Ernst Nachmanson

2 Nachmanson, Ernst, bror till N 1 o N 3, f 3 febr 1877 i Sthlm, Mosaiska, d 4 dec 1943 där, Osc. Mogenhetsex vid h latinlärov på Norrmalm i Sthlm 17 maj 94, inskr vid UU 6 sept 94, FK 27 maj 98, studier i Berlin for U v Wilamowitz-Moellendorff mars–dec 01, i München för H Diels o K Krumbacher april–aug 01, FL 31 okt 04, disp 26 nov 04, docent i grekiska språket o litt:en 6 dec 04, FD 30 maj 05, uppehöll professuren i grekiska språket o litt:en periodvis 07–12 o 1 sept 17–31 maj 19, allt vid UU, timlärare vid h a l i Uppsala 11–12, prof i klassiska språk vid GH från 24 nov 19 (stadf 19 dec), sekr i Filolog samf i Gbg 22–25, led av styr för Sv inst i Rom från 1 jan 26, sekr i redaktionskomm för GHA o dess red från 26, ordf i Sv humanistiska förb från 26, i Gbgs humanistiska förb från 28, led av styr för Gbgs stadsbibi från 28, led i GH:s rektorsnämnd från 39. - Med hedersdr vid Kl 31 maj 24, LVVS 24 (ordf 34), LVHAA35.

G 29 okt 1906 i Sthlm, Mosaiska, m Magda Geber, f 13 okt 1880 där, ibid, d 14 okt 1954 där, Osc, dtr till bokförläggaren Ernst Hugo G (bd 16) o Anna Fredrica Lamm.

Det är främst på två områden N gjort bestående vetenskapliga insatser. Det gäller i första hand grekisk språkhistoria, speciellt de fornhellenska dialekterna och inskrifterna. Redan gradualavhandlingen 1903 om de joniska Magnesiainskrifterna visar N:s filologiska skolning och metodiska säkerhet på detta specialområde, och han har lämnat många värdefulla bidrag till inskrifters ljudlära, formlära och syntax, t ex i verket Beiträge zur Kenntnis der altgriechischen Volkssprache med noggranna interpretation och språklig kommentar. Sitt epigrafiska och språkliga intresse vidmakthöll N under hela sin forskargärning och han betraktades även internationellt som en auktoritet på detta område. Två smärre inskriftsantologier, Historische attische Inschriften och Historische griechische Inschriften bis auf Alexander den Grossen, har varit till stor nytta och betyder ännu mycket för universitetsundervisningen på propedeutisk nivå.

Det andra område där N gjorde en framgångsrik forskningsinsats var den grekiska medicinens historia. Han valde detta ämne på inrådan av sin lärare H Diels till vilken han en gång vände sig med förfrågan om vad han skulle ägna sig åt för att snabbt kunna bli professor. Denne rådde honom då att gripa sig an de grekiska medicinska författarna. 1913 engagerades han av Diels som medarbetare i det internationella projektet Corpus medicorum Graecorum (CMG), dvs utgivandet av nämnda författares verk i moderna vetenskapliga editioner. På N:s lott föll bla behandlingen av lexikografen Erotianos' Hippokratesglossar. Efter publikationen av det omfångsrika, grundläggande verket Erotian-studien 1917 utgav han glossaren inklusive fragmenten följande år efter med minutiös akribi genomförda handskriftsstudier.

Från början var det meningen, att N skulle edera den hippokratiska skriften Prorrhetikos, och han riktade närmast in sig på denna uppgift. Till sin ansökan om Uppsalaprofessuren 1933 bifogade han också i manuskript förberedande undersökningar, kallade Prorrhetikosstudien. Till publicerandet av en edition av Prorrhetikos nådde han dock inte. Det kan tyckas att det skulle ha varit värdefullare, om han istället för att ägna sig åt den torre lexikografen Erotianos hade utarbetat en utgåva av den hippokratiska skriften.

N tog även hänsyn till rent medicinska fakta och sökte utbilda sig i anatomi och kirurgi samt var närvarande vid obduktioner etc; därvid gick han i sin store lärofader Hippokrates' fotspår, byggde på erfarenhetsrön och bortsåg från osäkra, abstrakta hypoteser — en metod, som starkt betonas i dennes skrift Om den gamla läkekonsten, kap 1 (CMG I: 1, s 36 f). N inskärpte i likhet med sin tidige föregångare att medicinens historia bör bilda utgångspunkten och grundvalen för medicinsk forskning.

