Nauckhoff, släkt

Nauckhoff, släkt, enligt uppgift (Marks v Würtenberg) härstammande från Hans N (1620–77), som skall ha varit ryttmästare vid estländska adelsfanan. Dess rullor är ej bevarade för hans tid, varför han ej kunnat återfinnas i samtida handlingar. RR meddelar emellertid 1682 att Reinholdt N (se nedan) 1681 efterträdde sin far som kaptenlöjtnant vid estländska adelsfanan, varför uppgiften, att fadern skulle ha varit ryttmästare, måste vara oriktig. Härmed stämmer, att samme son 1688 namnes som son till en kaptenlöjtnant N:s (förnamn ej angivet) änka, som köpt Kullas i S:t Mårtens (Ummern) sn i Estland (Red:kommissionens i Estland arkiv).

Hans N skall ha varit far (Marks v Würtenberg) till Henrik N (f 1659; d tidigast 1728), som kom i sv krigstjänst 1678 och under försvaret av Livland deltog i striden vid Hummelshof 1702, befordrades till ryttmästare vid estländska adelsfanan 1708, var i rysk fångenskap 1708—22, fick överstelöjtnants avsked sistnämnda år och därefter bodde i Estland. Hans bror (jfr ovan) kaptenlöjtnanten vid estländska adelsfanan Reinholdt N (1660–1700) stupade i slaget vid Narva och uppges (Marks v Würtenberg) ha varit far till sekundkaptenen vid Södermanlands regemente Reinholdt N (d 1712 enl Kagg men 1713 enl KrA o Rgk 1922), som blev tillfångatagen i slaget vid Poltava 1709 och dog i Tobolsk, och till fänriken vid Kronobergs regemente Carl Wilhelm N (f 1690; d senast 1749), som också blev tillfångatagen i slaget vid Poltava och efter fångenskap i Solwytschegodsk kom hem 1722 och fick löjtnants avsked 1723.

Deras bror (Rgk 1922 o 1997) Johan Henrik N (1688–1757), som kallade Henrik N sin farbror (Rgk 1996), sårades i slagen vid Lesna 1708 och Poltava, blev rysk fånge genom kapitulationen i Perevolotjna 1709, fördes till Saransk och återkom 1722. I slaget vid Villmanstrand 1741 blev han skjuten genom högra benet och ånyo tillfångatagen, och 1750 fick han majors avsked. Hans sex söner uppgav sig vara av livländsk adel, vilket dock ej kunnat verifieras, och blev naturaliserade som sv adelsmän 1777.

Deras mormor var dotter till biskopen i Strängnäs Johan Bilberg (bd 4), och dennes sonson amiralitetsmajoren Fredrik Otto Bilberg (bd 4), känd som mösspolitiker och oppositionsman mot Gustav III, testamenterade 1804 det 1758 av hans farbror kammarrevisionsrådet Karl Gustav Bilberg (bd 4, s 310) stiftade fideikommisset Näsbyholm i Härads sn, Söd, till en av dessa sex bröder, sedermera amiralen Hindric Johan N (N 1), som 1813 blev friherre enligt 37 § RF. Genom dom av HD 1809 ogillades emellertid 1804 års testamente, och Näsbyholm tilldömdes i stället hans äldre bror statskommissarien Carl Reinhold N (1741–1824).

Sedan dennes ende efterlevande son dött ogift 1853, tillföll Näsbyholm äldste sonen till Carl Reinhold N:s och N 1:s äldste bror, stabskaptenen och regementskvartermästaren Pehr Johan N (1738-1803), som deltagit i pommerska kriget. Den nye fideikommissarien, Carl Johan N (1786–1857), hade blivit sårad vid landstigningsförsöket i Lokalaks under finska kriget sommaren 1808, deltagit i krigen i Tyskland och Norge 1813–14, blivit överste i armén 1836 samt fått avsked 1850. Då även han dog barnlös, tillföll Näsbyholm först hans yngre bror överstelöjtnant Henric Gustaf N (1788–1867), vilken deltagit i samma krig, och sedan, eftersom ej heller denne hade någon son, deras yngste bror, Samuel Wilhelm N (1795–1889). Samuel N hade 1814 utmärkt sig under norska fälttåget, 1848 deltagit i expeditionen till Fyn, 1851 befordrats till överste och 1857 till generalmajor samt 1851–61 varit sekundchef för Andra livgardet (från 1894 Göta livgarde), 1857-66 tf överkommendant i Sthlm och 1861–66 generalbefälhavare i femte militärdistriktet (Norrland). Rester av hans arkiv (fullmakter) finns i KB. Då han dog ogift, övergick fideikommisset Näsbyholm till hans avlidne broder överstelöjtnant Reinhold Ulric N:s (1793–1856) sonson Christian Reinhold N (1860–1921). Dennes son Hans Vilhelm Reinhold N (1909–79) upphävde 1975 fideikommisset, och Näsbyholm ägs nu av hans döttrar.

