Måns Johansson (Natt och Dag)

9 Måns Johansson, son till N 8 i dennes första g, f ca 1500, d julnatten 1555 i Viborg (Margareta Grips bok). Häradsh i Närke 11 jan 26, riddare 12 jan 28, riksråd juni 29, befalln:man på Kalmar slott 29–33, lagman i Östergötland o Småland utom Tiohärads lagsaga 14 aug 43, erhöll tills med sju andra slottsloven på Viborg 27 okt 55.

G trol 27 juni 1524 (morgongåvobrev 28 juni; jfr dock Rosman, 2, s 35f) m Barbro Eriksdtr (Bielke), d tidigast 1553 (Vadstena klosters ...; jfr dock Rosman, 2, s 50f), dtr till Erik Turesson (Bielke; bd 4) o Gunnild Johansdtr (Bese).

M torde ha varit född vid sekelskiftet 1500, eftersom hans föräldrar gifte sig något av åren 1498–1500 och han själv 1523 var tillräckligt vuxen för att ta emot en förläning. Han bör alltså ha varit endast några år yngre än Gustav I och mycket av kunskapen om honom grundar sig på att denne under alla år flitigt utnyttjade honom för en rad olika uppdrag. M framträder som en av kungens trognaste män, och kungen hyste av allt att döma stort förtroende för honom. Naturligtvis undgick inte M att vid enstaka tillfällen få bannor av Gustav I, men något annat var knappast att vänta med tanke på kungens personlighet och M föll aldrig på allvar i onåd. Under 1520-talet fick M flera förläningar, vilket måste ha bidragit till M:s, som det synes, mycket lojala inställning till kungen.

I aug 1528 uppdrog Gustav I åt M att söka ta reda på så mycket som möjligt om brevväxlingen mellan biskop Hans Brask och vissa präster: vad som avhandlades mellan dem och vilka präster som var inblandade. M fick även senare uppdrag av underrättelsekaraktär, t ex 1533, då han skulle utröna danskarnas hållning i konflikten mellan Lybeck och Holland samt under och efter Dackefejden, då han fick till uppgift att rapportera om stämningen bland allmogen. Under det s k västgötaherrarnas uppror i april 1529 anlitades M som förhandlare med de upproriska smålänningarna och västgötarna. Att han liksom det övriga östgötafrälset stod på kungens sida i denna konflikt bidrog verksamt till att upproret så snabbt kunde kväsas.

I febr 1539 fick M i ett karakteristiskt brev från Gustav I i uppdrag att se till att den evangeliska läran inte motarbetades av biskopen och domkapitlet i Linköping eller av klosterfolket i Vadstena. Sedan M redovisat de åtgärder han vidtagit i frågan, meddelade kungen i maj att dessa inte var de som han tänkt sig. M hade tydligen tillsagt prästerskapet, att mässan skulle hållas på svenska. Det väsentliga var emellertid enligt kungen, att allmogen fick undervisning i den rätta tron. Troligen medföljde M superintendenten Georg Norman på dennes visitationsresa genom Östergötland under maj–juni 1540.

Sommaren 1542 utbröt Dackefejden. M tog en mycket aktiv del i denna som en av kungens främsta förhandlare. M skulle under fejden bl a samla in klagomål från allmogen, efterforska var Dackeanhängarna befann sig samt samla krigsfolk och även tidvis leda det i drabbningar mot upprorsmännen. Vid en sådan strid i Kisa i Östergötland i sept 1542 led M nederlag och några av hans gårdar brändes. Sedan upproret slagits ned, ålades M flera gånger att avlyssna stämningen bland allmogen. Ibland var kungen förtretad för att han inte lämnade tillräckligt ingående rapporter. Efter Dackefejden tvingades allmogen i de upproriska områdena att gottgöra kungen med penninginbetalningar, varvid bla M uppträdde som dennes representant. Under sina resor skulle M även försöka fängsla personer som intagit en mer framträdande ställning på Dackes sida. Så sent som på våren 1545 var han verksam med detta. M:s utnämning till lagman 1543 var säkerligen en belöning för insatserna under upproret.

Då Vadstena slott började byggas i mitten av 1540-talet blev M redan från början indragen i detta arbete. Han skulle på olika sätt stödja och kontrollera byggledaren, tysken Joakim Bulgrin (bd 6). Troligen erhöll M tillsammans med några andra 1552 slottsloven på Vadstena, sedan Bulgrin hade lämnat slottet. I mitten av 1540-talet fick M även i uppgift att värva krigsfolk i Östergötland och han anmodades åtskilliga gånger att hålla vapensyn med frälset där.

Vid ett flertal tillfällen kallades M att deltaga i olika förhandlingar med Danmark, bl a 1528, 1534, 1537, 1539, 1540, 1541 och 1548. En del av dessa underhandlingar rörde gods i Danmark, som tidigare hade ägts av svenskar men som 1505 tagits i beslag av den danske kungen. M var också en av de ledande i den sv beskickningen 1550–51 till Augsburg där man förhandlade med kejsaren angående bl a en ratifikation av 1544 års Speyertraktat. M:s sista insats för kungen blev hans färd till Ryssland 1555 med anledning av den pågående konflikten mellan de båda länderna. I sept fick han och Karl Holgersson (Gera) ett mandat på att de skulle värva krigsfolk i Tavastehus län, nedre Satakunta och Kumogårds län. I okt s å erhöll bl a M slottsloven på Viborgs slott. I likhet med många andra av det församlade krigsfolket dog han där av en grasserande farsot.

M var rik och innehade inte mindre än 348 gårdar, torpställen, utjordar och kvarnar (Rosman) spridda över hela Sverige. Godsinnehavets tyngdpunkt låg i Östergötland, i Kinda och Hanekinds härader. Han skrev sig till Bro (nu Brokind) i Vårdnäs, Kinda härad. Han gjorde också under årens lopp flera godsaffärer, bl a byten med kungen, och försökte återbörda av förfäderna till kyrkor och kloster donerat gods. Under 1520- och 30-talen erhöll han härader och socknar i Närke, Västergötland, Östergötland och Småland i förläning. 1544 fick han — säkert som ett tack för insatserna under Dackefejden — en gård och en lycka i Linköping och sex år senare ytterligare en gård i Linköping, denna gång av drottning Margareta, i utbyte mot jord vid Vadstena slott. M har tydligen också exporterat järn: 1549 lät han skeppa 6 läster järn från Sthlm till Lybeck.