Carl Abraham Mankell

1 Mankell, Carl Abraham, f 16 april 1802 i Christiansfeld, Sönderjylland, Danmark, d 27 okt 1868 i Sthlm, Klara. Föräldrar: organisten o musikdirektören Johann Hermann M o Johanna Maria Keyser. Inflyttade till Sverige 23, innehade lackerarverkstad i Sthlm 23, burskap som manufakturist 10 febr 24, innehade rörelse med pianouthyrn o pianostämn, organist i Tyska förs o kantor i dess skola 25, sånglärar- o kyrkosångarex vid MA 28 jan 26, kantor i Klara skola 8 febr 26, i Klara förs 29 febr 26, uppsade burskapet 23 okt 27, organist i Klara förs 28, musikdir vid Sthlms gymn från 30, sånglärare vid Hillska skolan 32—34, vid Nya elementarskolan från ht 33, lär i elementar- o kyrkosång vid MA 28 nov 34—41, dessutom sånglärare vid Wallinska flickskolan, musikrecensent i Sv tidningen 51—56, ledare för Sångfören för kyrkomusik. — Musikalisk skriftställare, tonsättare. — LMA 37, Iqml 52.

G 25 aug 1827 i Sthlm, Nik, m Carolina Vilhelmina Lundberg, f 14 april 1807 där, Riddarh, d 21 dec 1889 där, Jak o Joh, dtr till målaren Johan L o Maria Belitz.

Med Abraham M fick Sverige sin förste modernt orienterade skolsånglärare, som inte med rottingens hjälp utan med kunnighet, bred allmänbildning och stor entusiasm ledde sina unga elever in i musikens värld; själv spelade han flera instrument, bl a valthorn, och var god sångare och orgelspelare. För sin undervisning sammanställde han olika teoretiska kompendier och arrangerade åtskilliga såväl sv som utländska sånger för flera stämmor (varav märks arrangemang för tre diskantstämmor och bas, med låg alt i stället för tenor för att bättre tillgodose gosskolornas behov), och han sökte alltid ge grundliga historiska bakgrundsperspektiv.

För att allmänt vidga intresset för äldre epokers musik bildade M på 1830-talet Sångföreningen för kyrkomusik, som vid sidan av det bekanta Harmoniska sällskapet kan ses som dåtidens ledande körsällskap i Sthlm, och för att även kunna presentera världslig musik stiftades en dess motsvarighet, Concordia. M anordnade vidare tillsammans med brodern Gustaf (M2) en serie soiréer med likartad inriktning i Sällskapet tonkonstens vänner 1835.

Med sin kyrkokör i Klara gav M under 1830- och 1840-talen uppmärksammade "andliga" eller "historiska" konserter i sin kyrka, där han också propagerade for de sk rytmiska koralerna (i motsättning till de i den Hæffnerska koralboken utslätade melodierna), och han gav 1847 en serie offentliga föreläsningar i musikens historia och estetik. Ännu 1854 ingav M till MA ett Förslag till en musikalisk-litterär lektion i hufvudstaden, där han pläderar för en gedigen musikhistorisk och musikestetisk utbildning vid konservatoriet, där då endast P C Boman 1851 och 1853 hållit några historisk-estetiska föredrag; först med Wilhelm Baucks föreläsningar från 1860 fick dessa ämnen en mer fast plats på konservatorieschemat. Från 1850-talets början ägnade sig M, delvis på grund av ohälsa (synbarligen förorsakad av det myckna orgelspelet i oeldad kyrka), alltmer åt sitt författarskap, som är tidens rikaste i sitt slag.

M:s tidigaste skrifter, Harmonia och Lärobok i musiken, uppstod direkt ur hans praktiska undervisning och visar avsevärt pedagogiskt handlag, och hans Berättelser ur kyrkomusikens historia kan ses som ett betydelsefullt komplement till de epokgörande "historiska" konserterna. Med Blickar i musikens inre helgedom gav han sig däremot ut i den musikdebatt som präglade Sverige vid seklets mitt, ännu dock med viss försiktighet: boken är försedd med en ramberättelse, där en samling musikälskare i "en av våra större provinsstäder" samlas för att spela och diskutera musik. M kunde genom denna fiktion otvunget beskriva och analysera för honom angelägen musik, i första hand de stora wienklassicisternas verk, kritisera oarter hos tonsättare och utövare och utveckla sina egna åsikter, som främst innebar ett avståndstagande, inte bara från vissa moderna riktningar utan från all konstmässighet, särskilt då alla polyfona former, och ett bejakande av den enkla melodin; han kunde exempelvis ställa en för honom uttryckslös och mekanisk Bachfuga mot en konstlös och intim folkvisa.