Pehr Johan och Carl Reinhold N:s samt N 1:s yngste bror, häradshövdingen i Tuhundra, Siende och Snevringe i Västmanland Adolph Fredric N (1751–1830), var far till Johan Fredric N (1795–1864), som deltog i krigen i Tyskland och Norge 1813–14 och fick avsked med majors nhov 1833. Dennes hustru innehade det av hennes mormors morfar, kammarrådet Jonas Wulfvenstierna, 1758 instiftade fideikommisset Hacksta i Enköpings-Näs, Upps. Det övertogs efter hennes död 1895 av deras son kapten Carl Fredrik Alfred N (1832–1922). Carl N utarbetade 1886 ett i KB förvarat register över brevskrivare och brevmottagare i C C Gjörwells (bd 17) brevsamling (xeroxkopia i RA), och 1888 köpte KB från honom ett av honom upprättat personregister (avskr:er i RA) till M J Crusenstolpes (bd 9) Ställningar och förhållanden. Han utarbetade också personregister till borgar- och bondeståndens protokoll 1809— 66, som köptes av riksdagen och KB 1889 resp 1890 och kom att underlätta tillkomsten av det 1935 tryckta personregistret till samtliga stånds riksdagsprotokoll för nämnda tid. I KB finns också N:s alfabetiska register över porträtt 1793—1890 i Sveriges periodiska litteratur och över sv porträtt i vissa norska och danska tidningar. Han fick 1890 en nyinrättad tjänst som bibliotekarie vid LA, där han vid sin avgång vid 70 års ålder 1902 efterträddes av E A Karlfeldt (bd 20). N:s äldre son förvandlade fideikommisset 1941 till fideikommisskapital, som nu innehaves av den yngre sonen generallöjtnant (N 2) dotter.

Carl N:s yngre bror Hans Philip Wilhelm N (1839–1925), befordrades vid Upplands regemente till kapten 1878. Wilhelm N hade 1869–71 genomgått Ultuna lantbruksinstitut och var efter verksamhet som lärare vid olika lantbruksskolor och Örebro läns folkhögskola föreståndare för Norra Kalmar läns folkhögskola 1876–80, stadsingenjör i Enköping 1882–93, sekreterare i Sveriges agrarförbund (från 1903 Sveriges landtmannaförbund) 1895–1914 och vice ordförande i Lantbruksklubben i Sthlm 1897–1919. Bland hans skrifter kan nämnas Hästen, dess natur, skötsel och vård (1894–96) och Sveriges agrar-och landtmannaförbund 1895-1914 (1919), varjämte ett omfångsrikt otryckt ms av honom om Gysinge bruks historia finns i STORA:s centralarkiv i Falun (xeroxkopia i RA). Söner till honom var direktör Hans Torsten N (1877–1966) och praktiserande läkaren Johan Harald N (1880–1935). Harald N blev 1932 förste livmedikus hos konung Gustav V.

Yngste bror till Carl och Wilhelm N var Ernst Gustaf (Gösta) Reinhold N (1847–1919). Gösta N deltog i vetenskapliga expeditioner till Spetsbergen 1868 och Grönland 1871 och blev fil dr på avhandlingen Om förekomsten af gediget jern i en basaltgång vid Ovifak i Grönland (1872) samt var 1872–73 docent i mineralogi och geologi vid UU, 1874–91 gruvingenjör vid Grängesbergs gruvor och 1891–1914 föreståndare för ab Express-Dynamits fabrik där.

