Gustaf V Neander

1 Neander, Gustaf Verner, f 15 okt 1874 i Finnerödja, Skar, d 27 dec 1941 i Uppsala (enl db för Osc, Sthlm.). Föräldrar: folkskolläraren Jakob N o Christina Eriksdtr. Elev vid Kristinehamns lägre allm lärov, mogenhetsex vid Örebro högre allm lärov 25 april 94, inskr vid UU ht 94, med fil ex 14 dec 95, amanuens vid fysiolog instit 1 sept 99–31 dec 00, MK 30 maj 01, allt vid UU, assistent o amanuens vid KI o Serafimerlasarettet periodvis 1 mars 03–15 sept 07, underläk vid Hålahults sanatorium, Kil, Ör, nov–dec 03, läk vid Sv nationalfören:s mot tuberkulos sanatorium o socialhygieniska försöksanstalt Hälsan, Nederluleå, Nb, 25 okt-31 dec 07, ML vid Kl 29 febr 08, läk vid Hälsan 6 mars 08–31 aug 13, tf överläk vid Norrbottens läns landstings tuberkulossjukvårdsanstalt vid Sandträsk, Edefors, 1 sept 13–april 14, överläk där 24 april 14–31 maj 16, sekr i Sv nationalfören mot tuberkulos 1 maj 16–1 dec 41, amanuens o tf föredragande för tuberkulosärenden i medicinalstyr juni 16, sekr i Sv tuberkulosläkarefören 18–37, ordf där från 37, led av styr för Sv Linnésällsk från 30. – Med hedersdr vid UU 16 sept 27, HedL i Sv läkaresällsk 40.

G 3 okt 1908 i Örebro m Olga Andersson, f 4 juni 1882 där, d 23 nov 1964 i Sthlm, Osc, dtr till grosshandl Lars Erik A o Anna Lovisa Larsson.

Vid 1900-talets början förorsakade tuberkulos (tbc) vart femte dödsfall i Sverige, i åldrarna 20–40 år vart tredje. Vid seklets mitt var tbc om icke utrotad så dock besegrad. I denna medicinska och sociala revolution spelade Gustaf N en central roll. Men kampen mot tbc hade börjat tidigare. R Koch i Berlin upptäckte 1882 tbc-bakterien. Tbc var således en smittsjukdom. Grunden att bekämpa den var att förhindra att människorna smittades. Detta var en utopi när det gällde en så spridd sjukdom.

Oscar II hade 1897 regerat i 25 år och i anledning därav ordnades en nationalinsamling vars medel enligt konungens önskan användes till att bygga folksanatorier, senare kallade jubileumssanatorier. Dessa blev som en droppe i havet men allmänhetens ögon öppnades för tbc-frågans vidd, och 1904 stiftades Nationalföreningen mot tuberkulos.

Sin första kontakt med praktisk tbc-vård fick N som underläkare vid det äldsta jubileumssanatoriet, Hålahult, hos C Waller, vilken då drog upp riktlinjer för landets sanatorievård.

Nationalföreningens uppgift var att med alla till buds stående medel bekämpa tbc. Flertalet tuberkulösa vistades i sina hem och det var viktigt att ta reda på deras levnadsvillkor för att kunna upplysa om hur de skulle undvika att smitta sina anhöriga, framförallt barnen. Föreningen startade 1906 ett socialhygieniskt experiment i Nederluleå i Norrbotten. N var läkare och försöksledare där och till sin hjälp hade han två sköterskor. De valde ut fyra byar, kända för att ha många tuberkulösa, undersökte samtliga invånare och besökte alla hem för att ge råd och upplysningar om hygien och om tbc. En inköpt gård fick namnet Hälsan och inreddes till central för verksamheten. Där vårdades och isolerades smittspridare, där fanns rum för friska barn från tuberkulösa hem, där kunde behövande utspisas och där bodde N och hade mottagning. Han skötte de sjuka och kontrollerade regelbundet dem som var hotade av sjukdomen. Hans stora uppgift var att tillsammans med sköterska besöka hemmen och propagera för de hygieniska förbättringar det t ex skulle innebära att få bort de gamla lucksängarna där flera personer kunde ligga instängda under natten, att sätta in fönster, som kunde öppnas och att hjälpa de sjuka till eget rum. N erfor härvid hur svårt det var att sprida kunskaper och att rucka på invanda levnadssätt och på sammanhållningen i familjerna. N fick och behöll emellertid befolkningens stöd och intresse för försöket. 1926 undersökte han invånarna igen. Det visade sig att tbc gått påtagligt tillbaka i de fyra byarna, under det att sjukdomen i socknen i övrigt var lika frekvent som tidigare. En granskning av dödligheten 1926–34 visade att den minskat mer i dessa byar än i socknen i övrigt. Slutsatsen blev att tbc kunde förebyggas genom socialmedicinska åtgärder. Det var den enda väg som stod till buds, då det inte fanns läkemedel som påverkade infektionen. N:s resultat väckte internationell uppmärksamhet.