Denna polarisering blir än tydligare i Sveriges tonkonst och melodiska nationaldikt, där M redan i första stycket fastslog: "Tonkonsten sönderfaller i tvenne högst olika huvudgrenar. Den ena uttrycker hjärtats känslor och utgjuter sig i melodin, den andra idkar spekulationer på matematikens område: den tillskapar kontrapunktiska arbeten." Han tog så omedelbart ställning för den första "grenen" och kunde därmed framställa tonsättare som bl a Nordblom, Kapfelman, Geijer och Lindblad som likvärdiga med och rentav överlägsna Mozart eller Beethoven, detta så mycket mer som enligt M "den i sång uttryckta tanken uppnår ... en höjd, som är oåtkomlig för instrumentalmusiken av vad beskaffenhet den än må vara" (förordet till Koralboken 1865).

M:s ensidiga betonande av den enkla visan blev ledstjärna även i hans större musikhistoriska arbeten, som i huvudsak är kompilatoriska men ger besked om bredden i hans intressen. I Tonkonstens äldsta häfder berättade han om forntida utomeuropeisk musik och om musiken hos antikens greker och romare, och i Medeltidens skådespel i kyrkan och på theatern (prisbelönad av SA 1854) gav han en grundlig översikt över ett i Sverige tidigare icke behandlat ämne; just i detta senare verk synes han vara som allra lyckosammast i stilistiskt hänseende, om också hans stil alltid är fantasifull och spänstig.

Även Om sann och falsk deklamation och Den kyrkliga orgelspelningen vittnar gott om M:s pedagogiska patos. Medan den förra är en nästan pedantiskt noggrann lärobok, vill den senare ge insikter i ett meningsfullt orgelspel inte minst i gudstjänstsammanhang, bl a genom ett karaktäristiskt koralspel utan de för tiden traditionella, påhängda mellanspelen. Inte heller här kunde M dock avhålla sig från att nedvärdera instrumentalmusiken på vokalmusikens bekostnad eller Bach-fugorna på den enkla koralmelodins.

M:s sista stora arbete, Musikens historia, kan ses som en sammanfattning av hela hans skriftställarskap, och i det är inarbetat flera avsnitt ur tidigare skrifter. Av särskilt intresse är partierna om den sv musiken, som behandlades påfallande objektivt, även om M ibland tog tillfället i akt att uttrycka sina egna synpunkter på ett oförblommerat sätt och rent av polemisera mot sina åsiktsmotståndare; så hade skett också i tidigare arbeten, och detta skämmer självfallet den rent historiska framställningen — M var således knappast vetenskaplig till sin läggning. Hans Musikens historia är dock det första musikhistoriska översiktsarbetet på svenska, och det utkom s å som vårt första egentliga musiklexikon (av L Höijer).

M:s utgivna koralböcker, där han sökte verka för en flerstämmig församlingssång, fick av flera anledningar stor spridning. I Det förenklade psalmodikon (1844) tillämpade han en förenkling av den dillnerska sifferskriften genom att utgå från durskalan och ange mollskalan med minustecken, ett ovanligt lättvindigt förfaringssätt för att vara av den insiktsfulle pedagogen M. I Koralbok för folkskolor (1844), som upplevde åtta upplagor, gav han ett välavvägt urval av de mest lättsjungna koralmelodierna samt några hymner, och i Svenska psalmboken förenad med dess koraler (1865) använde han "den särdeles lämpliga skottska metoden att sammanföra Psalm- och Koralbok", dvs att binda in texterna för sig och koralerna för sig över varandra i samma band. I denna koralbok ingår också åtskilliga anvisningar om orgelspel och en stor hymnavdelning om 33 nummer.

Som tonsättare levde M som han lärde och höll sig i regel till visartade former i solo- och körsånger. Några av hans romanser som Hösten, Stjernorna, Vår-rosen mfl får anses vara goda exponenter för en klassicistisk sångstil före uppsalaskolans genombrott med Geijer och Lindblad. I sina större kompositioner som de tidiga instrumentalverken, vilka tyvärr bevarats endast i klaverutdrag, visar sig M dock väl behärska även det mer komplicerade musikaliska hantverket, och hans kantat Guds lof till text av J O Wallin, framförd i MA, är ett välklingande stycke, som dock saknar egentlig melodisk kraft och erbjuder föga omväxling med hänsyn till sin längd. M:s Messa, som uppfördes bl a i S:a Eugenia-kyrkan, är till stor del ett kompilat av tidigare korta körstycken, och inte heller i detta verk visar M någon tydligare personlig profil, även om de enskilda satserna, i likhet med hans övriga körhymner, äger en naturlig sats- och klangkänsla.