9 juli. Kort därefter kommenderades han att besätta hertigdömet Kurlands huvudstad Mitau. Han lade omnejden under kontribution och spårade genom patruller fienden som dragit sig tillbaka mot sydöst. Under första halvåret 1702 opererade han tillsammans med M Stenbock i Samogitien och Litauen, dels för att driva in skatter, dels för att söka spåra och slå fientliga styrkor under magnaterna G A Oginski och M S Wisniowiecki. I mars intog han Vilna, vilken hållits av Wisniowiecki som dock undkom. Ett försök av denne att återta staden slogs tillbaka.

Sedan förhandlingarna mellan Sverige och Polen misslyckats, fick M order att inför fälttåget mot kung August ansluta sig till huvudarmén. På aftonen 8 juli återförenades hans trupper med kungens. Dagen därpå stod slaget vid Kliszów. M tjänstgjorde under C G Rehnskiölds befäl på högra flygeln och medverkade i avvärjandet av sachsarnas motanfall.

I dec 1702 avskildes en kår under Rehnskiöld från huvudarmén, närmast för att övervaka Warszawatrakten. I kåren ingick M och hans regemente till juni 1703, då de sändes till huvudarméns läger framför den belägrade staden Thorn. Efter Thorns dagtingan deltog han på hösten i intagandet av Elbing. I mars 1704 lämnade M krigsskådeplatsen, sedan Karl XII utnämnt honom och J Spens till mönsterherrar i hemlandet.

Då beredskapen i Sverige höjdes efter budet om nederlaget vid Poltava, utsågs M i sept 1709 till chef för trupperna i Värmland och Dalarna. Sedan norrmännen fallit in i Bohuslän sommaren 1711 tågade han över gränsen fram till Glömma. Följande sommar övertog M befälet i Bohuslän och utarbetade tillsammans med H Hamilton (bd 18) en plan för ett infall i Norge. K rådet R J v Fersen (bd 15), som av sina kolleger i senaten anmodats granska planen, underkände den dock, liksom senare Karl XII.

Vid det sv anfallet mot Norge vintern 1716 anförde kungen den ena armékåren, medan den andra stod under M:s befäl. I mars gick han över gränsen, förenade sig snart med kungen och deltog i framryckningen till Kristiania. Efter fälttågets slut utvidgades M:s befäl till att gälla hela det västra försvarsområdet. Våren och sommaren 1717 ledde han försvaret mot P Tordenskjolds flotta, bl a vid anfallet mot Gbg i maj. Han hade en viktig roll i förberedelserna för 1718 års infall i Norge, och under fälttåget följde han kungens armé. Efter Karl XII:s död sammankallade han och Rehnskiöld det krigsråd där generalerna, arvprins Fredrik av Hessen och hertig Karl Fredrik av Holstein-Gottorp (bd 20) beslöt att armén skulle återtaga till Sverige.

Som guvernör i Gbg hade M en ömtålig ställning vid utkrävandet av de pålagor som kriget fordrade men tycks ha samarbetat väl med stadens ledande män. A ämbetets vägnar handlade han många ärenden rörande kaperiverksamheten. 1715 utverkade han adelskap åt L Gathe-Gathenhielm (bd 16) och det ansågs att han själv var intressent i kaperierna.

M tycks alltid ha stått i ett gott förhållande till Karl XII; ämbetsskrivelserna till kungen försåg han gärna med egenhändiga postscripta. Han utnämndes till k råd vid en tid, då rådets politiska verksamhet upphört men ansågs personligen inflytelserik. Hans hållning under de hessiska och holsteinska partiernas kamp om tronen efter Karl XII:s död är inte helt klarlagd. Liksom andra i generalitetet troddes han misstänka arvprins Fredrik för att sträva efter envåldsmakt. När arvprinsen som ett led i sin kampanj lät fördela krigskassan i Strömstad bland det högre militärbefälet, mottog M en av de största gratifikationerna. Dock stod han fortfarande i ett spänt förhållande till Fredrik, möjligen på grund av tidigare meningsskiljaktigheter i militära frågor. M framstår inte som en av de mera verksamma bland hertig Karl Fredriks anhängare, men han straffades för sin hållning genom förlust av sitt befäl och generalguvernörsämbetet.

M:s godsbesittningar ökade efterhand väsentligt. 1697, då modern ännu levde, upptogs hans rusttjänstpliktiga godsräntor — räntorna från säterier och rå och rörshemman ej inräknade — till 240 mark, medan de 1710 anges till 454 mark (generalmönsterrullor, KrA). 1720 uppgick rusttjänsträntorna från hans gods i Örebro och Östergötlands län, där i stort sett alla hans egendomar torde ha legat, till sammanlagt 542. mark (Esplunda arkiv 11:3, III d:2). Godset Esplunda (Rinkaby, Ör), som tillhört riksskattmästaren G Bonde (bd 5), hade under förmyndarräfsten av dennes änka överlåtits till kronan som dellikvid för fordringar. Det inlöstes 1688 av hennes måg M och har sedan gått i arv inom hans släkt.

Under sin till 1719 framgångsrika bana nådde M rikets högsta ämbeten, formerade sina gods och gifte in sig i två av de mest betydande gamla släkterna. Mot slutet av Karl XII:s regering var han en av de ledande generalerna. Hans karaktär beskrivs ibland i mörka färger, så t ex i franska sändebudet de Campredons rapporter, som förmodligen återspeglar meningen i vissa ämbetsmannakretsar (Handl:ar..., ed C G Malmström, Sörensson). Utan tvivel var han mån om sin ekonomiska välfärd. Som militär och civil ämbetsman tycks han av både samtid och eftervärld i regel ha bedömts som duglig och smidig.