N undersökte 1910 invånarna i nybyggarsamhället Kiruna och fann där många vårdbehövande. Tre år senare öppnades ett tbc-sjukhus i Sandträsk där N fick bygga upp verksamheten. När han därifrån kallades att vara sekreterare i Nationalföreningen och samtidigt föredragande för tbc-ärenden i medicinalstyrelsen kunde han föra ut sina erfarenheter från Norrbotten över hela landet. Främst gällde det att sprida upplysning om tbc, tbc-vård och tbc-profylax och om bla dispensärer, barnhem, barnkolonier och asyler för svårt sjuka. Många sanatorier hade byggts omkr 1910 men vårdplatserna förslog inte. Dispensärernas socialmedicinska och uppspårande verksamhet var grunden i tbc-kampen, och N beundrade dispensärsköterskornas hängivna arbete och gav dem allt stöd. Läkare och sköterskor utbildades och förkovrades genom kurser och studieresor. N lät också genom Nationalföreningen pröva nyheter. Bla bekostade denna tuberkulin-prövningar, BCG-vaccination, mass- och yrkesundersökningar, eftervård och arbetsanpassning tills en hållfast rutin tagit form. Då kunde det allmänna ta över kostnaderna.

N blev den centrala personen i tbc-kampen. Kunskaper, saklighet, klokhet och energi jämte vänlighet, samarbetsförmåga och personlig anspråkslöshet skaffade honom auktoritet och vänner. Han gick inte i strid, men genom rådslag och tålamod lät han ärendena mogna tills enighet nåddes. Det har sagts att de som från början varit av annan mening till sist trodde att de själva lagt fram N:s kloka förslag. Få läkare hade i sitt arbete haft en så stark ställning som N; förtroendet för honom var obegränsat. N stod i spetsen för en kamp som årligen visade framgång. Ännu 1936 tvivlade han på att tbc skulle kunna utrotas. Dödligheten minskade men antalet insjuknade var lika högt som förut. Först några år efter hans död kom kemoterapin och gjorde det möjligt att på kort tid bota sjukdomen. Att den försvann från Sverige var en genomgripande händelse, som inte var en mans verk. Men N gav god hjälp och han är en av dem som verksamt bidragit till sjukdomens tillbakagång.

N var rikt och mångsidigt utrustad. Han hade en litterär talang, skrev vers som gymnasist och debuterade 1899 som skald i Strix under pseudonymen Lewi Athanasius. Han skrev om lungsotens historia och om Linné och författade många vidsynta och varmhjärtade minnesteckningar. Hans stil var enkel, klar och vårdad. Redigeringen av Nationalföreningens kvartalsskrift gjordes med finess och mänsklighet.

Under ett besök i Finnerödja i början av 1920-talet greps N av lidelse för sin hemtrakt. Hans förfäder hade varit bönder där under de trehundra år han kunde blicka bakåt i tiden. Han samlade ett stort arkiv fennorodiana som var tänkt att ligga till grund för en bred historik. Denna fick han dock aldrig själv fullborda men materialet användes för den sockenbeskrivning som vänner gav ut 1944 och som anses vara en av vårt lands yppersta hembygdsböcker. I den ingår fyra av N skrivna kapitel. Levande framträder där N:s djupa känsla för naturen och hans glädje över att leva på fädernas mark. Med ömhet skildrar han olika människor han mött i sin ungdom. Botaniken var sedan skolåren ett annat starkt intresse och han gav ut en vetenskaplig flora över Finnerödja. Hans torp, Lilla Ramsnäs, låg vackert i en vidsträckt och väl ansad löväng. N samlade också fornfynd och föremål från hantverkstiden, såg till att gamla byggnader underhölls och att värdefull natur och växtlighet skyddades.

N hade stort behov att skänka och ta emot vänskap och vänskapen och glädjen över livet var bot för vemod och mörka stunder. Albert Engström (bd 13) var en kär vän, som han gav stöd i vardagens praktiska bekymmer. I Samfundet S.H.T. var N, under namn av Grabb von Kvanting, en högt avhållen broder och ledare.

Bror till N var astronomen och skolmannen Ernst Albin N (1878-1926) som, efter amanuenstjänster vid Uppsala och Sthlms observa-torier 1899–1904, undervisade i försäkringsmatematik i Sthlm 1905-08. Efter att ha arbetat som statistiker vid Luossavaara-Kiirunavaara ab blev han kommunal folkskoleinspektör i Kiruna 1914 och året därpå (till 1923) statens folkskoleinspektör i Norrbottens norra inspektionsområde. Från sistnämnda år och fram till sin död verkade han i denna befattning i Ångermanlands södra inspektionsområde.

Albin N var en framstående kännare av den samiska kulturen och publicerade 1924 romanen Vainio, en Lappmarkssocken ovan polcirkeln. Han utgav även flera avhandlingar i astronomi och 1923 en läsebok i ämnet, Aristarkos, berättelser om stjärnhimmeln.