Malsta-ätten,

Malsta-ätten, modern benämning (trol tidigast använd av B E Hildebrand) på en frälsesläkt, vars sätesgård under flera generationer var Malsta i Malsta socken i Uppland. Dess särpräglade vapen, en kluven sköld med ena fältet flera gånger styckat, fördes även av en annan uppländsk släkt. Till den senare hörde kaniken Magnus Bosson (d 1289), som i Lund 1285 vigdes till ärkebiskop i Uppsala men dog, innan han hunnit få påvens pallium, dennes bror riksrådet Bengt Bosson (d 1335 eller 1336) och den sistnämndes son riksrådet Magnus Bengtsson (d 1335). Med tanke på det särpräglade vapnet är det anmärkningsvärt att en av M:s äldsta medlemmar hette Gregers, vilket förnamn även bars av Birger jarls illegitime son (d 1276), stamfadern för den sk oäkta Folkungaätten (bd 16). Dennas vapen var nämligen också flera gånger styckat – men utan klyvning – och även han hade gods i Uppland. Ingen släktskap eller ens kontakt med dessa släkter har dock kunnat beläggas. Däremot föreligger såväl släktskapsangivelse som upprepad beseglingskontakt mellan M och den uppländska Sandbro-ätten, som även har namnen Gregers och Johan gemensamma med M men förde ett helt annat vapen. Om – och i så fall hur – de båda släkterna var befryndade har dock ej kunnat utredas.

En Johan i Malsta förekommer redan 1298 bland fasterna – tydligen såväl frälsemän som präster och bönder – vid ett av ärkebiskopens köp av gods i Uppland och ånyo 1317 i en något mer frälsebetonad krets av vittnen i ett testamente till dominikanklostret i Sigtuna.

Hans förnamn gör det sannolikt, att han var far till Thomas Jonsson (d 1376 enl Engström 1932), vars anknytning till Malsta markeras såväl i hans sigillinskription som i påvliga register; enligt en av den heliga Birgittas uppenbarelser var han stolt över sin förnäma börd. Han skall (Acta pontificum Sveciae, 1, s 566; Brilioth 1915, s 347) ha varit skolkamrat med sedermera ärkebiskoparna Hemming Nilsson (bd 18) och Peter Thyrgilsson. Av ett kvitto framgår, att han 1325 var magister och studerade i Paris samt liksom Hemming Nilsson förlorat egendom genom Knut Porses kaperier. Thomas blev 1329 kh i Skepptuna i Uppland, och 1332 fick han påvligt tillstånd att med denna tjänst och kanonikat i Uppsala förena kanonikat i Strängnäs utan prebende. 1334–45 tvistade han med sedermera domprosten i Västerås Matts Halstensson (bd 22, s 768) om ett kanonikat i Uppsala. Tvisten avgjordes slutligen till den senares nackdel. Då hade emellertid Thomas redan fatt högre befordran på annat håll.

Sedan Thomas 1341 varit bland de domare som frikänt biskop Bo i Växjö från anklagelser för otukt och simoni, begärde denne nu ålderdomssvage biskop, att Thomas skulle utses till hans coadjutor. Sannolikt beviljades denna anhållan, ty 1343 eller 1344 valdes han till Bos efterträdare som biskop. Som sådan tycks han ha varit mer verksam i rikspolitiken än de flesta medeltida växjöbiskopar. Thomas är den förste av dessa som daterat brev på Kronoberg, där borganläggningens äldsta del anses kunna härröra från hans tid. Han skall liksom konung Magnus ha verkat för att Peter Thyrgilsson blev ärkebiskop 1351 (Brilioth 1915, s 221), och han var också verksam som ombud for den påvlige skatteuppbörds-kommissarien Johannes Guilaberti. Senare var Thomas medlem av den innersta kretsen av konung Albrekts sv rådgivare bl a under krigståget till Finland 1364–65. Han besökte den heliga Birgitta i Rom och följde henne på hennes andra pilgrimsfärd i konungariket Neapel 1369-70 (Engström 1935, s 292). Under denna pilgrimsfärd fick han njurstensanfall i Benevento och vid nedstigningen från Monte Gargano föll han av hästen och bröt två revben. Under sina sista år var Thomas en av föreståndarna för arbetet med byggandet av Birgittas kloster i Vadstena. Sitt småländska stift synes han ha ägnat föga uppmärksamhet, och under långa tider, särskilt under 1360-talet, kan han inte beläggas ha vistats där, vilket tolkats (Larsson, s 146) som att han måst fly för dess folkungatrogna frälse. En av Birgittas revelationer skildrar honom som tvekande i valet mellan den breda och den smala vägen. Thomas bror Gregers Jonsson (d mellan 1325 och 1345), sannolikt identisk med den person med detta namn som 1317 förekommer tillsammans med Johan i Malsta, var troligen gift med en syster till de äldsta kända medlemmarna av släkten Sparre av Hjulsta och Ängsö. Söner till dessa makar var ärkebiskop Birger Gregersson (bd 4) och Johan Gregersson (d mellan 1357 och 1368) på Malsta. Den senares hustru var sannolikt (Liljeholm) syster till folkungarnas marsk Erik Kettilsson Puke, och sonen, riddaren och häradshövdingen i Bråbo härad i Östergötland Kettil Johansson (d mellan 1386 och 1395), namnes i drotsen Bo Jonssons (Grip; bd 5) testamente 1384 som suppleant för sin morbror såsom en av testamentsexekutörerna (Rosman). Hans vapensköld är ett av de nio sv adliga vapen som avbildats i Bergshammar-vapenboken i RA, Gelre-vapenboken i Bibliotheque Royale, Bryssel, och Beaulaincourt-Bellenville-vapenboken i Bibliotheque Nationale, Paris. Dess förekomst där har sammanställts med att Kettil 1385–86 jämte konung Albrekt och flera av innehavarna av de övriga i dessa handskrifter avbildade vapnen kan beläggas ha varit i Mecklenburg, där det sv materialet till vapenböckerna då torde ha insamlats (Carlsson). Tack vare dessa bilder är det känt, att den ena halvan av M:s vapen var röd och den andra styckad i vitt och blått. Efter vistelsen i Mecklenburg har Kettil ej kunnat beläggas i livet, och med honom torde M ha dött ut.