Karl A H Mörner

15 Mörner, Karl Axel Hampus, sonson till M 10, f 4 sept 1854 i Ljusnarsberg, Ör, d 30 mars 1917 i Sthlm, Kungsh. Föräldrar: bruksägaren, löjtn greve Hampus Stellan M o Maria Matilda Strokirk. Mogenhetsex vid Karolinska elementarlärov i Örebro 18 maj 72, inskr vid UU 16 sept 72, med fil ex 1 april 74, amanuens vid laboratoriet för med o fysiologisk kemi 4 sept 75–vt 76, MK 29 maj 80, tf prosektor vid anatom instit 1 okt (fullm 8 okt) 80–vt 81, allt vid UU, eo laborator i med kemi vid KI 1 dec 83–1 okt 84, ML 1 okt 84, tf prof i kemi o farmaci 1 okt 84, disp 8 maj 86, allt vid Kl, MD vid UU 31 maj 86, prof i kemi o farmaci vid KI från 11 juni 86, rektor där från 1 jan 98 (beslut 18 dec 97), ordf i med nobelkomm från 00, led av VA:s komm ang VA:s o Naturhist riksmuseets nybyggnader 04–15, ordf där 14–15, ordf i Sv läkarsällsk 09–10, led av komm ang värnplikten o den akad undervisn okt–dec 14. — LVA 98 (led av förvaltn:utsk från 00, preses 07-08, v preses från 09), LFS 00, LVS 08.

G 8 juni 1886 i Sthlm, Jak o Joh, m Fanny Viktoria Christina Ekengren, f 29 aug 1865 där, Hedv El, d 14 mars 1925 där, Kungsh, dtr till stadsmäklaren Wilhelm Alfred Ferdinand E o Augusta Josefina Bernhardina Backert.

Karl M:s akademiska karriär var spikrak. Han kom tidigt till O Hammarstens (bd 18) medicinskt-kemiska laboratorium i Uppsala och han behövde aldrig vänta på att få tjänster efter sina examina. Han kom aldrig att utöva läkaryrket.

M var en pedantiskt noggrann och flitig forskare, som ej gick utanför de empiriska rönen. Tidens kemister inom organisk kemi strävade efter att klarlägga hur äggviteämnena — byggstenarna i allt levande — var sammansatta. Tillsammans med J Sjöqvist utarbetade M en metod för bestämning av urinämne. För att påvisa sjuklig "äggvita" i urinen användes under lång tid Hellers prov (salpetersyra). Ibland uppträder en fällning även i urinen från friska personer. M utredde orsaken till denna felkälla och spred kunskap om den. Han granskade även de vanliga metoderna för att påvisa "socker" i urinen, allt till hjälp för det praktiska arbetet på klinikerna.

M upptäckte 1897 genom spektroskopisk analys myoglobin, ett äggviteämne i muskler. Myoglobinet visade sig vara "intressant". H Theorell, som övertog M:s laboratorium, visade att det hade låg molekylvikt och kunde 1932 kristallisera det. Det var det första äggviteämne vars rymdstruktur klarlades, en framgång som ledde till att J Kendrew och M Perutz belönades med nobelpriset 1962.

Cystin var en sedan länge känd svavelhaltig kroppsegen substans, men M visade att denna aminosyra i regel ingår i svavelhaltiga äggviteämnen, särskilt i hornämnet (överhud, hår, naglar) och i serumäggvitorna. Efter 1904 publicerade M inte några kemiska arbeten, men han fortsatte att laborera när inte annat arbete lade hinder i vägen.

Undervisningens innehåll förändrades under M:s tid. Utredningar om gifter och kemisk kontroll av läkemedel på apotek övertogs av härför särskilt utbildade läkare och dessa moment bortföll ur kursundervisningen. Analys av hälsobrunnars vatten blev heller inte längre aktuell. Samtidigt krävdes ökade kunskaper i fysiologisk och patologisk kemi. M utökade visserligen sin kurs men höll den inom måttliga gränser. Först under hans efterträdare gick medicinen in i sin blomstrande kemiska era.

KI gjorde sig under M:s tid alltmer fri från universitetens förmynderskap. 1874 infördes med kand-examen vid institutet och det fick rätt att anställa disputation för med drs-graden. Under 1904 års utredning om de medicinska studierna framkom önskemål från centralt håll om förkortade studietider. M motarbetade förslaget genom att framhålla att institutet inte var en examensskola och att studierna där borde vara fria. Målet var att få fram självständiga och mogna läkare. Institutet kunde från 1906 promovera medicine doktorer och följande år avskaffades medicinsk filosofisk examen vid universiteten och ersattes med nybörjarkurser i jämförande anatomi och allmän kemi. Alltjämt måste de första tjänstgöringarna för medicine licentiat-examen fullgöras vid universitetens kliniker. Lärarkollegiet tog upp frågan 1914 och M förespråkade en fullständig undervisning för blivande läkare vid institutet; detta mål nåddes 1923.

När M blev rektor var frågan om nobelprisen aktuell. Han deltog i de långdragna förhandlingar — under vilka C Lindhagen (bd 23) fungerade som sekreterare — som fördes mellan Nobels arvingar, testamentsexekutörerna och prisutdelarna för att utarbeta grundstadgar för Nobelstiftelsen. Dessa fastställdes av K M:t 1900. M var sedan till sin död ordförande i institutets nobelkommitté, som varje år avger förslag till pristagare. M satte sin prägel på de bestämmelser och den praxis som följs när pristagare utses och prisen delas ut. Vid nobelfesterna presenterade M under tio års tid pristagarna i fysiologi och medicin.

Rektoratet skötte M med saklighet, noggrannhet och en säker känsla för när ett ärende kunde drivas framåt. Han var lugn, metodisk och hade goda kontakter. Genom klokhet, verklighetssinne och oväld fick M den auktoritet som krävdes i ett kollegium av professorer med egna bestämda meningar. M:s blida barnansikte och oegennytta anses ha bidragit till den relativa friden inom lärarkollegiet. Han månade om studenterna genom att söka göra studietiden effektiv. M satt på Jacob Berzelius' lärostol och han vårdade noga minnet av sin store föregångare. De representativa uppdragen låg väl till för honom. Han ledde bl a Linnéjubileet i VA 1907 och han organiserade institutets hundraårsfest 1910.