Lars Fredrik Nilson

Nilson, Lars Fredrik, f 27 maj 1840 i Skönberga, Ög, d 14 maj 1899 i Sthlm, Hed v El. Föräldrar: lantbrukaren Nicolaus N o Birgitta Catharina Peterson. Studentex vid UU 20 maj 59, FK 30 maj 65, amanuens vid laboratoriet för allmän- o åkerbrukskemi 1 april 66–12 okt 72, disp 17 maj 66, FD 31 maj 66, doc i kemi 19 juni 66, tf adjunkt i kemi 12 okt 72–jan 74 o ht 75, tf prof i åkerbrukskemi vt 74, adjunkt i kemi o laborator 25 nov 75, eo prof i analytisk kemi 13 dec 78, allt vid UU, led av stadsfullm i Uppsala 79–82, förest för LA:s kemiska laboratorium från 7 juni 82. — LVA 75, LFS 82, LLA 87. G 7 nov 1871 i Uppsala m Alva Karolina Forssman, f 23 febr 1847 i Uppsala, d 4 mars 1925 i Sthlm, Bromma, dtr till handl Per F o Anna Margareta Carolina Rydell.

N avslutade sin skolgång 1859 vid h elementarläroverket i Visby sedan familjen i mitten av 1850-talet flyttat till gården Rosendal i Follingbo på Gotland. S å påbörjade han studier i naturvetenskapliga ämnen vid UU, framför allt kemi för L Svanberg.

Efter avhandlingen Om thialdin (1866) arbetade N som amanuens och publicerade 1871 Om arsenikens sulfurer och deras föreningar. Studien är att betrakta som en fortsättning och ett klargörande av Berzelius' undersökningar av arsenik-svavelföreningar. Hän publicerade också arbeten över selensyrans salter (1875) och över platinasalter (1876). Speciellt viktiga är hans och Otto Petterssons arbeten i den omdebatterade frågan om berylliums atomvikt och valens. Problemet var om beryllium var treatomigt (motsvarande oxiden Be2 O3) eller två-atomigt (motsvarande oxiden BeO). Det kunde lösas med en exakt atomviktsbestämning. En antagen tre-atomighet gav en atomvikt på 13.2, medan två-atomighet gav 9.2. Inledande beräkningar tycktes verifiera dess tre-atomighet, men i Mendelejevs periodiska system, vilket N accepterade, fanns ingen plats för ett tre-atomigt element med den atomvikten, däremot för ett två-atomigt med atomvikten 9.2. N och Pettersson lyckades efter tålmodiga och komplicerade försök slutgiltigt bekräfta berylliums två-atomighet.

N koncentrerade sina forskningar till ett klassiskt sv forskningsområde, de sällsynta jordarternas kemi, och ur mineralet euxenit (senare även ur gadolinit) isolerade han ett ämne, som han förmodade var nytt. Med hjälp av Thaléns spektralanalytiska metoder kunde han, trots den ringa mängd prov som fanns att tillgå, konstatera att hans förmodan var riktig och det nya grundämnet döptes till scandium. P Cleve (bd 8) visade därefter att det nyupptäckta ämnet hade egenskaper identiska med det av Mendelejev förutsagda ekabor. Detta resulterade i vissa slitningar mellan N och Cleve rörande scandiums upptäcktshistoria.

Både genom undersökningarna av beryllium och upptäckten av scandium bidrog N till att bekräfta riktigheten av Mendelejevs periodiska system. Därefter lade han ned mycket arbete på den tidskrävande kartläggningen och undersökningen av kemiska och fysikaliska konstanter hos flera mindre kända metaller, såsom ytterbium, germanium, thorium, titan, niob, indium och gallium. Dessa arbeten utfördes i nära samarbete med N:s tyske kollega Gerhard Krüss.

N utnämndes 1882 efter C E Bergstrand (bd 3) till föreståndare för LA:s kemiska laboratorium, trots att hans erfarenhet av jordbrukskemi var begränsad. Den nya tjänsten innebar givetvis att det mineralanalytiska arbetet minskade i omfattning till förmån för det jordbrukskemiska. I denna verksamhet sattes nyttotanken i centrum. Särskilt studerade han växternas kväveupptagning och kunde med experiment stödja M Berthelots uppfattning att växterna tillgodogjorde sig luftens kväve tack vare mikrober i jorden.

Vid sv järnbruk hade man ca 1880 infört thomasmetoden för att reducera järnets halt av fosfor. N undersökte slaggprodukterna och visade att dessa på grund av sina fosfathalter var mycket lämpliga som gödslingsmedel. På samma sätt undersökte han den av J G Wiborgh ur apatit framställda Wiborghfosfaten. Till forskningsuppgifterna hörde också studier av fetthalten i komjölk och kemiska undersökningar av smör, i syfte att göra det möjligt att avgöra om det blandats upp med margarin.

Speciellt intresse ägnade N sockerbetsodlingen. Analys av myrjord från Gotland visade en kemisk sammansättning som efter gödning med thomasfosfat gjorde jorden speciellt lämplig för odling av sockerbetor. Undersökningen var en av de direkta orsakerna till att Roma sockerbruk anlades 1894, och N, som månade mycket om Gotland, följde med intresse verksamheten.

I anknytning till gödselfrågor intresserade sig N också för så praktiska ting som hur renhållningen, speciellt latrinhanteringen, skulle organiseras i Sthlm. För detta ändamål företog han studieresor till Tyskland.

N deltog mycket aktivt i diskussionen kring hur Nobels testamenterade pengar skulle användas. Han hävdade vid flera tillfällen att dessa i första hand skulle användas för inrättandet och driften av olika forskningsinstitut och endast i andra hand som prispengar. Dessa s k Nobelinstitut, som i N hade en av sina ivrigaste påskyndare, skulle fungera oberoende av StH.

N:s verksamhet som kemist hörde till 1883 helt hemma i den sv mineralanalytiska traditionen. Han lade ner mycket arbete på att förfina och precisera befintliga analysmetoder, och det går en rak linje från Berzelius via Svanberg till N. Med sina mineralanalytiska undersökningar bidrog han till att bekräfta riktigheten av valensteorin och av det periodiska systemet. Efter 1883 tog de agrikultur-kemiska undersökningarna allt större utrymme. Kväveundersökningarna stödde ledande teorier om kvävets kretslopp i naturen. Men varken inom det mineralanalytiska området eller inom det agrikulturkemiska tycks N haft något intresse för de teoretiska aspekterna utan koncentrerade sig på att utföra försöken med största möjliga noggrannhet och exakthet. Hans skicklighet i laboratoriet är också allmänt omvittnad.

N:s son Lars Gunnar Edvard N (1872-1951) blev MK vid UU 1895, ML vid Kl 1899 och MD vid LU 1911. Efter att ha tjänstgjort som marinläkare sedan 1903 var Gunnar N 1917–37 marinöverläkare. I denna egenskap verkade han för förbättringar inom marinens sanitetsväsende. Han propagerade bl a för oftalmologins tillämpning inom sjövapnet och ägnade intresse åt de medicinska aspekterna på det marina flygväsendet. Hans medicinska författarskap omfattar bl a flera handböcker i sjukvård till sjöss. N var 1919–40 sekreterare i Sv läkaresällskapet. Han utgav 1947 andra delen av detta sällskaps historia, omfattande tiden 1908–38, en frukt av hans livliga intresse för medicinens historia. N blev 1908 LOS och 1921 LKrVA.