Hans son Sigurd Adolf Gustafsson N (1879–1954) blev civilingenjör vid KTH 1900 och anställdes så vid den av fadern förestådda fabriken. Sigurd N:s uppsats Bidrag till kännedomen om nitroglycerins och nitroglycerin-haltiga sprängämnens frysningsförhållanden (TT 1904) blev grundläggande för arbetet att få fram lågfrysande dynamit och belönades med Sv teknologföreningens Polhemspris och Polhemsmedalj. 1906 blev han l:e ingenjör och föreståndare för Nitroglycerin ab:s fabrik vid Vinterviken sydväst om Sthlm. 1909 sammansatte N ett nytt perkloratsprängämne, som 1911 lanserades under namnet territ, och vars användbarhet ökade, sedan dess känslighet på förslag av den då vid Vinterviken anställde Clas Herlin (bd 18, s 680) 1912 höjts genom en viss tillsats av nitroglycerin. 1910 monterade han en nykonstruerad nitrer-apparat med separatorer och tvättkärnor. Då fabriken vid Vinterviken 1915 sammanslogs med Gyttorps dynamitfabrik, krutbruk och ammunitionsfabrik vid Nora, blev N överingenjör och teknisk chef för båda dynamitfabrikerna. 1921 avancerade han till VD i Nitroglycerin ab. Genom N:s initiativ och betydelsefulla personliga insatser kom detta företag att få en ledande ställning i den internationella sprängämnesindustrin. Då han 1944 pensionerades, hedrades han genom att företaget avsatte 100000 kr till en välfärdsstiftelse för sin personal, kallad N:s fond. N var också ordförande i Mellersta och norra Sveriges ångpanneförening från 1926, i Sv teknologföreningen 1929–31, i Sveriges kemiska industrikontor 1932–42, i 1942 års sakkunniga angående explosiva varor, i Försvarsväsendets kemiska anstalts vetenskapliga råd 1942–45 och i styrelsen för ab Elektrolux 1948–52 samt VD i ab Atomenergi 1948–50. Han hade blivit LIVA 1919 (hedL 1944; preses 1945–47), LVS 1937, LVA 1939 (preses 1952–53) och LKrVA 1946 samt fil hedersdr vid UU 1942.

Bror till honom var överste Gunnar Fredrik Gustafsson N (1881–1957). Sigurd och Gunnar N:s äldste bror, ingenjören och populärvetenskaplige föreläsaren Johan Henrik Gustafsson N (1877–1946), var far till de huvudsakligen i Tyskland verksamma skådespelarna Rolf Gösta Henriksson v N (1909–68) och Stig Otto Henriksson N (1912–56), av vilka Rolf v N även var verksam som målare och tecknare och Stig N en tid var gift med den tyska skådespelerskan Irene Maria Philippine N.f Kressel (f 1920).

N 1 var i äktenskap med en sondotter till riksrådet greve Anton Johan Wrangel far till Johan Otto N (1788–1849), som deltog i krigen i Pommern 1805–06 och Norge 1808 och 1814, blev adjutant hos konungen 1819, kabinettskammarherre 1823, överste för livbeväringsregementet 1824 och konungens förste hovmarskalk 1827 samt var landshövding i Blekinge 1832–47. Otto N:s utnämning till landshövding anses vara ett av de fall, där Karl XIV Johan visat mindre gott omdöme. Hans tid i Karlskrona kom nämligen att präglas av samarbetssvårigheter och konflikter, och hans ekonomi var dålig. Mest känd har N blivit genom sina först på 1840-talet skrivna och därför bitvis mindre pålitliga memoarer, som finns i KB och till största delen publicerats i Illustrerad Tidning 1858–59 och av Ahnfelt 1880. De har karakteriserats som underhållande men ytliga och präglas av en starkt förklenande – ställvis rent hatfylld – tendens mot Karl XIV Johan. Andra rester av N:s arkiv finns i RA och KrA.

Hans halvbror Carl Henrik Gottlieb N (1802–83), vars morfar var presidenten Ulric Gottlieb Ehrenbill (bd 12; jfr bd 24, s 453), var överste för Bohusläns regemente 1856–68 och blev friherre, sedan den siste av Johan Otto N:s tre ogifta söner dött 1877. Rester av hans arkiv finns i UUB. I äktenskap med en dotter till statsrådet och generaltulldirektören Carl Henrik Gyllenhaal (bd 17) blev han farfar till överingenjören vid Husqvarna vapenfabrik Henric Fredriksson N (1888–1948), som var far till ambassadören Carl-Henric N (f 1918).