N blev en medicinhistoriker av betydande mått och har författat ett stort antal arbeten på detta område. En populärvetenskaplig bok med god överblick är Hippokrates och hans tid. Han behandlade också senantika läkare som Aretaios och Galenos, t ex då han 1925 i en utmärkt edition gav ut en nyplatonsk Ga-lenoskommentar ,på papyrus; hans intresse för medicin omfattade även senare tid. N vidgade genom sina medicinhistoriska studier sin synkrets och sitt perspektiv på den allmänna kulturutvecklingen. Han vittnar därom själv i sin sista bok: "För mig personligen har läkekonstens historia i många fall blivit det synglas, genom vilket eller åtminstone med ledning av vilket jag följt kulturens allmänna utvecklingsgång" (Ur de medicinska upptäckternas historia, s 107).

N var ingalunda enbart en rent vetenskaplig forskare och kammarlärd. Han hade även breda kulturella intressen, t ex i lärdomshistoria, speciellt antikforskningens historia, och för popularisering och höjande av den humanistiska bildningen hos allmänheten. I artiklar, essäer och föredrag behandlade han inte bara antika vetenskapsmän som matematikern Archimedes och fysikerna Heron och Ktesibios, utan även gestalter från modernare tid som filosofen H Diels, historikern E Meyer och arkeologerna W Dörpfeld och Th Wiegand, samt läkare som Herman Boerhaave, Thomas Sydenham och Pehr Gustaf Cederschjöld. Egyptologen Champollion ägnade N en liten men ändå grundlig studie i Sv tidskrift. Ett om fin smak vittnande populärvetenskapligt arbete om grekiska vaser är Vulci från 1928. N:s bok om Nya testamentets texthistoria visar vidden av hans intressen.

Mycket betecknande för N vid hans strävan att levandegöra antiken för en bredare allmänhet var att anknyta till aktuella framföranden av t ex antika dramer. Han undersökte även i vad mån moderna skådespel hade beröringspunkter med Aristophanes och sökte sentida motsvarigheter för att bättre förstå den gamla attiska komedins skaplynne och livssyn. Han drog en parallell mellan Aristophanes' komedi Plutos och Karl Gerhards (bd 17) revy Gullregn (OoB 1940). Denne hade hedrats med titeln Sveriges Aristophanes och hans revykonst betecknades av N som kongenial med Aristophanes' komediframställning. En annan parallell — kanske ej fullt så slående — drog N mellan Bjarnson och Menander.

N:s vetenskapliga arbeten utmärks av skärpa i problemställningen, metodisk säkerhet, akribi och skarpsinne, t ex vid supplering av inskrifter. Hans skrifter kännetecknas av en klar och koncis stilkonst och en lätt, elegant framställningsform, vilken bidrog till att göra honom till en förträfflig popularisator.

Som akademisk lärare hade N förmåga att entusiasmera och sätta fart på studenterna, vilka som han sade måste visa framåtanda, och han kunde inspirera dem att forska självständigt. De lärde sig även att läsa den grekiska litteraturen på ett fruktbärande sätt. Som tentator och examinator ansågs N sträng och fordrande, väl bl a därför att han vid förhör helt bortsåg från tentandens tidigare prestationer och kallt rättade sig enbart efter vad denne presterade vid själva prövningen. N var även en skicklig organisatör och genom sina egenskaper en idealisk redaktör för vetenskapliga verk, t ex GHA. Han var livligt verksam inom föreningslivet och höll ofta föredrag. Särskilt var han Sv humanistiska förbundet hängiven. När förbundet 1947 gav ut en jubileumsskrift med anledning av sin 50-åriga tillvaro formades den som en hyllning till minnet av N. Vad han betytt som ordförande framgår av företalet: "Vad N uträttat har varit av så djupt ingripande art och har så väsentligt påverkat Förbundets storartade utveckling under det gångna decenniet, att han vid detta jubileum osökt framstår som centralfiguren ..." (H S Nyberg). N var vidare en av grundarna till Svenska institutet i Rom och styrelseledamot från dess tillkomst.